Ja, jag, åh, det känns som jag har vunnit på ett lotteri och jag vann ett liv!  Eller hundratusen.

Okej.hhhmm.. någon mer som känner så eller som jag?kul å höra er svar!

För mig spelade det inte så stor roll, jag är ju den jag är, oavsett diagnos. Visst fick jag förståelse och känner att jag slipper känna att jag är dålig som inte klarar saker som andra klarar..

Men det jag blev gladast över är att jag fick reda på mina starka sidor, att jag är väldigt smart och att jag är logisk. :)

# 3 okej det kanske är den är den där biten som jag ej fått reda på,mina ska starka sidor.

hhmm..

Försökte ha inställningen att vad som än visar sig efter testerna så kan allt bara bli bättre…

När jag fick reda på att jag har ADD, Dyslexi och Dyskalkyli så la jag mycket energi på att ta reda på information om det. Hittade hit bland annat!!

Jag har fått en del hjälpmedel till datorn för min Dyslexi osv osv…

Kan inte säga att jag blev lyckligare av att veta eller få svar på mitt handikapp men med lite hjälp och mer förståelse (inte från alla) så gör det vissa saker lättare. Förstår också varför jag fick kämpa mer i skolan än mina kompisar mm.

Fick diagnosen nu när jag är vuxen och fått barn. Tycker det kan vara bra att veta om sitt handikapp, det har hjälp mycket för mina barn och en del problem de har som liknar mina…

# 5

ja det är bra att få veta.Men jag känner inte att jag blev/är så där jätteglad som andra verkar vara.

det kanske kommer?..

# 6   Det är svårt att acceptera tycker jag att man har ett handikapp och det är ju inte roligt… att behöva äta medicin och möta alla hinder hela tiden… Många är ju tyvärr väldigt fördomsfulla.. att barnen ska behöva hjälp och att de ärver skiten…. men jag försöker göra det bästa av situationen…

Hoppas det kommer o att du blir så där jätteglad som de andra eller så struntar du i alla andra o blir jätteglad endå!!!

Kram

# 7 hiahiahiaiahihiaihia…bra tips!Tack.KRam

Men StarsOfSvea, har du inte fått något utlåtande om dina starka sidor? Det verkar snarat vara detta faktum som är knas, inte att du känner dig ledsen över diagnosen. Den ska ju vara ett stöd. Vad man är dålig på och konfronteras med varje dag är man ju så medveten om ändå. Vad man behöver veta är vad man är bra på och hur man ska gå vidare. När ska du få veta det då?

# Fnyfniken,näää jag har ju verkligen inte fått det.Ska be om att få det nu.Jag har blivit utredd för ADHD,dyslexi & dyskalkeli.Och jag hajjar verkligen inte var det är som gör er så jätteglada.Jag blir bara ledsen & deppig.Efter att ha läst mina utredningar och man ser svart på vitt att när det kommer till läsning så ligger jag på en nivå av ett mindre barn,å så forstätter det i alla utredningarna.Hur f#n ska jag kunna bli glad av det?Det är ju bara en skattningskala på hur dum i huvet jag är på / i olika områden.

Inte f#n blir jag glad,dessutom jätteglad för det!

ps jättefin visningsbild har du ds

#10 Inte är du dum i huvudet Svea, snarare tvärt om. Men jag tror att många som får diagnos känner sig dumma. Min dotter tyckte att hon hade fått papperpå att hon var dum i huvudet när hon fick diagnos men hon är smart som tusan. Tror hon börjat fatta det nu oxå.

Jag har känt mig FEL FEL FEL hela livet så när och om jag får diagnos kommer jag att bli jätteglad. Då får jag en bekräftelse på att jag inte är dum i huvudet utan har ett funktionshinder och att det förklarar mina svårigheter och varför så mkt gått fel /åt h-e hela livet

Kram på dig

Nej, det kan jag verkligen förstå. Men det är ju dessutom verkligen inte så det ska gå till! Stackars dig!

Om man säger så, så vet vi ju alla redan vad vi är så dåliga på och vad vi behöver hjälp med. Det behöver man inte få gnuggat i ansiktet på en. Vad man behöver är hjälp med att komma vidare, och svart på vitt om vad man är bra på. Det brukar ju nämligen glömmas bort i röran av allt det där man är mindre bra på.

Var blev du utredd och vad säger de om din utredning? Vad har du fått för hjälp? Mediciner, stöd, hjälpmedel? Så som du skriver här känner jag att du inte alls är dum i huvudet, utan snarare jättesmart som kan göra saker ändå trots dessa handikapp! Jag vet att det känns så, men så ska du inte behöva känna. Då har de gjort utredningen fel och i fel syfte!

PS, Tack, bilden är min son som sover i bilen. Han har blivit lite slankare nu som 3-åring än han var som 8-månaders. Gubben i månen. DS

Tack för fina orden Apsie & Fnyfniken.

Ja det är klart att jag känner :

--JAHAAAAA,det är därför jag inte har det så "lätt" här i livet.JAhaaa,det är därför jag ej hajjar som andra gör osv.

Det här blir kanske långt inlägg nu

Jag sökte först för depprission mest pga att jag slagit med allt jag har i åratla för min yngsta dotter skulle få utredningar osv.När det var klart blev skolan inte alls bättre tvärtom.Lärare var elaka mot henne inte barnen.Dom malde ner både henne å mig till ingenting.hon gick ej till skolan & jag kunde ej hjälpa mitt barn till en vettig skolgång.Så då deppade jag ihop.

