Rädsla oro & stressrelaterade sjukdomar
Läste på ett annat forum att det är typiskt för de med AS att känna rädsla och oro samt att de ofta utvecklar stressrelaterade sjukdomar eller andra följdsjukdomar.
Det stod att varje tanke motsvaras av en känsla och att med så stort motstånd som aspergare ofta får i livet kan många känslor leda till immunförsvarssänkning och mottaglighet för t.ex kronisk värk/smärtproblematik som t.ex fibromyalgi.
Det stod också att en med autistiska drag levde med ständig rädsla därför att h¤n inte passade in ens som barn och dog av hjärtinfarkt. Och att hjärtsvikt kan kopplas ihop med hög stress/rädsla. En annan med AS utvecklade ledgångsreumatism.
Läste också att de under en utredning frågar typ: "Var du ofta orolig och rädd under din barndom?" "Är du ofta orolig och ängslig?". Det är visst mycket vanligt hos en med Aspergers där man har mindre chanser att hitta en livssituation där man känner tillräcklig kontroll och trygghet och att AS människan lättare stressas. Eller som jag själv, som ständigt lever med en mycket hög intre stressnivå enligt läkaren. Jag har ju faktiskt haft och fått en hel del stressrelaterade sjukdomar som tack för min ständiga rädsla och oro. Om man dessutom som jag gått igenom en hel del trauman med ännu mer stress som följd kanske det inte är så konstigt att jag blivit så sjuk.
Rädsla och oro är en typ av stress och kan man inte reda ut stressproblemet eller fly så är stressjukdomar ett faktum som kan ge t.ex tinnitus, värk, kognitiva svårigheter av ny grad eller ny typ. Svårigheter av olika slag att hantera stressituationer eftersom stressystemt är satt ur balans, minnesproblem. Är det så att npf- människor lättare får stressrelaterade sjukdomar? Jag tror det.
Vad väcker detta för känslor och funderingar hos er med AS eller andra NPF?
Antar att det stämmer finfint iaf… Helt logiskt egentligen att all stress och oro leder till sjukdomar.
Själv är jag ett undantag på den fronten, jag är ständigt stressad och orolig men var alltid väldigt frisk när jag var liten. Antalet värre sjukdomar än förkylningar fram tills jag blev 18 kan räknas på en hand. Numera är jag visserligen sjuk ofta men det beror med största sannorlikhet på min väldigt ensidiga kost… Kosten beror på aspergern dock så visst har det fått mig sjuk ofta, bara av en annan anledning inom grundanledningen typ.
"Thinking outside the box is for smart people. The box is for you" DeviantArt | Instagram
Vilken tur du haft. Själv fick jag bältros när jag var 14-15 år. När jag var 16 kom min kroniska mycket svåra hvudvärk. När jag var 17 år kom min första panikångest attack. Värken kom ungefär samtidigt som senare blev fibromyalgi. diskbråck. depression, ångest, samt stressrelaterade eksem och andra inflammerade utslag som enligt hudläkaren är stressrelaterade liksom kroppsklådan. Inget av det har gått över förutom att min panikångest har dämpats och istället blivit annan svår ångest. Jag är ständigt rädd och orolig..
Jeg har lest mye om posttraumatisk stressyndrom (PTSD), og synes mye der stemmer. Dine funderinger, aspie, høres veldig fornuftige ut. Bank i bordet (= ta i tre), så har jeg holdt meg relativt fysisk frisk, bortsett fra at jeg føler meg hyperstresset hele tiden. -
Andre her som har noen tanker rundt PTSD?
#3 Jag har själv misstänkt PTSD länge nu men vet inte, Vi får se vad de kommer fram till i utredningen
Den här tråden hade jag helt glömt, he he. Snart ett år sen den skapades och nu vet jag att jag har PTSD.
Otroligt så fort tiden går egentligen
Tack för detta inlägg
skrev just om min son med Adhd/Asp att han är så orolig och rädd för precis ALLT!! så jag orkar inte längre.
Då kanske ni med Asp kan svara på om dt finns några medeciner mot detta?? jag har fått nej av läkaren att få ångestdämpande - Seratralin tror jag den hette.
kram petra.
#6
För min ångest får jag Sobril och Atarax samt Xanor. Sobril och Xanor är vanebildande så det skriver de gärna inte ut.
Sen har det provat att ge mig Iktorivil som jag blev jätte dålig av. Funkade inte alls. Har nu fått Fluanxol som jag inte vågar ta pga de biverkningar som man kan få.
Min dotter som har AS och ADHD fick Cipramil för sin ångest och depression m.m
Det är hemskt att behöva gå omkring och vara orolig och rädd hela tiden. Minns att jag alltid varit sån. Hoppas på diganos när jag får min utredning så jag kan få rätt hjälp.
Hoppas du och din som får den rätta hjälpen snart oxå 
Det stämmer nog rätt bra skulle jag kunna tänka mig.
Jag går i stort sätt alltid och oroar mig och är nervös och stressar lätt upp mig…
Så visst ligger det något i det. Bara man inte dör av en hjärtattack nu…
#8 Precis min oro oxå 
#1 får jag fråga, vad har du för diagnos? eller om du har någon?
9# skönt att man inte är ensam

