OJ! säger jag bara! :s Känns inte alls bra! Men jag har tyvärr inga bra tips att ge!

Ja, du kan ju alltid omvärdera själv. Hur viktigt är det igentligen att din son går i skolan just nu? Vad är det för viktigt man lär sig i skolan som man inte kan lära sig hemma?

Du kan aldrig lägga ansvar på en annan människa. Om du vill att din son ska få en bra uppväxt så får du ta på dig det ansvaret, inte lägga det på andra. Inte ens din son kan lägga det ansvaret på dig, han får också se till själv att han får det bra och kan leva.

Din son har något som de flesta med autism inte har, en förelder som kämpar för honom. Det är guld värt, men jag tror du kämpar för fel saker. Du kan inte tvinga en räktor att ha kvar en lärare för en elevs skull. Du kan inte tvinga en annan människa att tycka synd om er. Du kan inte tvinga någon till något. Försök att fokusera på vad din son behöver för kunskaper för att klara sig i livet och hjälp honom med att uppnå det.

Skolan är bara en så väldigt liten del av hela livet. Jag känner många som inte gått i skolan som yngre. En av dem är ekonom. En annan är egenföretagare för ett stort företag. Skolan är relativt oviktig i det stora hela. Vill inte skolan samarbeta så skit i dem då. Välj dina strider noga. Du orkar inte ta dem alla.

Det är mitt erfarna tips.

Hej igen!

Självklart så vet jag att jag inte kan lägga ansvar på någon annan människa, men det var heller inte min fråga.

Att välja min strid noga är verkligen det jag gör.För mig finns inget kärare än min son.När jag ser att mitt barn inte har det bra i skolan, så måste jag som förälder ta mitt ansvar och reagera och agera.

Men min fråga var kanske otydligt formulerad här då jag först ville berätta varför jag ställer denna fråga.

Min fråga är:Vart vänder jag mig när jag ser att min son inte mår bra av den skolsituation som är nu?

Vem är nästa steg att kontakta när skolan inte bryr sig?

Visst kan man sända ett barn iväg till skolan fast han inte känner att han mår bra där, men det känns inte rätt.

När sonen fick diagnosen autism så fick man ju lära sig att dessa barn behöver fasta mönster och rutiner.Men detta verklar tydligen inte gälla skolan.Konstigt tycker jag.

Du kanske inte såg mitt svar på den frågan. Du vänder dig till sig själv!

Och du verkar ha missat frågan jag ställde dig, Varför måste han till skolan om han inte mr bra av det?

Nu tycker jag att du lugnar ner dig lite och tänker igenom hela situationen noga. Vad är bäst för honom och vad är dina krav på honom. Vad är normen i detta och tillhör han verkligen gruppen med normen?

Jag har inte hört annat än att vi har skolplikt i detta land.Kan man  låta ett barn vara hemma om man anser att skolan ser till barnets bästa?

Du behöver inte gömma dig bakom lagen för mig. Jag försöker bara hjälpa din son. Jag är inte din fiende, allt du behöver säja är att du inte vill ha min hjälp och jag slutar hjälpa dig;)

Så om du läser det jag skrev så skrev jag att du inte kan lägga något ansvar på andra. Och det inkluderar skolan. Anser du verkligen att skolan ser till barnets bästa om dem gör tvärt emot vad som är bra för honom?

Man kan absolut låta ett barn vara hemma trots skolplikt och skolans atetyd. Allt ligger i dig som förälder. Det finns inte ens polisstyrka nog att hämta honom och polisen får ändå inte komma hem till er hur som hälst.

Senast jag tittade på lagen har din son rätt till hemundervisning om det är så viktigt. Men många av oss här gick ut skolan med väldigt låga betyg och vi lever ändå.

Och som jag sa tidigare, sätt dig ner och fundera på vad som är barnets bästa och vad som är dina ideér.

Jag håller inte med #2!!!Vem kan finnas hemma hela dagarna,och dessutom lära sitt barn det som skolan är skyldig att lära det?

Hur menar du att pojken ska ta eget ansvar? Hur menar du att skolan är oviktig?

