Jag har ju ingen egen diagnos men jag vet att jag inte är speciellt lätt att leva med, jag är fruktansvärt impulsiv, allt ska gå så fort det bara går, har jag bestämt mig för en sak så ska det hända nu och inte om 5 min. Får jag inte min vilja fram så kan jag bli väldigt irriterad och ilsken.

Dock har jag en man som står ut med alla mina påhitt.

VI har två barn. En son med ADHD som jag känner igen mig otroligt mycket i och det är just han och jag som kan ta honom när det spårar ut. När han blir arg så är det Christoffer som kan ta honom bäst.

Vi har även en dotter med TS och AS hon har jag stora problem med att förstå, dock är det jag som oftast får fram något. Christoffer är den som klarar av henne bäst, då han är en otroligt lugn och har en ängels tålamod.

Här är lite spridda erfarenheter. Hur mycket som beror på bokstavshandikapp och hur mycket som är vanlig mänsklighet är förstås svårt att avgöra. Jag är säkert inte världens enklaste att leva med heller även om jag inte råkar ha några bokstavshandikapp. :-)

Nedanstående är aningen tillspetsat, men det finns korn av sanning i det. Allt gäller inte parrelationer specifikt. En del gäller att leva med bokstavshandikappade generellt.

Impulsivitet: Man kan komma hem och upptäcka att vi har en ny hund, ett par grisar och marsvin i huset. Att det inte finns några pengar till mat, men att barnen åtminstone har fått nya leksaker.

Tidpassning: Den där timmen det skulle ta att göra ett snabbt ärende blev sju timmar utan att man fick besked om att det kan dröja lite. Oförståelsen är stor över att det sabbade dagens planer för resten av familjen.

Otålighet: När idén väl är förankrad ska den vara genomförd i går. Inga hinder är för höga för att man inte ska kunna gräva sig under eller välta dem.

Ilska: Är man arg är man ruskigt arg. Den himmel finns inte som inte kan växla från blå till svart och tillbaka igen på några minuter. Istiden kan också göra återbesök ibland. Den kan vara från några timmar till flera veckor.

Svart-vitt: Det är ont om nyanser. Däremot kan det växla från svart till vitt ganska snabbt. En person som ena dagen var älskad, är nästa dag hatad. Ibland vänder det tillbaka igen.

Sociala sammankomster: Kan vara väldigt jobbigt om du räknar med att han/hon ska komma bara för att han/hon sagt det. Inget att oroas över dock. Det beror inte på dig eller maten. Det är bara så att det är svårt att vara med andra människor ibland. Ta ett ja som ett kanske och ett kanske som ett nej. Men ett nej kan bli ja ibland.

Ekonomi: Marknadsekonomi är inget för bokstavsmänniskor. Daglig utdelning av mat och kläder fungerar förmodligen bättre. Pengar går ut lika snabbt som de kommer in. Magnus Ugglas "Kung för en dag" är en naturlag.

Glädje och nöjen: Finns det alltid tid för. Flykt ifrån verkligheten förgyller vardagen. Tråkiga vardagsgöromål kan vänta till en annan dag. Att smutstvätten växer till berg och att damråttorna blir stora som får är en lustig bieffekt.

Sanning: Det är väldigt svårt att framföra dåliga nyheter för då blir folk ledsna. Det är bekvämare att vara tyst, undanhålla sanningen, ta till en vit lögn eller blåljuga.

Hur konstiga eller fel saker än kan bli, är det inte av elakhet eller illvilja de blir så. Det är ett resultat av att vårt samhälle är organiserat på ett sätt som inte passar bokstavshandikappade. De gör så gott de kan för att förstå och anpassa sig till vårt konstiga sätt att leva.

Vänliga hälsningar

Niklas

Jösses niklas du slog huvudet på spiken det är ju precis så det är ju.

#2 Precis som här!!!Kan inte förtstå att maken ibland kan tycka att det blir för mycket???!

Att den spänningen ibland blir olidlig för den man älskar då han inte alltid vet vad som väntar honom då han kommer hem? Att sedan barnen också har ADHD gör inte saken lättare! Som tur var är han en klippa att luta sig mot.

#2 Finns det inga egenskaper du anser kan vara enbart positiva hos bokstavsmänniskor?

#5: Kampanda. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

#6 Meh…

Envishet kan också vara en bra egenskap. Så jag tjatar vidare. Kan vi inte få se exempel på "bra" sidor ur normalt perspektiv.

