känner precis likadant

Allt på en gång! Allt man vill göra och allt man måste göra i en enda röra…allt på en gång och så får man ingenting gjort istället bara för att det blir för mycket på en gång. Ligger nästan helt apatisk flera timmar istället

Just det som ni beskriver är vad jag tycker det absolut svåraste att förklara för tex sin läkare eller andra som ska hjälpa.Eller för någon utomstående.

Har man haft dessa problem som jag i över 30 år så är det svårt att ändra över en natt.Även om man inget mera vill.

Här tycker jag att det brister i hjälpen att få .

ja, verkligen. håller fullständigt med. hur gör man för att komma ur det? och framför allt, hur förklarar man tillståndet för nån som inte vet hur det är???

# 4 ja säg det?! jag sitter på bla föreläsningar på ks om ADHD där tar dom bla upp massa tips för hur man ska göra men det funkar inte så på hemmaplan.Tror alla skulle behöva en egen "person" som hjälper en att komma i ordning med en sak i taget.och inse att det kommer att ta tid att komma framåt,ändra sitt tänkade,och handlande.

och kan man ej förklara så blir det ju väldigt väldigt svårt.

men detta är ett lidande,på så många olika sätt & vis.

blir så ledsen å frustrerad av såna här perioder.

men som nu. det är helt sjukt mkt. har ett gäng "måsten" som jag dragit på hela hösten. jättesvårt att göra dessa om inte min man styr upp det, men han kan ju inte styra upp hela mitt liv. det är en grej.

sen är det att hinna med det dagliga, morgonbestyr, jobb, sen hemmet på kvällen. jobbet fixar jag för att jag måste, sen är jag helt slut. min man gör "allt", jag gör ingenting. det är grej nummer två.

därefter kommer det sociala, grejer som man gör för att det är kul och man ska fixa grejer som julklappar å sånt. och jag hinner inte. därför gör jag ingenting. blir förlamad.

är det nån slags skräck för att misslyckas eller vad är det?

är helt lamslagen och sover mest, får ont i huvudet och blir nästan sjuk. åh, jag vet inte bara. lider jättemkt av detta. sen pendlar jag mellan detta tillstånd och hypertillståndet.. och när jag är hyper är jag så rastlös att jag är totalt borta av det med.. fan. fan. fan.

# 6

Tror inte du å jag å andra med oss är rädda att misslyckas med det vi tar för oss.Men vägen dit är vi rädda för.Att påbörja,fullföja & avsluta.Det är jag rädd för.Att göra andra besvikna,ledsen,sårade,osv.Jag har redan dåligt samvete som det är,mot allt & alla.

Förstår dig.. jag e likadan .. Det känns förbannat tröstlöst.

#7

ja, precis. jag är nog räddast för att påbörja.

skönt på ett sätt att inte vara ensam. men segt att du också känner så, önskar inte denna skiten på nån. skönt att du förstår. kram.

# 8 jjaaa..jag bli löjligt lättad av att någon annan oxå förstår.kramelikram

det är som om man har 312 personer som pratar samtidigt i huvudet, man försöker höra dem alla för man vill hänga med men det är så svårt att höra vad någon säger (få saker gjorda) när alla ord kommr på en gång så blir det bara ett enda mummel av ord och måsten så¨man blir bara trött av att man vill klara allt men det blir för mycket. Man måste helt enkelt hitta ett sätt så man inte hör alla på en gång utan några få åt gången så man klarar av att höra vad de säger.

Så känns det i min skalle iaf om man ska se det mer bildlit, typ.