Jag förstår din frustration,och önskar att någon här,har bra råd om vart du ska vända dej.

Hade vi haft det så,när min son med AS gick i skolan,hade jag varit förtvivlad. Jag hade inte kunnat vara hemma,och ersatt det skolan skulle gett honom.

Stå på dej. Det MÅste finnas hjälp för er. Fortsätt gärna att skriva,och berätta hur det går.

Varmt lycka till!

Åsa

Varför springa rakt in i muren gång på gång i hopp om att den ska springa när du kan gå runt den? Jag förstår inte det.

#0 Har du talat med skolansvariga i din kommun? Finns det möjlighet för din son att få en egen resurs, assistent, eller är inte det aktuellt?

#8 Självklart ska pojken gå i skolan! För flera år sedan kunde man bli något utan att gå i skolan, men det fungerar inte så idag. Det är knappt man får läsa upp betyg på Komvux för att få ett fullständigt gymnasiebetyg längre. Man bör ha en utbildning idag då arbetsmarknaden är tuff. Har pojken inte några begåvningshinder är det slöseri med tid att gå i skolan utan att lära sig något, visst, men den sociala aspekten i att gå i skola och träffa kompisar, då? Eftersom autism är iblandat är det jätteviktigt att pojken får träna på och delta i sociala sammanhang.

 Det finns ett enkelt sett att göra hela ska pojken gå i skolan eller ej valet lättare. Fråga honom om han vill? Vill han inte så låt honom slippa. Vill han så försök att få skolan att ändra sig.

Om han inte vill betyder inte det nödvändigt vis att han ska gå betygslös. Han har rätt till hemundervisning.

Inser ni inte hur insnöade i normerna ni är? Ni talar inte ens i egna ord, ni bara citerar vad alla andra säjer och tycker. Det är synd om en autistisk pojke (som bryter mot det flesta normer) att bli styrd av normerna. Att vara autistisk innebär ett stort handikap i livet och han kommer aldrig att få ett normalt liv. Det är bara att se till att hans liv blir hans. Inte ett låtsasliv för att passa in.

Jag lämnar nu detta upp till mamman ifråga att avgöra. Vill du ha en son som lever ett liv han valt. Eller en son som lever det livet du valt åt honom bara för att han ska passa in i normen?
om du väljer det förstnämnda föreslår jag att du pratar med honom om hur han vill göra istället för att prata med oss här. Och om du väljer det sistnämda så har jag gjort allt jag kan för att hjälpa er, och tackar för mig.

#10 Att vara autistisk behöver inte alls innebära ett så stort handikapp - hur drabbad man är kan variera kraftigt, samt huruvida man också är utvecklingsstörd, vilket den är pojke inte alls verkar vara. Oavsett handikapp eller inte så kan inte ett barn själv få bestämma om han/hon vill gå i skolan eller inte. Det är väl bl.a. därför vi har skolplikt under grundskolan, för att man bör klara av nio år i skolan. Personligen talar jag av erfarenhet av autism-relaterade handikapp, och genom mina egna ord. Livet blir allra enklast om man klarar av att leva som majorieten - ha ett jobb, egen lägenhet, laga sin egen mat etc, även om man kanske behöver boendestöd eller liknande. Får inte vi alla anpassa oss efter normen idag?

Mitt råd är att försöka hitta en annan skolform, eller en annan skola.

Det ÄR skolans ansvar att ALLA barn ska kunna få en anpassad undervisning anpassade efter sina behov…

Det känns ju verkligen tragiskt att en pojke som redan har svårt med relationer till andra människor ska drabbas av detta.
tyvärr så kan juingen lärare garantera att den inte blir sjuk eller gravid eller vill flytta, så detta är verkligen ett dilemma…

Kanske han kunde få en assistent som följde honom ett tag…
personlig assistent alltså… det har han väl rätt till enligt LSS…
Då kunde ju kanske alla lärarbyten funka bätter om han har med sig sin assistent.. eller.. jag vet inte .. bara spånade lite…

