Vet inte vad jag ska säga just nu Linsen mer än att jag är ledsen för din skull och vill ge dig en kram och att du inte ska behöva ha det så där.

Återkommer om jag får nåt vettigt att säga

Kram

Punkt 1, din lillasyster. Har du tagit upp det med mamma och pappa att hon är elak? Jag vet inte hur gammal din lillasyster är men min systerdotter på 10 år är så förståndig när mina systrar, som är vuxna sedan länge, berättade för henne om saker som jag behöver stöd och hjälp med. Hon förstod att hon inte kan ta min plats hur som helst när vi ska äta och så. Din lillasyster behöver veta att du är samma Lina det är bra det att du kan få hjälp.Kan du berätta för henne om alla dessa kändisar som har AS.

Sen kan jag tro att din lillasyster kanske är lite avis på att du har någonting extra och är lite speciell och får extra uppmärksamhet. Det vill ju hon också ha. Alla barn, som är normalfungerande, vill ha extra uppmärksamhet. De vill nog vi också när vi känner oss trygga.

Men du måste våga säga till mamma eller pappa eller kaske Malin kan hjälpa dig med din lillasyster att förstå. Men jag tror att hon är rädd att hon inte ska få någonting som du inte får.

Punkt 2, din pappa. Din pappa hatar nog inte att du har AS. Han menar ingentign illa med att fungera bra och behöva mycket hjälp. Jag har insett idag att det är precis vad jag behöver för att fungera normalt i skola/arbetsliv och samhälle.

Jag tror att du har fått social fobi på grund av din obehandlade AS. Att folk faktiskt inte har förstått när det blir för mycket för dig. Att du inte alltid förstår och då drar du dig undan. Jag själv är istället tvärtom; jag kan inte säga nej till folk, och inte säga ifrån eller gå undan om jag behöver det, på grund av min obehandlade AS. Det är tillåtet att känna vad som helst här inne! Det ska du veta.

Din pappa kan jag lova att han älskar dig, och han försöker möta dig och med de kommentarena vet jag att han står på din sida, annars skulle han inte yttrat dem. Min mamma har alltid lyssnat på mig när jag har babblat på om mina specialintressen hela min barndom. Jag vet inte om dina nära kanske har bett dig att vara tyst, nu babblar du för mycket, och därför har du börjat gå undan. Du måste våga vara dig själv i din AS även bland folk, det är det som är gåtan. Jag vet att jag behöver mycket hjälp för att inte må dåligt om jag ska klara av samhällets krav.

Jag behöver att folk är raka och fåordiga i sitt tal till mig, jag behöver förberedelser inför saker som jag själv inte har bestämt, jag behöver få gå ifrån och vara för mig själv när det blir för mycket, jag behöver stöd och någon som står vid min sida och pekar på allt jag ska göra om det inte innefattar något av mina specialintressen. Jag klarar inte av ironi och att läsa mellan raderna. Jag behöver få göra mina stereotypa rörelser då det blir för mycket för min hjärna att hantera. Och jag skulle nog känna mig kränkt i din ålder om jag fick reda på det. Idag är det fakta och ett konstaterande från min sida att det är så. Annars kommer jag att bosätta mig i en grotta ute i skogen. Och det vill inte samhället. Vi med AS (som är en form av autism) har rätt till något som heter LSS:
http://www.ltv.se/upload/Filarkiv/Egna_filer/Funktionshindrad/Lss-lag_lattlast.pdf

Punkt 3, skolan. Jag trodde att du skulle få börja på en skola med AS elever? Skolan är aldrig lätt och jag vet att jag var lika tyst och försjunken som du när jag gick på högstadiet. Till skillnad från din bok så hade jag ett skrivblock och penna. Det var rutin för mig att få skriva. Nästan så att jag idag kan säga att det var lite tvångsbeteende över det. Men det var för att jag skulle klara av dagarna i min kaotiska värld.

Det tar ett tag för oss att anpassa oss. Det gör det, och det måste vi tillåta oss. Du måste även tillåta dig att göra misstag i sociala sammanhang. Det är hela grejan med AS. Vi kommer alltid att ha svårt i sociala sammanhang. Men att du är rädd för dem, Lina. Det är fel, då har det gått för långt. Det handlar återigen om att din obehandlade AS har gett dig socialfobi. Och tyvärr, det enda som botar en fobi är att utsätta sig för det som är jobbigt, men att man måste ta det i små steg. Jag vet inte om det finns något ångestdämpande piller som din doktor kan skriva ut åt dig. Om du kan prata med mamma om det så gör det. För som du säger, hela den sociala biten för dig låser dig till den grad att du undviker den. Det är fel, då behöver du få hjälp att komma ur den, för att börja må bra.