Ja , det där stämmer nog rätt bra. Pratade med en psykiatriker som ansåg att fibromyalgi hörde hemma på nåt sätt med NPF. Ska höra mig för mer om det senare.
Jag var också frisk som barn för det mesta. Mina problem började väl när jag var 30. Jag fick diagnosen fibromyalgi när jag var 34. Jag är också hörselskadad och har tinnitus på båda öronen. För 5 år sedan drabbades jag av depression mycket p.g.a. överansträngning tror jag. Jag har varit mycket aktiv och engagerad i det mesta. Det sa stopp. Nu ska jag utredas för ADHD och det stämmer att frågan om man var orolig som barn finns med. Jag har fått diagnosen GAD också. Jag tycker man får nya diagnoser varje gång man träffar en ny läkare. Så jag undrar var detta ska sluta!
Det är väl egentligen inte konstigt om man är stressad och orolig när man har AS eller ADHD. Det är ju en press att klara vardagen och alla nya situationer man måste in i.
Min sambo har AS och han är också orolig av sig. I alla fall om han måste träffa folk annars är han lugnet själv.
Det finns ju en hel massa läkemedel som ska lugna och lindra ( och jag är förvånad att någon blivit nekad. Jag tycker de slänger piller efter en vare sig man vill ha dem eller ej.) men till viss del tror jag att man får förändra sitt liv och jag önskar att samtalsstöd vore vanligare.
hej igen
min son fick Zoloft 13 juli och dt funkade kanon - i 2 veckor sen vara dt samma igen
Dt går inte höja dosen för dt var dt högsta som han fick. så tillbax till ruta 1 igen.
#14 vad tråkigt :( det är inte lätt det där med medeciner.
Hoppas det löser sig i alla fall :)
Oja.. det har jag också läst Aspie.
Det var lite det som fick mig att få upp ögonen för AS. Hela mitt liv har jag varit ett oroligt barn. (livrädd för brandalarm, alf, regnbågar, spöken och mörker etc etc.) Jag hade alltid problem med magen. Fick konstaterad laktosintollerans som 9 åring. Men magen blev aldrig riktigt helt bra. De konstaterade IBS för 10 år sen. Stressmage som det kallas ibland..
Efter skolan fick jag social fobi, ångest, panikångest.. you name it, I had it. Typ..
Jag tror definitivt att AS (Säkert flera) har samband med ångestrelaterade sjukdomar etc.
//Ylva-Li
|| Studio Li (foto) ||
#16 Jag håller med dig Ylva-Li.

Stressmage …
Man måste kämpa ganska hårt för att hitta ett lugn om man är stressad och orolig som person. Jag får alltid höra att jag är stressig och att jag går snabt bland annat men samtidigt så gillar jag inte att stå still utan blir mer stressad när jag inte får ut min ennergi och allt blir en ineffektiv harva av ångerst.

#19 Jag har det inte på papper än men snart, nästa fredag så ska jag förhoppningsvis få resultatet.
#20 Brukar du skriva listor?
#21
Jag väntar på min utredning sen ca två år tillbaka
Jag har listor och kom ihåg lappar överallt. Förde listor över mina LP-skivor och kasetter oxå och de var flera hundra

#22 Listor är bra att ha, är du sån så du har allt i speciella ordningar också? Som min samling av filmer eller böcker står alla i speciella ordningar som ingen får mixtra med =)
#23 Ja, jag hade det så med mina skivor och kasetter. Nu brukar jag ordan upp hur böcker na ska stå i bokhyllan och mina cd. Det som är bra är att här mixtrar ingen he he he..

