Jag förstår inte..

Varför blir du ledsen?

Min son på 3 har fått diagnosen ADHD, antagligen är det genetiskt då jag har ADD men man tänker endå på om det kan vara något man har gjort under själva graviditeten som påverkat? Åt ju antidepressiva o ibland någon insomningstablett, vilket läkare o barnmorska sagt inte ska inverka på barnet… men tanken finns ju alltid där..

Skönt kanske att veta att föräldrarnas attityd inte kan påverka störningens uppkomst, vad nu attityd har med genetik att göra? Men blir ledsen då jag tänker på ökad risk för missbruk och kriminalitet då det måste påverka hur vi som föräldrar lägger upp deras förutsättningar i livet?!? Eller har jag fel?

Oroar mig mycket för hur det ska gå i förskolan, ska det finnas pengar till stöd för honom där? Hur blir det när han ska börja skolan, kommer han att klara att gå i en vanlig klass? Kommer hans handikapp att straffa ut honom o att han inte får kompisar osv osv..

Om du har det själv tycker jag inte att du ska ha något dåligt samvete för att något du gjort skulle ha gett det till honom. Med allra största sannolikhet är det genetiskt nedärvt. När man inte hittar någon genetisk förklaring kan ibland sånt som rökning, drogmissbruk och prematuritet vara orsak, men vad jag förstår hör det till ovanligheterna. Jag tror att det bara är det sedvanliga dåliga samvetet som plågar nästan alla med ADD/ADHD som gör sig gällande, och det tycker jag inte att du ska ha. En engagerad mor är antagligen det bästa en ADD-unge kan ha!! Lycka till.

Jaaa..visst oroar vi oss,vi mammor med npf-diagnos,för mycket mycket mer än mammor utan npf-doagnoser.Får man sen ett eller flera barn med likande svårigheter,ja då blir det oro för allt å mycket mer därtill.Och visst har jag i alla fall väldigt dåligt samvete över att minst ett av mina två barn har fått ärva allt från mig.Ibland gör det ont att titta,lyssna & se henne,precis som jag var/är.Och hur mår jag i dag,vad har jag för liv?Å hur ska det då gå för henne,när jag vet hur hård världen är om man ej kan som sig bör?

Jaa…vad gör man?Jag kämpar,kämpar,kämpar,kämpar,hela tiden å alltid å jämt för att hon ska få det allra bästa i livet på alla sätt å vis.Och även om oron tar överhand då och då så lugnar jag mig själv genom att påminna mig själv vad jag gör för henne varje dag,alltid å jämt.Det gjorde ingen för mig,kanske är det därför mitt liv har vart ett enda kaos.Hade min mamma eller pappa hjälpt mig så kanske det hade gått bra.Och det är just det jag hoppas och jobbar för,att det ska gå bra för henne trots allt hon fått ärva av mig.

Vad mer kan jag,du och alla andra mammor och pappor göra?..

Kämpa på för din son så ger du honom en bra start och dom bästa förutsättningarna i livet.Kämpa på..

Styrkekramar..

Tack för allt, jag vet att jag inte är ensam som kämpar på!!

Är så otroligt stressad o nervös… ska snart träffa min läkare (en ny för tredje gången) . Har inte skrivit några listor på vad jag ska ta upp… tänkte tidigare att det är lugnt jag kommer ihåg… men nu… är det inte mycket alls som fungerar i mitt huvud!

Kram