Jag har alldeles nyligen blivit klar med min utredning och den visar inte på någon diagnos. Jag har däremot en koncentrations-störning. Eftersom jag är 58 år och har hittat bra strategier för mina problem, så är jag bra på att kompensera mina svårigheter. Anledningen till att jag ville göra en utredning, var att jag ville få fingret på exakt vilka svårigheter jag har (det är inte så lätt att se sina egna brister alltid). Det har jag också fått nu och kan därför lättare se hur jag ska kunna hjälpa mig själv ännu mer.

Jag trodde att jag kanske hade ADD eller ADHD och vissa drag har jag ju, men inte så det blir diagnos. Hur som helst ser jag det inte som att det är något fel på mig, utan mer som att jag är så här. Jag tror att jag nu efter utredningen kommer att kunna stå upp för den jag är på ett ärligare sätt än tidigare.

Så om du har funderingar på utredning, kan jag bara önska dig lycka till! Och du… det är inget fel på dig… du är den du är, med eller utan diagnos!

Jag har alltid överlevt på min intelligens, det "hjölpte" inte i testsammanhang. Jag visade tydligt på testerna at tjag har svårigheter. Testen är utformade för att även någon som är intelligent och har lätt för saker ska kunna visa svårigheter. Jag hamnade över medel på i stort sett alla tester men det jämförs med dig själv inte med alla andra. Man kunde tydligt se att jag hade svårt med koncentration, organisation och sånt i förhållande till hur resten av mig fungerade.

HannaM, Juste! Det är precis det man vill ha, ju. Nu känner jag mig inte särskilt intelligent och har inte gjort det på många år, men jag vet att jag antagligen bara är nedtryckt i skorna utav alla motgångar som sånahär svårigheter ger en. Jag ÄR smart, men huvudet vill bara inte funka.

Ikna, nu blir jag nyfiken. Du hade altså koncentrationssvårigheter. Men är det så att de har ställt till det för dig, eller klarar du dig bra ändå? Alltså, många skulle ju mena att även jag "klarar mig" bra då jag inte ligger inlagd, inte är hemlös eller missbrukar droger. Men det som faktiskt fick mig att börja störtgråta när jag läste en av alla de böcker om ämnet jag har köpt, var hur många i boken beskrev känslan av att prestera under sin nivå. Jag presterar inget alls nu, för det har bara blivit sämre och sämre med det. Förr gjorde jag i alla fall lite organiserat (som jag i och för sig hade svårt att slutföra och mycket är ännu oavslutat), men nu blir det bara liiite smyckestillverkning.

Vad var det som inte stämde in? Är du bra på att organisera? Prioritera? Hålla ordning? Komma ihåg? Tidsuppfattning?

Själv har jag inget av det där med bristande impulskontroll. Känner däremot en inre rastlöshet, nervositet, och måste skärma av vid tillfällen då jag måste vänta på något, etc. Kan inte alls särskilja en röst att lyssna på vid bakgrundssorl, etc. Hade du fler såna saker eller hade du bara en koncentrationsstörning?

(Jag kanske inte svarar ikväll, för jag måste bada och gå och lägga mig. Om jag bara kommer loss från datorn )

#3 Jag har tvingats lära mig att organisera och strukturera och skapa rutiner för allt, annars skulle jag ha fått leva i ett stort kaos!

Testen visade att jag har svårt att koncentrera mig om jag inte behöver vara aktiv/engagerad. Jag störs mycket av ljud och har svårt att vistas bland många människor, jag blir totalt slut då!

Att vänta är en stor prövning för mig! Det är mycket svårt!

Ju mindre jag har att göra, desto mindre blir det gjort. Om jag inte följer mina rutiner, händer inget annat heller, då blir det kaos.

Aha. Jag känner igen mig i mycket av det där. Men du hade alltså många andra delar som inte var berörda, så pass att du inte kunde få någon diagnos?

#0 känner samma oro faktiskt. Tänk om de kommer fram till att jag "bara" är klantig, hopplös eller korkad? Jag har ju lite tagit ut min diagnos i förväg eftersom jag känner så starkt att det stämmer och de jag pratat med (psykolg psykiatriker) varit så säkra på det, så jag komemr nog bli helt knäckt om det visar sig att det inte är något fel på mig. Låter ju helknäppt, men mitt liv är jättetrasigt just nu och jag har hängt upp allt hopp på den här utredningen, på att få svar, hjälp och restaurera min självkänsla, så jag kan känna lite hopp igen…

Jag var livrädd, verkligen livrädd. Hela livet har ju folk berättat att jag kan om jag vill, om jag bara försöker, om jag bestämmer mig, att jag egentligen kan. Tänk om det var så på riktigt. Att jag bara hade dålig självdisciplin och var lat och korkad. Att mina problem kom ifrån att jag inte ansträngde mig. Tänk att få det bekräftat och instämplat. När remissen skickades vaknade mitt hopp. En räddning från den totala värdelösheten, något som kunde förklara varför det var så svårt för mig. Något annat än att jag var lat och dum i huvudet. Något som kunde ge mig en aning om varför det varit så svårt. Jag höll så hårt i möjligheten till förklaring. Möjligheten att bli rentvådd från det elaka ryktet att vara lat och dålig. Som om det vore en snuttefilt klamrade jag mig fast vid tanken. Något som jag kunde börja om på, ny förståese för mig och kanske så småningom ett självförtroende. Så ja, jag var så rädd så rädd.

