Jag har själv upplevt samma saker, under hela grundskolan, både fysisk och psykisk misshandel av det grövre slaget. Ibland, dock, funderar jag på om det inte är som så att sådana som vi ibland upplever vissa händelser som utfrysning/mobbing fast det kanske inte alls handlar om det. Men vi känner det så starkt att till slut blir det det, för vi tar os an offrets roll. Det blir på något sätt en självuppfyllande profetsia, ungefär som när man intalar sig att det kommer gå åt helvete med allt, tillräckligt länge, så gör det till slut det. Jag säger inte att det var så i ditt fall zirre, men jag undrar om jag inte själv gjorde så till viss del. Sedan var det lärarna som i mångt och mycket legitimerade de andra barnens beteende genom att visa på ett väldigt tydligt sätt att jag var "lovligt byte" p g a min rastlöshet och oförmåga att koncentrera mig på tråkiga saker.

Jag var så inåtbunden,jag levde verkligen i min egen värld i låg/mellanstdiumet så jag hörde/såg ingenting om någon mobbade mig.Det var väl mitt sätt att överleva.

I tonåren blev jag den som mobbade & slogs.Med allt & alla.