Du frågade om enbart positiva. Envishet är ofta en bra egenskap, men det behöver inte enbart vara en bra egenskap. :-)

Vill du ha exempel på bra sidor som inte enbart är positiva så finns det massor:

Man kan alltid vänta sig omväxling. Det är bra att se sig om en extra gång när man går hemifrån. När man kommer hem kan det se helt annorlunda ut. Tapetserat vardagsrum eller ommålat i barnens rum.

Hyperfokus kan vara jättebra. Omöjliga saker blir gjorda på rekordtid.

Explosivt humör varar sällan länge utan går ofta över lika fort som det kommer.

Verklighetsflykten kan yttra sig som ett plötsligt besök på Gröna Lund, något som familjen ofta uppskattar.

Vänliga hälsningar

Niklas

#8 Jag tror inte att du riktigt förstått vad jag menade.

Kul att se att andra familjer har det likadant som oss. Jag var tvungen att visa min man Niclas inlägg så att han inte skulle börja misströsta och tro att han var ensam att ha det så…

Jag har då jag varit jättearg sagt att han kanske ska ta och hitta en "normal" tjej/fru, men det går tydligen inte hem. (Tack och lov). Jag kan önska att jag kunde vara som de "normala tjejer" jag ser på affären som verkar vara ordentliga och förutsägbara,  men tyvärr är jag inte skapt på det viset. Åh andra sidan tror jag inte de tjejerna skulle vara lika tålmodiga eller förstående då deras man jobbar över mycket med kort varsel som en annan heller, men jag vet inte. Jag kan liksom inte föreställa mig ens hur det skulle vara att vara normal. Tyvärr kan jag heller inte få honom att skriva något här, då han avskyr att skriva.

Jag har på honom förstått att jag är väldigt fokuserad och envis och nogrann inom det område jag för tillfället fokuserar på. Jag vet också att han tycker att jag går min egen väg och inte bryr mig så mycket om omgivningens kommentarer. Han säger också att det kan vara enormt jobbigt att inte veta hur han ska säga saker och ting, för han vet inte alltid hur jag reagerar på det han säger (jag är nämligen väldigt uppmärksam på tonfall). Han kanske inte är arg eller irriterad på mig, utan bara har en dålig dag i största allmänhet, men jag tolkar det som att han är arg och irriterad på mig, och så är cirkusen igång.

#8 De killar jag har haft uppskattade just dessa egenskaper hos mig, blev aldrig tråkigt med mig-på gott och ont…

Undviker parrelationer eftersom jag trivs bäst med att leva ensam. Nu på äldre dagar känner jag att detta är och alltid har varit rätt val för mig. Självvald ensamhet och avskildhet är en tillgång och absolut ingen bitterhet eller tung del av livet.

Jag är precis tvärt om: Mer än 5 minuters försening så ringer jag och meddelar, allt måste vara planerat i förväg och jag avskyr överraskningar! Om jag ska göra något större vrider och vänder och grubblar jag över alternativ tills det går runt i huvudet.

Det där med att "allt ska gå så fort det bara går, har jag bestämt mig för en sak så ska det hända nu och inte om 5 min" känner jag dock igen väldigt väl!

#12: Håller med dig, det är inte alls dumt att vara ensam! Jag har särbo och skulle defintivt inte vilja bo ihop med någon igen.

Oj Niklas…

Det var huvudet på spiken. Färgen finns inköpt och vilken dag som helst har jag målat sovrummet. Just nu har vi bara 3 katter en hund och en shetlandsponny, men jag kunde ha satsat på höns för någon månad sen och kaninen blev 10 år gammal hos oss. Ärenden på 7 timmar är vardagsmat och ekonomin har varit allt från "Guld och gröna skogar" till panta flaskor för att köpa mjölk. Utflykter för att slippa städning är jag bra på - men senaste tricket är att lura familjen att städa och sen göra utflykten som morot.

Jag tror ändå jag förstår vad Cattis menar. Något mer konkret positivt måste väl ändå finnas? Kreatitivitet och noggrannhet är vad jag själv tror jag har.

Jag tycker det låter som ni tar tillvara på det roliga i livet. Dammråttorna brukar ju finnas kvar även dagen efter.

#15 Jag har inte dammråttor för at tjag slarvar med städningen, jag försöker bara experimentera och se hur stora de kan bli ;-)

#16. De under vår säng kan vara i taxstorlek ibland.

#16 när dom kommer emot en i dörröppningen börjar det bli dags att ta fram dammsugaren.
Finns så mycket annat att göra än att ränna runt med dammsugaren.

Jag älskar min dammsugare. Blir alltid stor skillnad hemma på kort tid. Fast en sån självgående skulle inte vara fel. Jag har 2 stora hundar och 8 katter här, jag är tvungen att städa.