#11 vi har alla rätt att välja, oavsett om man väljer åt sina barn så är det väll bättre att prata med dem än att gå över huvudet på dem, eller? Nu säger jag inte att trådskaparen pratar över huvudet på barnet utan mer bara objektivt. En dialog är bra och vad jag har märkt viktig oavsett om man klarar av att vara "normal" eller inte. :)

Sen måste jag säga att för många var skolan mer till skada än nytta… i mitt eget fall så var det en tortyr men det är sånt man får acceptera bara för att andra anser sig veta bättre och pratade runt en utan att verkligen lyssna. Jag hatade skolan och tiden där … Visst att andra tycker det är bra att tvinga folk till skolan, man mår ju tydligen bättre av att träffa folk. … Vilket jag har en helt annan bild av men iaf skolan kan vara mycket plågsam för vissa och andra kan den driva i döden… Ljuden, ångersten, tvången, kraven och alla människor. Urrk, ryser bara av tanken.

Min åsikt är inte att jag önskar att ta min son från skola och kamrater.Men visst har tanken slagit mig och vi har talat om det tillsammans.Han är en oerhört begåvad pojke som tycker bra om att vara med sina kamrater på skolan.

Men dessa eviga lärarbyten är jobbiga för honom och jag tycker inte detta är accseptabelt alls.

Jag tycker det är rent oförskämt att skriva och påstå att någon gömmer sig bakom lagen "Moon void".Det är enbart din åsikt.

Om sonen skulle få hemundervisning så skulle det innebära att han förlorar kontakten med sina kamrater i skolan, så det är inte heller ett helt enkelt val att ta.

Jag lever också som heltids hemmavarande mamma och mitt största intresse ligger i att min son skall bli lycklig.Och vi har vanligtvis inte några större problem i livet.

Dock håller jag med dig "Moon void" att många föräldrar lägger över sitt ansvar på andra.

Jag skrev enbart denna tråden för att höra om någon visste vart steg nummer tre (efter att först ha talat med skola, sedan rektor) var att vända sig till.

Jag tror inte att vi är unika i att ha problem med skolan.Men jag kommer aldrig att ge mig i detta.Jag skall gå vidare med detta.

 elyse:Jag kommer nu att söka efter de skolansvariga i min kommun.Funderar på om det är "Barn och utbildningsförvaltningen" som man skall vända sig till.

Hmmmm… Man kanske skulle kunna vända sig till… suck, glömde bort vad det heter… just det, skolverket!

Jag går själv i skolan, så jag har ingen aning om vart man vänder sig, jag undrar också det i vissa lägen,

#14 Jag tror det är barn och utbildningsförvaltnimgen du ska vända dig till. Sen funderar jag på PO= personligt ombud. De kanske skille kunna hjälpa ytterligare? Kan attention hjälpa till med sånt här?

Min dotter hade ju ingen diagnos när hon gick i skolan och hade sitt helvete tyvärr och skolan var skitjobbiga och hotade med polis och skolplikten hela tiden men ingen brydde sig om hur min dotter hade det i skolan. Hon skolkade i stort sett hela tiden och gick inte klart grundskolan. Tänk om hon hade fått rätt hjälp i stället

Man måste vara stark för att orka kämpa för sina barn mot myndigheter.

Hoppas det löser sig för er för så där ska ni inte behöva ha det.

KRAM

herregud!! jag blir så förbannad! självklart ska kommunen göra ALLT för att det ska bli bra för din son i skolan, de har skyldighet att se till att det fungerar! och de har skyldighet att se till att det fungerar för alla barn.

och jag håller inte alls med om att DU ska sköta allt, det blir aldrig bra, inte för din son och inte för dig. din son har rätt till en trygg skolgång. du har rätt att jobba och känna dig lugn i vetskap att din son har det bra. du kan inte ta hand om honom på heltid, det skulle knäcka dig, även om du är världens bästa mamma. man orkar inte. 

jag tycker inte alls att många föräldrar lägger över sitt ansvar på andra. de flesta gör verkligen så gott de kan. det är en oerhörd press, stress och ibland sorg (men också glädje) att ha ett barn med funktionshinder. dåligt samvete i mängder för man vill sitt barn det allra bästa och man blir så frustrerad när man inte riktigt räcker till.

skickar en massa styrka till dig. hoppas verkligen att det ordnar sig. kram.

