Stackars stackars dig, du verkar ha det så jädrans jobbigt! Kan du inte få nån hjälp nånstans?!

Usch, jag har aldrig nåt vettigt att säga i såna här situationer.

Skickar lite kärlek…

jaaa.. det e ju för jävla jobbigt med just precis allting.. å det finns ju ingen som kan lösa det i ett svep,jag är ju inte dum eller naiv på så sätt i alla fall.. det som stör mig e jag ju att jag verkligen vill å verkligen kämpar..

ett tag förde jag en slag dagbok i ett vanligt block för att jag skulle få översikt över dagarna,tider,datum,möten,klockslag,sker å handla,att göra,allt å lite till… jag tog med det blocket till en diakonessa jag ibland pratar med.. hon sa bara men..herregud.. hur ska du orka.. förstår dom inte att du måste ha hjälp? det här är ju totalt omäskligt..

ja men vem ska hjälpa då? vem ska ärligt hjälpa? å vem orkar hjälpa? Ärligt?

Det hade hon inget svar på,inte hon eller någon annan.. så jag ju helt sonika kämpa på.. å ibland stupar jag.. rakt ner i ett kolsvart dike.. än så länge ej så djupt kolsvart dike så jag ej lyckats med nöd å näppe kravlat mig upp någrolunda igen.. men ibland känner jag verkligen att nej nu kan jag inte mer.. jag orkar inte ens andas..

men att få ventilera här har gjort livet ett saltkorn lättare.. å är ryggsäcken så förbannat överfull å så uberung så är det så skönt å slippa ett enda saltkorn,,

så tack för ni svarar lyssnar å står ut med mig.. en dag kan det ju bli lättare å då hoppas jag kunna hjälpa tillbaka..

tack mysan.. jätte ärligt tack… å kramtebax..

Lite förstår jag dig, har kanske inte haft det så jäkligt, men jag vet ibland, när ungarna var små och jag fortfarande var gift, men levde som ensamstående… Inte roligt alls, fick ta hand om allting själv.

Sen skilsmässan, med otrohet och hans nya tjej som ringde MIG och trakasserade! Det liknade Dallas…

Sen började dottern med droger och fy fan vilket helvete det var under många år, in och ut på behandlingshem och en massa skit!

Yngste sonen har förmodligen ADHD och är född med ett hjärtfel, transposition, operades när han var 6½ mån, sen fick han pacemaker när han var 17 ½ år… Nu är han snart 22 år och mår än så länge bra, vad som händer sen vet jag inte, men det kan man inte fundera på jämt heller…

Så visst har man haft sin beskärda del av skit och när livet har känts mer än överjävligt….

Och då är det så skönt att få prata/skriva av sig!

Så fortsätt med det, det är ju det vi är till för här inne.

Kraaam

jooo.. varför det ska vara så överjävligt tungt har jag oxå svårt å ta.. å att hjälp finns enligt lagar å skit stämmer ej alls.man får klara sig själv å kämpa på .. å klarar man inte det finns det ingen som sett hur man kämpat.. då e man bara svag å kunde väl ha bett om hjälp--å nån hjälp finns det väl.. bara lägga sig ner å ge upp..nej fyy..

jag har ochså svårt å fatta hur alla bara kan oavsett vem man än kontaktar eller frågar ge en ett nytt nummer å människa att kontakta som i sin tur gör samma sak.. moment 22 igen å igen.. att det e så svårt å få hjälp att det måste gå åt helvete innan ev hjälp finnes.. å då kanske man ej klarar av livet sen i alla fall..

alla insanser jobbar för sig å ingen jobbar i hop för den som behöver hjälp blir det ännu värre å förbannat tungt.. har så svårt å förstå.. att vi å instanser osv osv inte jobbar ihop..

jag känner hur tunga varma tårar rinner ner för mina kinder när jag läser å skriver här.. här är den enda trösten jag finner..här är där jag kan varaärlig utan att bli utfryst,eller behandlad illa.. det e sjukt.. att ett forum ska vara min tunna livlina.. men jag är ändock väldigt glad för denna livlina.. så tack.. å kram kram kram..

usch, usch usch, du måste verkligen KRÄVA hjälp…

jag har också mått sådär och till slut ser man nästan ingen annan utväg än att somna för evigt.

MEN det finns hjälp att få!! Ge inte upp!!! Man tänker så bakvänt när man mår sådär.. DU BEHÖVS, för dina barn och för din egen skull…

GLÖM ALDRIG DET!!! Du är älskad….

StarsOfSvea..du är inte ensam!!! Även om det är en klen tröst så är vi fler med liknande problematik.

Har en särbo som bor långt ifrån mej..han har startat upp en utredning nyligen. Jag har ju min diagnos ADHD/As och en son med ADHD. Sen har jag två tonårstjejer som har det jobbigt.

Särbon och jag pratar flera gånger om dagen och vi har utvecklat ett slags "beroende" av varandra..tyvärr! Kärleken har vi lagt på hyllan, då det dels är långa avstånd mellan oss, men även alltför mycket press omkring oss. Eller det är JAG som har det alldeles för kämpigt för att orka med att underhålla en relation..