Jag tror jag är en otroligt svårt mäniska att leva med… men min man står ut…

Än en gång, det känns så skönt att ha någon att prata medom allt.

Min sambo har Aspergers. Innan jag träffade honom kunde jag absolut inget om det, hade inte ens hört talas om det. han berättade för mig om sin diagnos bland de första dagarna vi var tillsammans.

Skulle jag säga att han är lätt att leva med skulle jag ljuga som aldrig förr. Han har bra dagar och riktigt dåliga dagar. Ibland orkar jag inte mer honom överhuvudtaget och vill bara slänga ut honom.

Det jag tycker är jobbigast är att han inte kan diskutera saker utan blir tvärförbannad och sen går det inte att prata mer med honom på ett par timmar. Det är ett evigt tassande på tå ibland.

Min förstående om hur det är att ha Aspergers är inte den största (även om jag jobbar på det) och därför har jag svårt att få det att fungera ibland och veta hur jag ska nå fram till honom.

Jag tror att han behöver lära sig att man inte kan låtsas att problem inte existerar och tro att de går bort. Att bli rasande över saker man inte vill höra är ingen långsiktig lösning när man är vuxen. Han riskerar att förlora människor han egentligen tycker om.

Vänliga hälsningar

Niklas

#22 Han är medveten om det och ber om ursäkt när han har lugnat ner sig, men det är inte så lätt alla gånger i alla fall. En del saker han säger gör väldigt ont och finns kvar i minnet länge även om han säger att han inte menar dem…

#23: Får har någon hjälp utifrån?

Vänliga hälsningar

Niklas

Nej, ingen alls. Hans mamma propagerade under hela hans skolgång att han skulle gå i en vanlig skola och så vidare… Tror inte han någonsin fått hjälp med det här…

Okej, det finns förstås både för- och nackdelar åt båda hållen. Jag kan tänka mig att han inte är så road av att gå och prata med någon om det.

Vänliga hälsningar

Niklas

Jag lever i en familj med tre barn som har diagnos och en make som väntar på utredning. Självklart är det ibland tufft, men det gäller att lära sig vilka konflikter som är värda att ta. Ska man bråka om allt som jag förväntar mig av den blir det inte annat än gräl.

Cattis frågade efter positiva egenskaper. Den bästa egenskapen hos min är hans ärlighet . I hans fyrkantiga tankevärld finns inte utrymme för att tänka ut omvägar och lögner.

Som i alla relationer handlar det om att hitta en kommunikation och lära känna varandra så man förstår varför ens partner säger eller gör saker på ett speciellt sätt.

Jag har fått lära mig att bli tydlig. Jag själv har ganska lätt att snappa upp tysta signaler ( blickar, underförstådda meningar mm ) och förväntar mig att andra också gör det, och läser mina tysta signaler. Min make förstår inte alls tysta signaler. Så, istället för att tro att han kan läsa mina tysta signaler, och bli arg när han inte förstår mig, har jag fått lära mig att tydligt tala om vad jag tänker och förväntar mig.

Likaså lägger jag ibland in mervärden i ord/handlingar. När maken är stressad och säger något plumpt, då tolkar jag det ofta som värre än det var menat. Han menade bara just det som han sa…

#28: Det kan också vara så att han läser tysta signaler men att de inte betyder det han tror. Jag är till exempel inte så lätt att läsa (eller va, Cattis? :-). Det är lätt att tro att jag är butter när jag är sprudlande glad.

Vänliga hälsningar

Niklas

#29 Njae, men det där är lite struligt. För många som har bokstavshandikapp är helt beroende av att kunna läsa ansiktsuttryck och/eller kroppsspråk på dem de pratar/är med. Och vi blir (i allra högsta grad jag) ofta förvirrade om ngn ser sur ut jämt (som du ofta gör) eller alltid ler. Det ger mixade signaler och det skapar förvirring.

Men som #28 skriver så är det ofta tvärtom också. "Normala" människor läser ofta in mer i det vi säger o gör än som finns där. Oftast menar vi bara, och endast, just det vi säger. Inga ord mellan raderna eller konstiga omskrivningar.

…jag vet då att om en person säjer en sak men visar mig nåt annat i kroppsspråket DÅ uppstår alltid error, jag vet inte vad personen menar! Jag är helt beroende av en enhet. Värst är när nån säjer glädjeord men visar ingenting….

#31 Jag håller med. Det blir tilt om man möter sådana människor. Mkt förvirrande!

#32 Va trevligt att inte känna sig ensam i sina knasiga tillkortakommanden!