Använbara länkar…

skolinspektionen

Barnombudsmannen

skolverket

specialpeag.skol

inspektionsrapporter

attentions service gudie

barnkonventioene

Det är allt annat än lätt att få hjälp… Jag vet.. Hoppas du orkar kämpa på.. Strykekramar…

Om skolan inte gör det den ska kontaktar du först rektor sedan kommunens skolpolitiker och hjälper inte det är det skolverket.

Kontakt med pressen brukar också vara effektivt:)

Ännu en stackars drabbad familj….jag kämpade själv mot skolan några år, utan märkbart resultat, mer än att jag själv blev utbränd, därefter blev det ett brev till skolverket och en reporter fick nys om brevet, skrev en artikel, skolverket tog kontakt med skolan, skolan skärpte sig, pojken fick betyg i alla ämnen, gymnasiet blev varskott och visste vad de hade att rätta sig efter, nu har han gått en termin i vanlig gymnasieklass och han tillhör en av de duktigare eleverna.

Så visst är det upp till oss föräldrar att veta vad som ska göras, för ingen annan bryr sig, hur mycket bra kritik skolorna än får i media, för de flesta lärarna/rektorerna har nog inte rätt utbildning för att undervisa och se våra lite annorlunda barn, gäller att vara kunnig och engagerad som förälder, dessa barn kan inte välja själv, det kan man bara om man har livserfarenhet, och det har knappast barn och tonåringar.

Att vara snäll och vänta gör tyvärr ingen glad, i fall som dessa, åren går snabbt och det gäller att ha ork och mod att slå näven i bordet tidigt, vilket jag tyvärr inte gjorde, men nu vet jag bättre…

#Mezzanina, Du kan alltid kräva en elevvårdskonferans med berörda lärare o rektor o ev habiliterings personal, skolläkare, Bup mfl.

Om det inte går så kontakta kommunpolitiker som är ansvarig för skolfrågor, hjälper inte det så gör precis som #19 skriver, pressen/media är ett underbart verktyg att ta till när det krisar i såna här situationer.

Men först som sist så är det ett ständigt att stånga huvet blodigt mot murar innan reslutaten kommer.

Kan bara säga KÄMPA PÅ, lita på dina egna känslor i vad som är rätt o fel för dig o din son. TRO PÅ DIG SJÄLV.

Jag har kämpat för min son o själv haft privata överlämingar på skolan ju högre upp i skolan han kommit. Slutade med detta nu när han började på högskolan :)

Många styrke kramar till dig :)

Tack snälla för det stöd ni skickar.

Jag kan berätta lite hur det gått och vart vi är idag.Jag vill börja med att berätta att detta med att stånga huvudet blodigt i väggen igen och igen och igen stämmer tyvärr.

Som jag skrev tidigre så lyssnade inte rektorn alls.Jag ringde till den högsta skolshefen vi har här, men vi fick möte med en kvinna som var under honom.Jag kallade med barnrehabiliteringen till detta mötet.Men de hade bara möjlighet att vara med på mötet en halv timma.Kvinnan som representerade (jag vet inte vilken sorts tittel hon hade) skolshefen ägnade en halv timme åt att prata om hur bra skolan varit förra året (vilket jag inte ifrågasatt.Då var det bra).Efter denna halvtimme så gick personen som representerade barnrehabiliteringen.Hon gick när vi äntligen skulle tala om dagsläget.Mötet ledde absolut inte till något annat än att försöka tysta ner mig som den jobbiga förälder jag verkar vara i deras öron och jag fick nästan en order om att sonen skulle dyka upp i skolan Måndagen efter mötet.Jag efterfrågade att få kontakt med skolpsykologen, men till min stora förvåning så visste ingen vem som var skolpsykolog….Och jag lämnade mötet i tårar och med plus minus noll.