TILL SLUT efter många resor fick jag komma till den psyk.mott.jag tillhör å träffade en läkare.Eft tja nån timme samtal fick jag en dröj med medz.Eft några möten till fick jag diagnosen bipolär & höjning av medzen.Höjningarna kom fort å ofta.Jag hajjade ej själv hur jag mådde,vem jag var eller nått.Jag fullkomligt sket i allt.ALLT.Det enda jag gjorde var att dricka mig mer än asfull.Och vet ni.. jag gillar inte ens att dricka.Jag tar väl nån öl nån ggr ibland eller nått glas vin.Mer än så är det ej.Men då söp jag hårt,mycket å länge.

Eft 1 år tänkte jag,näää du tar jag livet av mig på en gång.jag orkar inte mera.men något gjorde så jag slängde mina medz i sopkorgen å satt här hemma å såg rosa elefanter m.m när jag då så tvärt slutade med medzen.

I samma veva blev jag remitterad till affektiva i sollentuna.väl där träffade jag en bra läkare.på nått sätt på något möte kom vi in på ADHD.och därifrån rullade bollen rätt så fort i gång med utredning av ADHD.jag gjorde den på affektiva avdelningen.dom gjorde denutredningen tsm med neuropsyk på ks eftersom det var så att dom inte gjorde såna utredningar för dom är en bipolär avdel.menjag ville stanna kvar där jag var någorlunda trygg.

utredningen visade då att jag har ADHD.allt detta tog 1 år till så nu hade det gått 2 år.ny medz i form av Concerta.jag var såklart livrädd för medz.men bestämde mig för å pröva ändå.då kom vändningen.livet blev konstingt nog ok med Concerta.så mycket jag förstod nu,kunde göra,tänka osv.

eft jag vart en tid hos affektiva ville jag vidare till neuvropsyk på ks eftsom dom är "specialsiter" på bla ADHD.tog sin lilla tid men jag kom dit.vilket inte kunde bli bättre.dom är jättebra.

ny äter jag Concerta & Strattera i hop.å åter igen öppnas nya dörrar inom tänkandet och att bara vara människa.nu håller vi på att leta fram rätt doseringar.

så jag har frågat eft mina starka sidor osv.jag ska ringa så får vi boka en tid för det.men ska jag vara ärlig så tror jag skadan redan är gjord.eller så säger jag så för att skydda mig jag orkar ej få mera smällar i livet.min 34 år present blev ju att jag fick min ADHD diagnos.å nu är jag förbannat sarkastik!

vårt liv i extremt korta drag…

herregud vad stavfel jag gör här å nu.annars brukar det inte bli så mycket stavfel.hhmm..tror jag skiter i det för ni e goa människor å vet att jag har svårt för å bla skriva.litar på er.kram

Jag gör oxå många stavfel och det gör flera här har jag sett så det är helt ok Svea. Vi vet ju oxå att du har Dyslexi KRAAAM

TACK ASPIE! kram

Jag skippar stavfelen när jag läser, så skit i det! (har också Dyslexi, men mest lässvårigheter).

Alltså det är inte konstigt om du ser en hel del av det negativa i diagnosen och sånt. I alla fall inte sen hur de behandlade din dotter. Jag har jobbat som lärare själv, och jag vet att långt ifrån alla lärare har någon som helst förståelse för hur det kan vara att ha ett sånt handikapp. Ofta är ju lärare de som själva i skolan var "duktiga" och ordningssamma. Tyvärr har de ingen egentlig förståelse för hur det är att vara liiiite annorlunda än en medelklassakademikerunge med allt ordnat för sig. Jag har ofta hört från föräldrar att den som deras barn kan vända sig till är gympaläraren/bildläraren/vaktis/musikläraren. De har ofta ett annat tänkande och förståelse.

Du måste också ha i åtanke att du gått omkring med dessa osynliga handikapp och kämpat och haft det skitjobbigt länge, och sånt sätter spår. Det tar ett tag innan det känns mycket bättre. Och med tanke på att du ännu inte fått till doseringen på medzen så kan du förstå hur mycket bättre det kommer att kännas när allt kommer på plats. Men jag vet hur det känns just nu för jag har själv varit deprimerad/haft sammanbrott (dock inte supit) och det känns som ett hån när folk säger att det kommer att bli bra. Vad man behöver är någon som kommer en till mötes och säger "ja, det ÄR förjävligt för dig, jag förstår det". Men alla är så rädda att något sånt ska få en att ta livet av sig eller så. Men jag vet själv att det är förlösande att höra att någon bekräftar hur man känner.

Men jag tror som sagt att du behöver prata med de som gjort utredningen. Det finns en massa saker där som inte kommit fram, det är jag säker på.

#  Fnyfniken.

Ja..det behövs så lite för att kunna förstå en annans lidande.Men men.. what ever.

Ja.. det har vart mycket & är mycket.Får ta mig i kragen sen när ork finnes så dom får berätta om mina starka sidor då.

Tack för era svar & er tid.

Stor kram.

Det var så lite så. jag känner igen mig i så mycket, och jag hoppas verkligen att det kommer att kännas bättre mycket snart!