Jag känner inte till så mkt om detta, men rent logiskt tror jag inte att det stämmer.

Min far är född i Grekland, vilket gör mig till halvgrekinna och jag är diagnostiserad med ADHD. Har dock en svensk mor och jag är född och uppvuxen i Sverige. Min mamma har alltid sagt att jag har ett "grekiskt temperament", men när hon tog upp det på intervjun under min utredning menade psykologen att det inte riktigt är så enkelt. Bara för att ett visst beteende är mer accepterat och inte märks lite mkt i en kultur, innebär det inte att problematiken inte existerar. Faktum är att jag är ganska övertygad om att min farbror som bor i Grekland har ADHD, men ingen tycks vara medveten om detta där. Han är drogmissbrukare, bostadslös och totalt blottställd och i mina ögon är han ett typiskt fall av ADHD, men min släkt i Grekland ser honom bara som det svarta fåret och tycks inte uppmärksamma den bakomliggande problematiken.

Till viss del.. eller alltså människorna med problemen kanske finns men jag skulle kunna tänka mig att det inte diagnosticeras av lite olika anledningar. Västvärlden fungerar på ett sätt som är svårt för många människor med tillexempel ADHD, det ställs enorma krav på att vara i tid, uppföra sig "som andra" inte sticka ut och massa sånt. Lever man i en kultur där andra normer gäller och livet kanske inte är fullt så anpassat efter att vara framgångsrik och lyckad i andras ögon kanske man också kan leva utan att det blir ett funktionshinder. Sen är det väl också så att många länder utanför västvärlden har mycket fattiga människor och vård kostar pengar, alltså ägnas inte dom resurser som finns åt att utreda sånna här "lyxproblem" utan går till hiv/aid, malaria och annat som har ihjäl folk.

Jag tror också att vårt högeffektiva samhälle inte riktigt har plats för alla som fungerar annorlunda, varesig man har ADHD, eller utvecklingsstörning, eller Dyslexi, eller är långsam/osmidig/halvsjuk.

Samhall läggs ner mer eller mindre helt, inga arbetsplatser anställer folk som har varit sjuka, alla som jobbar ska ha eget ansvar och planera sin tid själv, etc.

Själv ser jag det så att jag skulle fungera jättebra på ett jobb där jag har en chef som säger åt mig vad jag ska göra. Jag är urdålig på att planera och utvärdera sånt själv, och på att sätta gränser och beräkna tid. Men jag är brilljant på andra saker. Men jag får inte plats på arbetsmarkande idag för jag är inte 100% självgående och effektiv.

För länge sen var arbetsledningen auktoritiv, folk accepterades mera som att "han är bara sån" och så fyllde alla andra i. Jag tänkte på miljön idag när jag tog mig till kliniken: Folk byter tunnelbana, står upp och pratar i telefon, bokar möten, skriver i almanackan med andra handen, etc. På väg till jobbet, mitt i allt surr, håller reda på vilken station de är på, håller reda på vad de lovar personen i andra änden, håller reda på tid och datum som de har bokat. Fan, kan skriva medans de pratar! Jag kan inget av detta. Och vilken jäkla arbetsmiljö: blink och reklam. skyltar och anvisningar, rulltrappor och kodlås, samt trafik. Gah!