Punkt 4, raseriutbrott. Raseriutbrotten har jag inte lika mycket. Eller jo, men de blir inte utbrott längre. Och dessa utbrott beror på att våra rutiner blir rubbade. Att det är någonting som stör våran inre planering. Allt från att någon tar ens favoritplats till att datorn plötsligt inte fungerar till att bussen hade åkt för tidigt från hållplatsen, eller att någon plötsligt ändrar i planeringen vad som ska ätas.

Punkt 5, att inte somna när man behöver. Precis. Så har det varit, exakt, hela min uppväxt. Mina skriverier höll mig vaken. Det var som ett tvång. På senare år har jag haft tv:n på på låg volym men det är fortfarande inte bra. Det bästa är dessa insomningstabletter som gör mig lite trött så att jag kan somna. Och att ligga och lyssna på lite musik eller ha något TV-program babblandes i bakgrunden gör att jag somnar. Insomningstabletterna blir jag inte trött av om jag sover mina 6-8 timmar varje natt. Och jag sover gott hela natten. Jag ska även försöka att få ett sk bolltäcke utskriven som hjälpmedel, Det ska få en att komma till ro.

Men att lägga från sig skriverierna vid rät tidpunkt är inte lätt, jag vet. För hur mycket man än håller på med dessa skriverier räcker tiden aldrig till. Jag hatar tid!

Och faktum är att jag har inget bra förslag till dig då jag vet att det inte fumkar att bara lägga ifrån sig grejerna. Men kanske en insomningstablett kan vara något.

Punkt 6, Mat. Ja mat är inte lätt. Det kan jag intyga. Det handlar ju om rutiner där också och vi mår bra av att äta samma sorts mat hela tiden. Jag säger, gör det! Det är bättre att du äter något än inget alls. Jag skälv åt kokt potatis med en klick smör och kaviar på varje dag under en tid i mitt liv. Är jag död? Nej  Får man i sig för lite vitaminer och mineraler finns det tabletter man kan köpa på apoteket och hälsokosten så att man får i sig alla bra saker. Och skolan då? Skollunchen är alltid jobbig om det inte finns mat vi kan stoppa i munnen. Jag hade tur. På våran skola fanns det alltid fil och musli man kunde äta när man inte gillade maten. Annars är ju matsäck en idé de dagar man vet att man inte kommer att äta maten. Det räcker med en banan och en burk yoghurt eller om det finns något annat du gillar.

Det är personerna runt omkring som måste aceptera (till viss del) att vi med AS lever i deras värld men på våra villkor.

Oj vad långt

Skriva var det ja…

Fan va bra skrivet :)

Dock får det mig att känni igen mig med än vad jag skulle vilja egentligen….?

Hursomhels till trådskaparen kan jag bara säga att det där med utbrott och sånt är nog en typisk tonårs grej.

Mycke hormoner i kroppen som ställer till det för en.

Problemet är nog att det är så mycke annat som stöker och ställer till det för dig samtidigt på grund av AS.

Det är där man får försöka leva med till viss del och lära känna sig själv bättre.

Mitt kliv in i vuxenlivet var ett helvete.

Men jag tror att du kan få mycke hjälp bara av att ha fått en diagnos och därför är mer medveten på ett helt annat plan.

Annas håller jag med i mycke om inte allt det johanna skrev.

BusHanna.. Du skriver det så otroligt bra! Var på väg att sätta mig ner och skriva, men nä, behövs ju inte. ;) Du skrev det så bra.
(Känner för övrigt igen mig nåt hemskt.)

Och Linsen. Det kommer att bli bättre. En diagnos är ju som du vet ingen undergång, snarare uppgång. Din lillayster är antagligen, precis som BusHanna säger, avundsjuk på all uppmärksamhet. Och jag skulle tro att det med tiden kommer ge sig.
Och din pappa. Han älskar dig och vill bara att du ska må bra och att det ska gå bra för dig i livet. Det är dock inte alltid lätt att uttrycka sig och med AS har man lätt att missuppfatta och ta saker helt fel. :)
Kanske kan du prata med din pappa? Förklara hur det känns. Att det känns som att han vill att du ska vara "normal". Kanske kan ni tillsammans lösa just den här biten?
För vi är nog väldigt duktiga att missförstå och sen tiga och älta och älta ihjäl oss.. Istället för att göra som man "borde" och ta en diskussion och förklara hur man tog orden, att det inte kändes bra. Få det förklarat för sig vad de egentligen menade.

*kramar*

Linsenhejh det känns som om alla har skrivit det som ska skrivas.jag hoppas det blir bättre jättesnart å att du finner syrkan till att försöka förmedla på ett eller annat sätt till syrran,din pappa å skolan att du känner som du gör å mår som du mår.

du e unik,jättefin å underbar.världesn största kram till dig från mig.