Har INGEN i mitt nätverk som hjälper mej..inte ens när jag gjorde ett suicidförsök för ett år sen!!

Oron inför framtiden är STOR nu och jag försöker att hitta vägar till att få förståelse och hjälp, men jag ORKAR ju inte..

Du är inte ensam..känner med dej och önskar så att vi kan få den hjälp vi så desperat behöver..

Kram!

# 6

tack..jag fattar bara inte hur överjävligt allt ska vara..

vill bara hitta en utväg,en vardag  utan kaos , åå blablabal…

fick ett sms i går av särbon.. mådde skit hela dagen i går.. mer än vanligt eft det.. å i dag.. hittar ingen lösning på skiten ju..

men jag är inte ensam.. kramar till er alla från mig

Tänkte på en grej..jag ska tydligen få hjälp av en arbetsterapeut som ska komma hem till mej och kolla hur jag "fungerar". Är det något som du skulle kunna vara behjälplig av?

Eller någon annan stödperson? Kolla med ditt "team" eller med kommunen och orkar du inte själv be om hjälp, så be någon annan i din närhet att föra din talan..OM du har denna "någon" förstås?

Kram!

Stor kram från mig Svea!

Du har kanske rätt till en kontaktperson? Har du någon kontakt med psykiatrin så fråga där. Prata med en LSS-handläggare ifall du har rätt till något där. Det är vad jag kan komma på i all hast.

Jag hoppas det ska ordna upp sig.

I dag har min särbo & jag pratat i telen.Eftersom han var så kort & tvär mot mot mig frågade jag varför han var sån?Svaret blev det får du veta om 3-4 dagar.Hur kan man säga så?Jag verkligen avskyr sånt,hur ska människan man sagt det till nu må,fungera i dom dagarna då?Det går inte sa jag.. du får säga vad det är nu.Jag tycker att jag har mer än min beskärda del av skit ändå,jag behöver inte gå å fundera å må ännu dåligare än vad jag redan gör…

Med en barsk & hård röst,talade han om hur trött han är på mig,på vårt förhållande,på mina problem.Att människor med dessa diagnoser blir bättre av medicinieringen,att jag fått info om min diagnos,hur viktigt det är med bla rutiner & ett fåtal saker att göra under en dag.Inte som jag,ha en miljon saker per dag att göra.Att han förstår att jag har sorg efter min systerson som gick bort för 1 år sen.Men att det måste finnas ett slut på min sorg,mitt kaos å mina måsten.För det vi har är inget förhållande & så vill han ej ha det.

Jag gnäller hela tiden om mina sk vänner som söker upp mig å talar i tid å otid om sina problem.Jag har mer tid med dom än jag har med honom.Att jag måste ha ett skjukt självdestruvktivt beteende som aldrig kan må bra,att jag söker upp problematiska människor osv.

Att jag ALLTID prioriterar bort honom,att jag inte har ett behov av ett förhållande,med närhet å allt annat vad det innebär.

Nu är det då här… jag förstår honom.Och jag håller till viss del med.Det jag blir sårad över & känner att han lastar över på mig är:

-- Vad har han gjort för att hjälpa mig i min realativt nya npf-diagnos?Hur underlättar han för mig med allt å ingenting i vardagen?Att han aldrig kommit hit och tagit sig tid för att bara låta mig sitta ner,ihopkrupen i soffan i hans famn & få gråta,utan prat efter min systerson?I sitt huvud kanske han tycker att han har ställt upp,funnits där osv.Men i såna fall har han missförstått det hela.Däremot har jag dåligt samvete för jag inte orkar med att känna efter,tycka,tänka,samtala med honom.

Jag har gjort & gör mer än han tyvärr någonsin kommer att förstå för att få livet bättre för mina barn & mig själv.Och på så sätt ev hitta orken till vårt förhållande igen.För i helvete,hur många möten,telesamtal,med allehanda instanser för mina barns del för mig egen del har jag haft & har jag än i dag…Dygnet räcker inte till.Jag räcker inte till..Skulle vart bra med hjälp,hjälp att lita på.

Jag har sorg,1 år har gått.När går sorg över?Aldrig.Jag har bla ADHD,när går det över?Aldrig.Jag har barn,varav en med samma diagnoser som jag.När går det över för hennes del?Aldrig.Och barnen kommer alltid vara mina barn och alltid finnas.För att dom är tonåringar betyder inte det att dom behöver mig mindre.

Är det meningen att jag på 1 år ska få ett liv jag levt&lever på rätt spår?Med detta samhälle som vi lever i?Där man som mamma,med npf-diagnos,med barn med npf-diagnos får slåss tills man stupar för att ens få rätten att andas,rätten att få en ok skolgång,rätten till nått överhuvudtaget…Är 1 år en rimlig tid att ordna allt kaos på?Jag har levt i kaos sen jag föddes..

