# 0

Dåligt samvete,mmm,det äter på mig innefrån,ibland hör jag t.o.m hur det dåliga samvetet riktigt smaskar å gnager på mig där inne.

Det dåliga samvetet äger mig totalt i omgångar,det gör mig svag mentalt,svag fysiskt,vilket i sin tur bara gagnar det dåliga samvetet,som får mer att smaska i sig inuti mig.

Till slut ger jag upp,kryper i hop i fosterställning och inser att jag inte är värd något att allt å alla får det bättre utan mig.

Men jag kan inte sluta andas,jag kan inte sluta leva,för jag har sett,jag har upplevt & upplever varje dag hur det är när någon närstående tar sitt liv.Om jag nu säger att jag älskar mina döttrar,min syster,systerson,då kan jag inte lägga mig ner och dö.Då måste jag kämpa vidare.

Jag reser mig upp ifrån min fosterställning,vingligt tar jag nya steg,sakta arbetar jag mig upp igen och besegrar det dåliga samvetet.Det finns där inuti mig,men nu är det litet,dom en svart prick mitt i hjärtat mitt.Det som gör mig mest fundersam,trött och uppgiven är att jag vet att det bara är en tidsfråga innan det dåliga samvetet åter igen börjar växa sig stark i mig,och åter igen går vi igenom samma smärtsamma process.

Det är en tröslös tanke,ett tröstlöst sätt att leva.Men än så länge vet jag inget annat.Och jag funderar på hur smart det är att kämpa så som jag,du och många andra av oss gör?

Sen precis som du hatar jag att vara så svag,att ömka mig själv på detta sätt,att inte komma vidare,utan bara gå runt i en cirkel.Jag blir och är så trött på mig själv i omgångar så jag kan spy.

Så jovisst..dåligt samvete har jag med.

#0 Oj du skrev precis ner exakt som jag känner. Har alltid funderat på varför jag alltid ska behöva ha dåligt samvete. Jag gör ju så gott jag kan hela tiden. Jag förstår precis hur du menar. Varför ska vi behöva ha det så?