Denna skolan som jag nu skriver om skall vara en skola för barn med autism.

Jag följde med sonen och var med honom i skolan med den nya läraren (jag kallar henne "Nr 11" för att hon är den elfte läraren nu)

Efter ett par dagar så var jag tvvungen att vara hemma av hälso skäl, men min mor gjorde ett spontanbesök i skolan den dagen och fann min son förtvivlad.Sonen kan på grund av sitt handikapp bara skriva med hjälp av dator.Nu stod läraren där och krävde att han skulle skriva tre A-4 för hand..

Sonen ville åter inte tillbaka till skolan.Jag ficck veta att lärare nr 11 skulle bli kvar till nästa år.Jag ringde och bokade tid med barnrehabiliteringen igen och vi hade ett möte där lärare nr 11, jag,skolsköterskan och barnrehabs specialpedagog var med.Specialpedagogen var verkligenn toppen.Hon ställde frågorr till läraren vilken pedagogik skolan arbetade efter.Läraren satt där som ett frågetecken och kunde inte svara på den frågan.Sonen hade lämnat med en kort önskelista till skolan på det mötet.

Den löd så här:

En och samma lärare.

Dator som skrivhjälpmedel.

En plats att gå åt sidan för att få lugn och ro.

Vill ha hemkunskap.

Vill ut och göra mer praktiska saker (besöka bibliotek osv)

Ett skoldjur (Ett akvarium eller liknande)

Detta var min sons önskelista som jag vidare befodrade tillk mötet.

Skolan har nu efter ett års tjatande skaffat datorer som skrivhjälpmedel

De har förklarat att de inte har hemkunskap i årskurs 7, men har ändå skickat hem en lapp där de ber föräldrarna att avsäga hemkunskap för årskurs 7..

(Detta ifrågasatte specialpedagogen men hon fick inget svar på varför för det visste inte läraren)

Dock vill jag berätta att i sonens klass går tre elever och skolan har faktiskt ett kök.Men det var för jobbigt tyckte läraren..

Skolan kunde inte heller avsätta en enda liten plats där en elev kunde få sitta ostört och studera.

Däremot så skulle de notera önskan om att komma ut mer och göra praktiska uppgifter.

Jag sa också på mötet att jag börjat att fundera på allternativa skolor.Men det avrådde barnrehab och sa att skolorna hade väldiga besparingstider nu och att en elev med autism skulle ha svårt att få den hjälp som krävs i en vanlig skola här.

Det är här vi är idag.Nu kom jul lovet och min son och jag fick en vilopaus.Men jag veet att jag kommer att stångas vidare för minn son.Även om det kommer fortsatta murar.

#22 lider med dig, jag vet hur jobbigt det är att sitta på möte efter möte och inte nå någonstans, fattar inte varför det ska vara så jobbigt att tillmötesgå de mest enkla saker för att barnen ska kunna funka i skolan. Det är ju för f*n oftast inga tidskrävande eller något som kostar nåt, men icke sa nicke det är ju en förälder som säger till skolan vad som behövs o det är inte okej.

Men stå på dig bara, du fixar detta :)

kram

Jag vill inte strö salt i såren,jag vill uppmuntra dig å stödja dig.Men nu har jag bestämt att försöka dra min dotters skolgång kort.

årskurs 1-3.ingen lyssande på mig ang att hon behövde en utredning,jag fick klapp på axel,hon kommer i kapp.det gjorde hon ej dock längre i från & blev mer & mer sjuk för hon ej ville till skolan.

ingen lyssnade,men jag tjatade vidare & fick till en utredning på Dyslexi 6 dyskalieli eft 2 år…japp 2 hela år.den utredningen visade det jag sa…HON KAN EJ LÄSA,SKRIVA,RÄKNA FÖR HON HAR DYSLEXI&DYSKALEKLI ,DET ÄR INGET MAN KOMMER I KAPP!!!!eft utredning ingen hjälp alls,bara mera problem,denna skola + kommun kan verkligen sina saker när det gäller att se till ATT BARNEN INTE FÅR DEN HJÄLP DOM SKA HA/BEHÖVER.vidriga avskum till människor är vad dom är.

