Jag har berättat för mina närmaste, de sa inte så mycket om det, vilket var skönt.

Sedan har jag väl berättat för andra om det kommit på tal typ. Har bara fått neutrala reaktioner. Endel har undrat vad det innebär och så.

Har ADHD.

Jag berättar ytterst sällan att jag har AS. Är ibland rädd för särbehandling.

Berättar om jag anser att det finns anledning till det. Har inte fått så mycket reaktioner alls egentligen.

Har berättat för några personer jag tror jag kan lita på att jag har problem med vissa saker och folk.

Två exempel som hände i går:

På bussen på väg till jobbet sitter 3 tjejer.Dom är i 16-17 årsålder.Dom pratade om en kompis som har en kille som sitter inne,hur dum han är som ger henne dåligt samvete för att han sitter inne.Osv,mycket blablabla!Sen sa en tjejen:

-- Men har hon slutat med drogerna då?

-- Jag vet inte sa den andra,men hon håller på med en ADHD utredning.Sån vill min mamma att jag oxå ska göra för jag typ "dampar" så ofta.Då sa hon,jaaa,gör en sån utredning då får man skitbra droger utskriva av läkaren!

Hmm…vad säger man?

Sen på jobbet stod jag i smådjurrummet & städade.Då kom en som jobbar där in å sa:

- Jag har en ung kille på praktik här nu så du vet.äähh han har Aspbergers så jaa..äähh han pratar inte så mycket.vi skulle städa åt kaninerna å jag sa om han tar dom kaninerna så tar jag dom här.Sen var jag klar med mina å han var inte klar då hjälpte jag honom,då blev han sur å frågade varför jag sa att han skulle göra det om jag sen gjorde det ändå?så han är lite knepig å tystlåten bara så du vet.

ojojoj… det var det jag var med om bara i går.

Så NEJ jag säger inget om min diagnos om det inte behövs.För helt plötsligt börjar folk behandla en helt annorlunda & då pallar jag inet med …

Svea, det är all denna okunskap om diagnoserna som gör att det blir så fel tyvärr. Jag vet att du fattar det oxå.

Men därför tycker jag det är så viktigt med information. Tänk om man ändå kunde få jobba med detta (NPF) och sprida info till befolkningen.

Jag vill göra ngt åt detta men vet inte riktigt hur ännu. Mitt PO tycker jag borde kunna gör ngt vettigt med mina kunskaper i ämnet. Får väl se. Kanske jag kunde arbetspröva på NP-eneheten? Det vore ju kul. Och kanske få engagera sig i Attention?

Några förslag hur vi kan sprida kunskap om NPF?

#6 Jag vill berätta om hur det är och hur man kan se det och hur det fungerar ed ADHD främst hos flickor. Har funderingar på att när jag orkar gå ut till min gamla gymnasieskola (har elever från sexårs till gymnasiet där) och berätta för lärarna vad dom ska hålla ögon öppna för och vad som kan underlätta.

#7 Det är ju en kanonidé Hanna. Jag har oxå funderat lite i de banorna. Skulle vilja besöka och undervisa i min dotters skolor för där kan de NOLL.

Dels för att ge igen för att min dotter blev så illa behandlad och dels för att andra ska slippa råka lika illa ut.

Men jag känner att jag behöver lite mer innan jag vågar ge mig ut i detta. Hoppas det kan bli något i framtiden

Jag är helt öppen med min diagnos. Är det random människa på bussen/stan, så berättar jag inget, men är det någon jag lär träffa fler gånger, så berättar jag ganska omgående.

Reaktioner? Ptja, inga alls, i princip. Vissa har frågat lite om det, andra har läst på nätet. Sedan finns det ju några som funderat på om dom ska behandla mig annorlunda, men sedan har dom kommit på att jag är samma person som innan diagnosen ställdes.

Jag tror att personer som är så öppna med sina diagnos är såna som hjälper samhället att förstå mer.
Jag har AS.

Sedan kan jag mycket väl tänka mig att diskutera med rektorer, lärare och föräldrar osv, om hur AS kan te sig hos flickor eftersom att vi töser inte är utåtriktade så som pojkarna är.

Jag är GANSKA säker på att jag en dag kan säga att jag har ADHD.Men för tillfället orkar inte jag slåss mot allt å allas fördomar.Många gånger känns det oxå som om det är vanligt folk hemma i husen & lägenheterna som är mest fördomsfulla.Nej.. jag vet inte… Men alla fördomar ska man ju kämpa emot å förbättra.

#7 Innan min utredning skrev jag ett brav till min låg och mellanstadielärare där jag frågade hur hon tyckte att jag var när jag gick i skolan. Ingenting om diagnos. Jag ska skriva tillbaka till henne om min diagnos och hoppas att hon med de orden kanske kan se någon liten flcika idag med samma "symtom" som jag och kanske förstå att det är AS hon har. Att hon faktiskt inte vet hur man skaffar sig vänner och faktiskt tycker om att vara i sin egen värld. Hon är inte ledsen bara för att hon inte har kompisar och verka drömma sig bort i sin egen värld.

Och då till frågan. Jag berättar för mina närmaste om min daignos. De flesta har tagit det bra. Min syster berättade för min far om mig diagnos (AS): "Det kunde jag tänka mig att det är något fel på den ungen som hon har slängt sig ner på golvet och skrikit när hon inte fått som hon vill."

Tja… Så kan man ju också uttrycka sig…

Om jag hamnar i en situation där det tex krävs att man ska förstå instruktioner mm så brukar jag säga att jag har ADD och säger att jag har svårt med uppmärksamhet och koncetration. Om jag hamnar i en situation där det är räkning och sånt så säger jag att jag har Dyskalkyli. Om det krävs att jag ska umgås med folk jag inte känner så berättar jag om mina asbergerdrag. Om någon frågar varför jag har så mycket ticks så säger jag att det är min tourette.

Om man berättar om just det specifika i en viss situation så brukar jag oftast mötas av förståelse ist för att uppfattas som dum eller trotsig.

Det låter ju som om man har hela registret men jag berättar bara om den diagnos som det handlar om i just den situationen. Finns ingen anledning att sitta och rabbla upp alla diagoner för ens de närmaste för dom kan ändå inte ta in det. Har dessutom bipolär typ 2 vilket gör att jag mår riktigt dåligt i långa perioder. Föreställ er hur det skulle se ut om man försökte berätta detta för någon som inte ens vet vad NPF är.

#12 Det är ett smart sätt.

men om man berättar, för de flesta, liksom inte gör det till en så stor grej, då måste väl toleransen öka? eller? och för dem som undrar mera kan man ju förklara..

en kvinna på min kompis jobb med bipolär 2 var helt öppen och berättade om det som i förbifarten. då blir det på nåt sätt "normalt". det är ju normalt för henne eftersom hon lever med det. borde man inte bara kunna säga det? det beror väl också på dagsformen som verkligen går upp och ner..

12# ja, det är ju inte alltid det är relevant i situationen.. man skulle kanske inte berätta för nån på bussen som en öppningsreplik, "hej, jag har adhd". men när det är relevant.. då borde man ju kunna.. hmm. har nån berättat på jobbet?

#15 Jobbar inte men kommer berätta om det finns anledning.