Men, det var inte minsta tvekan om att jag har ADHD. Ingen alls. Jag ägnade en evighet åt att oroa mig, ha ont i magen och få ångest över det eventuella resultatet. Vad jag sett här på sajten och hört från andra så verkar dom allra flesta som utreds också få en diagnos, tror inte det skickas remiss till någonting som har så lång kö som neuropsykiatriska utredningar om inte läkaren tycker att väldigt mycket pekar på att man har någon form av bokstavsproblematik.

Tack, det tröstar.

Det är just det där med att "du kan om du vill" som jag har hört och upplevt hela livet. Och det känns som att jag bara är lat och ofokuserad. Men som idag, när allt har kört ihop sig, då märker jag att jag har någon slags problematik. Jag menar, jag har ju alla sidor utom den yttre hyperaktiviteten.

Det är jobbigt för min son på dagis. Jag måste ta itu med det. Har 5 punkter på en lapp för att komma ihåg vad jag ska säga alls. Gråter när jag pratar med barnskötaren. Har oroat mig hela natten för hur jag ska klara av detta samtal, när jag egentlöigen borde oroa mig för hur sonen har det på dagis. Sen ska jag träffa min jobbcoach, och jag har 2 uppgifter tills dess. Men jag sitter här med dem framför mig och kan inte formulera ett enda ord. Allt jag skriver låter som en skämt-platsannons med klyshor. Barnskötaren skulle kolla under dagen och återkomma när jag hämtar, så det kan jag inte heller släppa. Jag tar åt mig allt som min sambo säger, som att sonen inte får tillräckligt med sömn för han kommer i säng så sent, att jag inte kommer upp i tid med honom på morgnarna, att han kryper ur sängen på kvällen när han ska sova. Det känns som att alla lägger på MIG att Lös det, lös det, lös det! Och jag ser inga möjligheter. Det är bara stopp. Jag är stressad, men långt ifrån panik. Jag inser bara att jhuvudet funkar inte och jag kommer att få ta skiten för det. Jag har verkligen försökt, men huvudet funkar inte alls.

Sambon och jag diskuterar detta hela tiden. Han vill alltid komma med alternativa förklaringar för att förbereda mig på att jag kanske inte kommer att få någon utredning och att jag kanske kommer att friskförklaras, eftersom dessa saker är helt normala. Men det är inte helt normalt att ha allt jag har. Tycker jag. Men jag vet ju också att andra kanske inte inser svårigheten i mitt liv.

Det som jag också funderar på då som motvikt är, varför jag skulle vilja förstöra mitt liv så totalt bara för att jag är lat och ovillig? Jag älskade att ha praktik på hotellrestaurang! Jag hade jättekul! Varför skulle jag inte vilja ha ett sånt jobb? Varför skulle jag vilja backa i svårighetsgrad hela tiden, som att gå från trycksaks/marknadsföringsansvarig till lärare till köksbiträde till att inte ens klara av att vara hemmafru? Det är ju inte så att jag hänger med en massa andra arbetslösa och har kul istället för att söka jobb. Jag känner bara att jag inte kommer att klara av det. Vilket är märkligt eftersom de allra flesta klarar av att ha ett jobb och organisera dagen. Många som anses mindre smarta än jag.

Suck, nåväl. Jag får försöka hitta på något. Hoppet finns alltid.

"Du kan när du vill, du kan om du vill…"

Det har jag hört hela livet.

Fast är det inte så också? Bara det att "när du vill" inte inträffar så ofta. Man kan ju faktiskt inte bestämma vad man ska vilja göra, det bara händer.

För mej är det mycket som ska klaffa innan jag vill. Min låga stresströskel får inte passeras. Det får inte vara för lätt, då tappar jag intresset. Och inte för svårt, då förlorar jag tålamodet. Det måste engagera mej känslomässigt, och helst taktilt också. Det är mycket som måste ske på mina villkor…

Som sagt, mycket som ska klaffa. Men när det gör det kan jag banne mej vad som helst.

Är det inte så för er också?

#9 Njae.. ibland vill jag utav bara den men inte går det för det.

Okej, du har rätt. För mej kan det vara tvärtom också - att jag vill, men sen klaffar inte allt som måste klaffa ändå.

Det är för väl att det fungerar ibland. För mej iaf…