4-5.. nu har min dotter panikångestattacker varje dag,mår så psykiskt illa att hon spyr på kvällen innan m.m för hon har sån svår ångest över att behöva gå till skolan.skolans personal mobbar min dotter på mer än ett sätt.jag kämpar å kämpar,å kämpar,ringer allt & alla,gör allt man ska göra & lite till.förlorar jobbet eftersom jag måste åka hem varje dag å leta upp min dotter som har stuckit från skolan.jag hamnar i depp när jag har jobbat för henne sen årskurs 1 & jag har verkligen gjort ALLT.

årskurs 6. byte till högstadium.har nu fått till en adhd-utredning som visar att hon har ADHD.så min dotter är en kopia av mig,tack för den magsparken nu vet jag exakt hur hon känner 6 mår i skolan.6:an bättre på så sätt att divesre lärare ej systimatiskt mobbar henne.bättre eftersom det finns en liten grupp där hon kan gå.men åter igen.ingen data,ingen daisy,ingenting sånt,skriva för hand,massor,läsa kapitel,svara på frågor osv,om än i mindre grupp men samma visa ändå.specpegagogen äldre .. säger saker som att hon MÅSTE lära sig skriva,hon kan ej lita på en dator hela livet.om hon behöver rättstavningsprogram så har jag det på min dator,det programmet kan jag så då får hon väl låna det.massor av så extremt dumma saker så jag kan ej ens ta upp allt..eller den här då: specpedagogen:om hon gillar tyska så mkt med behöver mer eng kan hon då inte ta med sig tyska böckerna in på eng lektionen?…ääähhh….mmmm…ääähhh…allt går snabbt utför skolan lovar massor men håller inget av vad dom lovar.en dag i veckan finns ingen lärare så hon får sitta ensam i ett rum å lyssna på böcker.En annan lärare SKA säga till när det är rast & när hon börjar igen.om den läraren bara kommer i håg det så är det bra.. ett litet rum,en hel dag,ensam,är det en bra skolgång,lektioner osv?

jag har alltid jobbat vidare för min dotters del,ringt runt,haft möten eft möten med verkligen allt & alla.överallt möter jag ett stopp,ett nej,ett tyvärr,ingenstans får jag hjälp sån hjälp som HJÄLPER min dotter i skolan.säg ej till mig att läsa skollagen,ringa rektor,kommunen,skolinspektioen,BO,what ever..har gjort det,har vart där,har gjort allt.för det finns ingen hjälp att få enligt mig,för den ena lagen efter den andra gör så att den ena instantesn efter den andra inte kan göra något för det är upp till den första instansen.

sen har dessa instanser ett sätt att täcka upp för varandra..ingen jobbar för barnet i fråga så som det behöves..behövs i det stora hela begreppet oxå,men dom har glömt bort hur verkligheten är för tusentals barn i svenska skolor varje dag.

det finns en skola för min dotter men den skolan vill ej vår kommun betala skolpengen till.det står i lagen att det är valfritt att välja skola men så är inte fallet om man börjar gräva runt.

nu går min dotter i en mindre privat skola,där hon inte alls har någon spec.padagog,inga hjälpmedel osv,men där vuxna är vuxna,där lärare är lärare,där man ser barnet i fråga som en människa med hjärta,hjärna & själ.det är långt i från okej,men jag hade inget val,jag var tvungen att hitta en skolform där lärare mfl såg min dotter för den underbara människa hon är.det är svårt att förklara,men jag ville visa henne att det finns okej vuxna människor,lärare.att hon är värd allt å lite till.att dom andra lärarena mfl har fel,hon är inte dum i huvet,hon är inte elak,hon är ingenting dumt på nått sätt..det är dom vixna som gjort fel på alla sätt å vis.

hon fick sina första omdömen.icke godkänt i nått ämne.tror ni hon blev glad?tror ni hennes självförtroende steg i taket?nej inte alls.fick förklara å förklarar än i dag att det är inte ditt fel…du har ett skäl till att du inte kan läsa osv,ingen lärare,ingen kommun,ingen instans,ingen har tagit sitt ansvar förutom du som kämpat så.men dom har gjort fel,dom ska ju lära dig,det har dom inte gjort.