För oss… ja jag tackar min lyckliga stjärna varenda dag jag kommer ihåg det… att min man orkar…

Mycket av det som Niklas beskriver är som att se mig… in action…

Tidigare när vi inte visste så hade jag väldigt svårt att förstå att han blev orolig när jag bara skulle göra ett kort ärende och jag var borta i timmar utan att höra av mig… Eller att han kunde komma hem från jobbet och jag hade haft städe dag… hmm och det såg värre ut än när jag börjat… eller att jag inte hittar mina nycklar, plåmbok eller mobiltelefon… aldrig för att vara korrekt… Det var ofta som man kände sig hjälplös… för jag hade ju verkligen hållit på att städa hela dagen… och jag skulle ju bara… och mobilen dyker ju upp så småningom och har jag tur så kan jag ringa till den så hittar jag den… inte alltid tyvärr eftersom den ibland hinner ladda ur innan jag saknar den… Han kunde inte förstå hur man kunde vara så in i slarvig… detta var ett stort orosmoment i vår relation-

Idag när han och jag har bättre förståelse för hur jag fungerar så är detta helt borta och man är mer tydlig… Nu frågar han inte när jag kommer hem utan vad jag hade tänkt göra när jag ska iväg.. utifrån det så kan han själv bedömma vilken tid det kommer att ta och han slipper bli orolig för att jag kört helt vilse (vilket jag ofta gör) Innan har jag ju svarat att jag kommer hem vid klockan 1 men jag har ju inte en aning om hur mycket jag hinner med på den tiden… fram till klockan 1. Han kommer inte heller llängre och frågar mig en massa saker om jag tex håller på att sortera papper eller något för då måste jag ju ta itu med det som han frågat om… och det jag höll på med blir bortglömt… Han blir alltså inte längre upprörd utan han kan säga på ett annat sätt så jag inte känner mig kränkt eller trängd… vilket var vanligt förut när jag ju visste att jag gjort en hel massa hela dagen men det ändå såg ut som kriget… NU försöker jag göra en sak i taget och göra den klar innan jag tar nästa projekt… hmm och det går väl sådär… men ibland går det bra…

Det är bättre nu när han förstår att jag inte klantar till det med vilje eller är lat eller på annat sätt struntar i saker…

Jag måste bli bättre på att blanda in min man i mina beslut och sådant jag tänker och vill göra… ofta får han bara besked om att det är gjort… och jag tror att han visste om det… tex häromdagen var han sjuk och låg till sängs innan han skulle till jobb (med feber) jag frågade om jag skulle hämta lite Alvedon innan jag åkte iväg och handlade lite tillsammans men en vän (kan jui inte handla själv) men nu var det så att min man inte uppfattade att jag skulle iväg.. det visade sig att jag inte sagt det jag trodde jag sagt… så när han kom ner så var både jag och sonen som var hemma från skolan på grund av att han inte får smittas av maginfluensa (han har en tarmsjukdom) så gissa om han var sur när han kom hem från jobbet??? och jag fattade ju inte ett dugg om vad som var fel…

#34: Vad bra att din man har lärt sig hur du fungerar. Jag kan tänka mig att han var frustrerad innan men att han måste tycka att det är skönt att ha hittat fungerande strategier. Smart att fråga vad du ska göra i stället för när du kommer hem även om jag kan tänka mig att "vad du ska göra" ibland växer allteftersom. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

#2 hälften av det du skriver är som mitt förhållande här hemma….Ska bara skicka maken och få en  officiell diagnos.

#36: Vilka delar är det du tycker stämmer bäst?

Åh så bra skrivet av dig Nilkas (#2) Känner så väl igen allt det du beskrev. Författargåva verkar du ha

Jag får väl skriva en bok.

Ja, varför inte. Har du någon på gång?

Nej, det kan jag inte påstå. Däremot bearbetar jag en annan person som skulle kunna skriva en väldigt bra bok om NPF. Vi får se om det blir något så småningom.

#2 faan va klockrent Niklas!!

/Danne

#42: Jasså, du känner igen det?

#43    jaa en del av det! men jag tror Anna känner igen sej mer!!  jag har väl sett på sakerna lite annorlunda,  från sidan som e  svart eller vit! men försöker väl se nyanserna. men d e inte det lättaste!

#44: Nej, jag kan förstå det. Du får väl kolla vad Anna säger om det.

Niklas, tack för dagens skratt! Har missat denna tråd tidigare.

Vi är två utan diagnoser men med massor av kriterier uppfyllda för båda ADHA och AS, han med övervikt åt det förstnämnda, jag tvärtom.

Dina beskrivna situationer stämmer på pricken!

#46: Ingen orsak.