#24 Det är tur för dig, jag kom hem från en resa och såg ett hål i min bokhylla… gissa vem som ägnade hela natten med att leta efter en bortsprungen bok. Sen fick jag höra att nån hade lånat den utan att säga till mig och jag har fortfarande inte fått tillbaka den. Jag HATAR att ha hål i mina hyllor och jag hatar att veta att folk har det som är mitt men att de vägrar lämna tillbaka det och jag är för snäll för att orka bråka med dem. =(
Ja, aspie jag tror helt klart att det är så som du säger/frågar..
Att: npf- människor lättare får stressrelaterade sjukdomar!
//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras
utan måste kännas med ditt hjärta
#25 Stackars dig. Jag hade blivit superirriterad. Det är oerhört irriterande när det blir så. Ibland kan jag gräma mig i flera år
#26 Ja min lilla fina Meliss, jag tror helt klart på detta och jag tror på dig
KRAM

#27 Det gör jag också men samtidigt så kan man inte hålla på och vara sur hela livet …

"Vilken tur du haft. Själv fick jag bältros när jag var 14-15 år. När jag var 16 kom min kroniska mycket svåra hvudvärk. När jag var 17 år kom min första panikångest attack. Värken kom ungefär samtidigt som senare blev fibromyalgi. diskbråck. depression, ångest, samt stressrelaterade eksem och andra inflammerade utslag som enligt hudläkaren är stressrelaterade liksom kroppsklådan. Inget av det har gått över förutom att min panikångest har dämpats och istället blivit annan svår ångest. Jag är ständigt rädd och orolig.."
Aspie:
Jag fick herpesinfektion när jag var sexton (genetial) sedan dess har mina kroppsliga besvär bara eskalerat. Myalgisk värk. Diskbråck i ländrygg. Svår bilolycka gav en whiplash..klådor, allergier som ökar. Stresseksem, magkatarr, IBS, laktosintolerans, glutenintolerans. Panikångest hade jag senast under Concerta behandling.
Jag fick min ADHD diagnos för ett år sedan. För två veckor sedan blev jag en Aspie =) Har kännt det på mej länge att jag är mer Aspie än psykologen bedömt. Tack för att du delade detta, det ger lite svar på hur oron och stressen har ställt till det för oss..=( Den är ständigt närvarande och jag känner mej som en Scout: "Alltid redo" att rycka ut på larm..
Jag skulle nog kvala in som vandrande nervvrak… 
#29 Oj så lika besvär du och jag har och har haft.
Oj, såg att jag inte svarat här. :)
#21 Listor är mitt liv. Utan dem får jag inget konkret gjort. Ska mer än en sak göras under dagen så måste jag skriva upp såjag får allt gjort, och samtidigt få ut det ur huvudet så jag slipper stressen att jag måste komma ihåg. Ofta skriver jag tom upp tidpunkter då jag ska göra sakerna så det blir lättare. Annars gör jag allt i ett svep och är helt slut sen..
//Ylva-Li
|| Studio Li (foto) ||

#33 Känner igen mig så väl i det du skriver men jag har svårt att göra allt på listorna men ibland går det men för det mesta inte
Det är väl inte konstigt att man lever under ständig stress? Som AS så är det svårt att passa in i dagens samhälle. Innan man fått en diagnos så förstår man inte heller varför. Inte heller varför man reagerar som man gör ibland. Det enda man vet säkert är att man är annorlunda. Sannolikt får man höra det också.
Jag har i hela mitt liv fram till diagnosen (som jag fick vid 57), känt mig som en pusselbit. En pusselbit som jag försökt forma om och anpassa för att den ska passa någonstans. Iblend har det varit nära men så är det nå't som inte stämmer och jag rusar ner i en ny depp. Ja, så börjar det om igen. Efter diagnosen blev det bättre. Jag insåg att jag lika gärna kan sluta att dra och forma om pusselbiten för den kommer ändå aldrig att passa. Den hör till ett annat pussel.
HH
Rädsla och oro var det ja. Hela tiden, rädd och orolig för att inte passa in, säga fel saker, inte klara kraven. You name it!
Har IBS-mage och migrän som nu blivit bättre sedan jag fick mediciner.
Äter Omeprazol 20 mg och 2 dl Pro Viva för magen.
Käkar Zoplikon 5 mg för att kunna sova.
Och Edronax 4mg ½ tablett morgon och kväll mot depression.
Och tack vare bra hjälp och förståelse från myndigheter efter jag har fått min diagnos känns det bättre.
Jag har tidigare levt mitt liv genom att fly varenda gång jag har fått en motgång, detta har skapat en inre oro smat dåligt samvete hos mig.
Det bästa man kan göra mot sig själv är att acceptera sin diagnos och inse sina begränsningar och våga vara ärlig och säga ifrån. Det känns så mycket bättre sedan. Soc-tanten blev riktigt trevlig och mjuk idag när jag berättade om min AS. För mig känns det bra att de vet. De mår nog också bra av att veta, så att de kan anpassa sig och inte få förutfattade meningar. De kan ju omöjligt veta. Det är ju inte så att diagnosen står skriven i pannan. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#36 Både bra och ledsamt att människors attityd ändras. Tänk alla som lever utan diagnos?
Mer tolerans till folket!
En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.