osv osv osv.. nu orkar jag inte skriva mer om detta.. men det e fan hopplöst.jag kämpar vidare i omgångar,för jag orkar inte hela tiden dygnet runt för då faller jag i hop å orkar inget annat sen.å det går inte det heller.

summan av det hela är att jag har en 13 årig dotter som ej kan läsa,skriva,räkna,som saknar framtidstro & hopp.som känner sig sviken,sårad & djupt ledsen.

jag undrar vad skolan,kommunen,osv osv tänker…vad ska dessa barn göra sen?vad ska dom "kosta" samhället sen?hur länge ska dom få fortsätta misslyckas om å om igen pga att samhället sviker,vill "testa" nya vägar för dessa barn..

nääääääääää…hur är det möjligt…att samhället är på detta sätt?……………………………………

#24 Det är ju rent ut sagt för j*vligt att det får vara på detta vis i skolan, men det är alltför vanligt, jag ska inte säga att det varit lika "illa" för min del men ganska iaf, men något hände iaf när jag vände mig till vår lokala tidning o dom kom o gjorde ett repotage om vår situation.

Då minsan gick det att ordna till det mesta från skolans sida. Så fundera på om det inte kan vara läge att ta till media som en utväg, det är tuft men ibland är det värt priset faktiskt :)

Svea…Det finns inga ord för hur fruktansvärt detta är som du beskriver…

Våra barn är knoppar som måste få gödsel för att gro och blomstra.Men detta verkar vi ensamma om att se tyvärr.

Hur mycket betyder inte en klapp på axeln eller att få höra att man är bra i någoot ämne…Får man  bara lite lite possitiv feedback så kan det leda till att man växer en hel del.

Jag skickar dig starka Svea stora styrke kramar.Tala om för din dotter att hon är speciell och att hon är unik.Och ge inte upp.

Jag tänker i alla fall inte ge upp.

Jag har själv skaffat dator som skrivhjälpmedel åt min son.Det tog ett och ett halvt år för skolan att skaffa en dator till sonens skola.Jag ansåg inte att jag kunde vänta.Det blev en gammal bärbar dator, men den gick i alla fall att skriva på.

Nu börjar skolan här om ett par dagar.Jag står i beredskap att åka fram och tillbaka till skolan.Men om en månad skall ja göra en höftledsoperation.Då kommer jag inte att kunna pendla till denna skola, så det känns väldigt nervöst.

Men jag ger aldrig upp i kampen för min son.Det finns inget finare på jorden än vad han är.

Jag kommer alltid att vara en förälder som involverar mig i min sons skolgång och fritid tills han är så pass vuxen att han klarar sig själv.

Tack också Helisa.Men visst är det för jäkligt att man skall behöva vända sig till pressen för att få saker och ting att fungera.Men jag tycker absolut att du gjorde rätt.

Kram på er

Egentligen skulle vi alla berätta våra historier om hur vi blivit behandlande av skola, soc och vård m.m när det gäller våra barn och kanske oss själva och ge till media.

Tror det skulle kunna slå ganska hårt. Vad tror ni?

#27 Håller med dig Aspie!!

Men… Människor lever som de flesta vet (inte alla , men oerhört många tror jag) med dubbla budskap.

Som ett exempel:

Alla har väl hört om de vanvårdade grisarna?

Alla tyckte det var såååååå hemskt och ingen fattade hur det kunde vara så osv osv.

Sen…. vad gör man när man ska köpa julskinka? Jo, man letar såklart efter den billigaste skinkan.

Är itne det dubbelmoral eller vad man ska kalla det ?

Jag är rädd att det kan bli så  med detta också…

Alla tycker att det är sååå hemskt, men ingen gör något åt det i praktiken.

Men, det kanske är värt ett försök iaf!

#28 Det ligger mkt i det du säger Malin. Sån där dubbelmoral råkar man ständigt ut för

#29