Nej… jag förstår honom.Och jag förstår mig själv oxå.Jag vet ej vad jag trodde.Jag vet ej när livet blir ok,ordning & reda.Jag trodde nog inte att han skulle vara så arg på mig för allt mitt kaos ändå.Jag trodde nog oxå att han skulle se sin egen del i det hela.

Nu skulle jag tänka över vad jag ville under ett par dagar….Jag undrar vad som ska hända på ett par dagar?Jag undrar vad han tror om mig..Hur fan ska jag orka med mera krav..?…

Jag är ledsen,besviken,arg,upprörd,fundersam…sur å ledsen…

Tankar kring det j ag skrivit uppskattas…

Säg det du skrivit ovan till honom eller visa honom texten. Prata med varandra. Berätta vad ni har för förväntningar på varandra. Hur vill ni ha det?  Det är det enda sättet att gå vidare på.

# 12

det är sant det du skriver.. men jag vet faktiskt inte om jag orkar mer.. det måste jag ta reda på innan känns det som.För mig är detta forum ett andningshål,ni är som mina bästa vänner.. såna som man faktiskt kan lita på.. så ni får ta massor av tankar å funderingar kring mycket i livet bla det svårste av ting.. så kram å tack..

Svea gumman, jag kan bara säga hur ledsen jag blir för din skull, att du ständigt ska behöva ha så mkt negativa saker att kämpa med.

Önskar dig och dina barn all lycka ni kan få här i denna ruttna världen.

*Bamsekramar*

Tack aspie…tack…ja du vet ju hur det är.. Ändå är jag inte den som ger upp,dumt nog kanjag tycka ibland.Men jag har faktiskt kämpat mig blodig för att komma hit jag är i dag…sen dag 1 på jorden.Och om det håller på att reda upp sig med barnen,medicinering,ev hjälpkonakter osv,håller på skrev jag.Då kommer nästa smäll.Jaaa…kan inte annat än ta några steg tillbaka å känna mig sliten,liten,utstött å ratad igen.

I natt har alla hundarna sovit hos mig i sängen…nära..nära..matte är ledsen..vi tröstar…

tack igen aspie…varma kramar tebax såklart..

#15 Visst är det gott att ha hundar som alltid vet när de ska trösta. De är verkligen människans bästa vän. Är glad att du har dina djur Svea. Tror inte jag hade klarat mig utan mina hundar.

Kram igen

nej djuren vill jag inte vara.. dom är som dom är,på gott å ont men är ärliga i allt dom gör.. sånt uppskattar jag.. kram igen

Jaaa.. då tog ett nästan 10 årsförhållande slut i går då.Vet inte ännu hur eller vad jag ska känna eller känner.Det som kändes var att det inte gick att göra något åt saken.Ingen kan göra allt ensam å vi orkade inte.

Beklagar Svea. Är ledsen för din skull. 10 år är en mkt lång tid att bara glömma/komma över.

Jag hoppas att detta är ett steg i en bättre riktning för dig. Jag menar, vem vet, detta kanske leder till ngt mkt bättre än vad du väntat dig.

*Superbamsekram*

Tack Aspie.Kram tebax.

Åh men gumman! Stackare! Kan inte föreställa mig vilken smärta det gör. Jag tycker det gör ont efter 2-4 år. Vad är inte 10??!!! Typ en tredjedel av m itt liv.

Gräv inte ner dig bara, gumman, du måste tillåta dig att sörja för att orka gå vidare.

Hoppas att du fattar att du ÄR tillräckligt stark och fin och bra för att klara dig på egen hand.

Sträck på dig! Du klarar detta! När så många andra dagar i ditt liv säkert har varit mycket värre.

*styrkekramar*

Tack BusHanna.

Ja..joo.. det gör ont å är jättejobbigt.

Just nu är jag dunderförkyld oxå så jag ömkar med mig själv extra mycket på g av det oxå.

Ja jag ska stäcka på mig snart,men först ska jag vara sjuk klart sen ska jag gråta klart,sen kommer massa annat oxå men sen så ska jag sträcka på mig.

tack för kram å kram tebax.

Lider verkligen med dig och önskar du kunde få ett brejk från eländet. Det brukar oftast lösa sig i slutändan… Liksom "sol efter regn". Visst är det konstig ändå vilken kraft man har mitt i eländet. Att man orkar stå på bena överhuvudtaget.

Det enda rådet jag kan ge (sagt med lite humor) är att när du är mogen, skaffa dig en man med samma diagnos. Då förstår ni varandra bättre. Jag skulle aldrig kunna leva med nån som inte har diagnos när jag har det själv.. åtminstonde skulle ingen utan diagnos stå ut med mig

Cowboy-63 det var ett litet roligt råd.Smilebanden åkte upp en aningen i alla fall.

Ja det e konstigt att man står upp mitt i allt skiten som man vadar runt i om dagarna.

Längtar efter solen kan jag säga.

Jag har aldrig letat partner aktivt.

jajaja..tack för råd & kram på er!

Jag hoppas livet vänder för dig och att du har det bästa kvar.

Tack så mycket sighni.Hoppas jag med!kram