Lina, jag har en sak jag måste kommentera… hinner inte kommentera det andra nu!

Det är när du säger att T säger "problembarn" till dig och sånt…

INNAN du säger så, så kan du börja fundera på vad du själv säger "Gå och dränk dig din feta tönt"…. Det betyder att du också säger jätte mycket dumt till de andra i familjen.. men jag hatar också att hon säger "problembarn"… Det är störande!

#1 Kramar och ge inte upp, har inget bättre råd än det som redan skrivits!

#2 Jätte bra skrivet!! Känner igen mig med det du skriver!! Fast jag har ADD kanske jag har AS också?!?!

Massa kramar till alla!!!

Tack för alla era svar!

#1: Kram till dig.
#2: Oj, vad mycket du har skrivit!
Tack.
Ja, jag har pratat med mina föräldrar om att min syrra är taskig mot mig, men de bryr sig inte om det.
De säger att jag själv säger elaka saker till henne.
Och det gör jag ju också, men bara när mitt tålamod och kontrollen över mig själv tar slut p.g.a att hon mobbar mig.
Jag tror fortfarande att pappa hatar att jag har AS.
Bara för att han själv tycker att alla de där sociala sakerna är lätta, så kan han inte föreställa sig att det kan vara svårt för andra.
Han tycker att jag är jobbig, lat, oförskämd, barnslig osv.
Och så blir han så arg på mig för att jag inte klarar av att åka buss! Och han gör narr av mig för att jag är rädd för människor.
#4: Ja, du har nog rätt.

#5: Bra skrivet.
#6: Tack! Kram till dig

#7: Sådär säger jag bara när T säger "du är sjuk i huvudet", "du har en hjärnskada", "du borde flytta till ett fosterhem", "när du är vuxen kommer du att bo i ett mentalsjukhus!" m.m.

Gumman.. jag förstår att det e jobbigt.Jag blir så ledsen med dig/för dig.Jag vet ej vad jag ska säga.Kram kram kram…

#10: Tack för omtanken. Kram kram och åter kram till dig också.

#9 jag syftade inte på det med just T, men med alla andra i familjen överhuvudtaget..

#12: Jag förstår att du inte alls fattar hur jag tänker, känner och upplever i olika situationer.
Och du förstår nog inte varför jag plötsligt kan gå fram till någon i familjen och säga/göra något dumt. 
Det kanske ser ut som att jag är elak mot dem utan anledning, Men så är det inte! I min fula, gråa, skrynkliga hjärna blir det för mycket bara.

Jag kanske borde tejpa igen min dumma mun och sova bort dagarna istället? Med hörselkåpor. I ett kolsvart rum.
Det är nog den enda lösningen.

Säg inte så, jag är mamma och tror mig veta så väl vad din pappa känner. Han hatar säkert att du har AS, men han hatar inte dig, han vet också att det inte går att ändra på. Vanmakt han vill allt för dig! För min dotter som jag inte vet om hon har något eller bara beter sig så. Jag vill ju allt för henne, vill ta bort alla problem, vill inte att hon ska vara ensam, missförstådd, bli ledsen för att altt blir fel etc.

En diagnos, ett funktionshinder etc är alla saker som ger vissa svårigheter på vägen och det kan jag lova, det önskar man aldrig sitt barn. Hoppas du förstår vad jag menar i mitt svamliga svar.

Kom ut och lev! Det kan du, jag vet med rätt stöd på vägen och rätten att vara DU

#13 Sluta nu syrran! Det var inte meningen att göra dig sur…

Jag förstår inte bara-

#13 Stor kram till dig! Du vet var du har mig och jag finns här om du behöver mig. Det där med att gömma sig i ett kolsvart rum tycker jag låter lockande även för egen del. Hoppas du hittar något sätt att få energi så du inte blir helt tokig. Fast du är uppskattad och omtyckt oavsett vad andra tycker.

#15 Det är inte lätt för en utomstående att förstå hur det är i en AS-hjärna… Ibland är det bra att bara ta saker i den ordning och takt som den andre klarar. Blir det för mycket i en AS hjärna är det lätt att man exploderar (så som det ser ut för andra) helt utan anledning när det egentligen finns mycket under ytan som är jobbiga. Jag är själv som en vandrande kärnreaktor och ingen vill vara nära mig om jag är så lite som det minsta sur för jag slår sönder mig själv och jag blir rosenrasande när det blir för mycket. Det kan vara lite som får mig att explodera men under ytan så har många saker tryckt på länge, det är inte lätt

#14: OK, bra skrivet.
#15: Okej, förlåt att jag blev sur. Jag blir det ibland. Kram!
#16: Kram till dig Sayuri!  Du är snäll.
/ Lina.