Oj, stor styrkekram till dig.

Kan säga att jag känner igen mig i din sons beteende i vissa fall. Har han någon diagnos?

BusHanna…. näää inte han… fast ja kan ju själv säga några som skulle passa bra: ADHD, ts, as….odd…. undrar om det finns en för: yttrerymden diagnos?? för där har han lämnat varenda hjärncell

Skolan har precis märkt av problemen nu… han har fått extrahjälp med läsning, skrivning o planering bla

Och ett hjärta av guld har han…. *min trollunge*

Min är likadan men jag sätter hårt mot hårt och enkla men stenhårda regler som jag inte viker en tum på.

Nu låter jag kanske hård men han har mycke frihet att göra vad han vill men dom regler som finns är mejslade i sten ..

Jag trodde att jag skulle bli diagnostiserad med ADD och ODD men det blev AS.

Det där med att få utbrott för man kommer på att man vill göra någonting samtidigt som någon annan har lagt beslag på den saken är så jag, iaf när jag var yngre. Nu får jag inte utbrott utan blir bara otroligt frustrerad och känner mig vilsen. Tror det beror på att jag i min AS tror att alla vet om vad jag tänker. Att jag innan tänker tanken att nu ska jag om en liten stund göra det där, ska bara göra det här i 2 minuter till. En tyst planering för mig själv, eftersom förberedelse är bra för mig. Och rasar sedan någon min planering så blir jag förvirrad och ja… Vet inte om det hjälper dig någonting genom att förbereda grabben på att din andra son ska få sitta vid datorn om 5 minuter eller så. Fast det ska helst sägas redan innan din son med ev dignos sätter sig vid datorn in the first place.

Kramar till dig linhof, vi alla känner ibland att vi vill bara ge upp och lämna tillbaka våra ufon till barn, trots detta älskar vi dem mest av allt.

Har du/ni ingen som kan avlasta er lite när du inte orkar?

Kämpa på lite till!!

Tack linhof för du är ärlig i dina ord,över hur du känner just nu.Jag vågar inte skriva så,fast jag vet ibland att jag kanske bör göra det.Jag tror att du orkar ett saltkorn till eft du fått skriva så som du verkligen känner.Jag beundrar din ärlighet.Jag beundrar på som person.Och jag beundrar dig som mamma.Tack för du är du,och är ärlig.

Tror int jag har några råd,det var inte länge sen min äldsta dotter stod några centimter från mitt anskikte å skrek samma saker,som hon grät samtidigt som hon provocerade mig och jag kunde inget göra.

Råden jag fick var att slänga ut ungen osv.Jaha..tack för det rådet.Soc,bup,vi gick på samtal.Men det är inte lätt om ungen ej vill gå med eller ej säger nått.

Näää..det ska finnas en stor röd knapp att trycka på å då dyker det genast upp en äldre familj med vuxna barn som har kraft,enegi och stora hjärtan å ta med sig ungen ett tag.

suck.. kram till dig från mig.

#3 BMT: vi har oxå stenhårda regler… vissa saker är det bara stopp på…men det hjälper föga :/

#4 bus ;) ja förstår faktiskt hur du känner..känner likadant.  försöker med den där minuttillsägningen men glömmer juh bort det :/

#5 jenny: ufon va det ja ;) näää tyvärr har vi ingen som kan avlasta oss…än. men förhoppningsvis får vi väl en stödfamilj nästa år…om ja inte strypt dem innan dess (dålig morronhumor)

#6 svea…älskade svea <3 du har så rätt…. att skriva gör att jag finner det där lilla xtra för att orka… o va inte rädd…. det är inte farligt att säga som det känns… visst, man skäms för att känna så… men man FÅR faktiskt det. Det är ju en del av det som gör oss mänskliga :) *kramis*

# 7 Håller tummarna för avlastning innan strypning, fniss!

Vi har inte heller någon som kan avlasta oss med barnen och det är kämpigt… Skönt att vi har någonstans där vi kan ösa ur oss lite skit!!

Kram

Linhof!

Se på oss här inne. En hel del av oss (gissar jag) har varit precis som dina barn är nu. Se hur vi har blivit sen kloka, älskvärda etc.

Håll ut, dina barn kommer också att nå hit med tiden. *försöker trösta och få till ett positivt tänkande*

Jag känner precis igen mig… Och det är svårt att vara förälder man kämpar och kämpar gråter och kryper på knäna… Kan inte ge några råd då det antagligen inte finns nån universal lösning men jag skickar en stor kram!!!!

En grej som kan verka löjlig men, ha en liten positiv lista i ett skåp, o kolla på den när utbrottet pågår.

Alltså en liten lapp där det står specifika saker som är fantastiska med barnet ifråga.

Jadå, du är inte ensam att vilja göra nått med skrikande barn, sen må dom vara hur underbara som helst ibland…Håller själv på att gå upp i limningen, jullovet har mest innehållit skrik å bråk…Pust, skönt att skolan börjat igen å rutinerna innfinner sig…

Kram

#13 ja, skönt att lovet är över, likadant här, livet funkar mer smidigt när det är vardagslunk. Bara det att man ska komma in i det igen, första vecka efter lov är ju också svår, liksom sista vecka innan lov. Allt som avviker innebär ju en del extra ansträngt.

Ja känner verkligen igen mig i det du upplever just nu.

Hur gamla är barnen?

Du skrev att din son inte har någon diagnos, vill bara tala om att jag har varit fyra gånger genom åren med min son på BUP för utredning. Han fick inte sin dignos förrän han var 15 år!

Han har AS idag och jag älskar verkligen honom

Just nu bor han inte hemma vilket är det allra bästa som hänt oss. Vi har en otrolig bra kontakt och vi har rikigt kul när vi ses

Vet inte om din son också är sådan, men min son är smart till tusen vilket han utnyttjat på bästa tänkbara sätt för sin egna del.

Och visst hör man alla råd att man inte ska skrika på varandra men vad gör man när tålamodet är slut.

Bor du tillsammans med barnens pappa, kanske kan du hitta på något för egen del och han för sin ibland så kan relationen till barnen bli bättre.

Så tex att säga till maken att nu orkar jag inte mer kan du ta dom, och bara gå ut och gå eller något liknande

Läste något kul på en anna sajt om ADHD.

Där stod det att uppfostra barn när man själv har ett bokstavshandikapp och ungarna är likadana är som att springa 1000 meters häcklöpning med förbundna ögon

Och jag vet, det är det

Men det blir bättre. Snacka med socialen också dom har föräldrastödskontakter.

Köp ett par Peltor-hörselskydd med radio i så du kan skärma av tills utbrottet är över. jag har ingen erfarenhet av dylikt då min son är 3 år och ett dygdemönster men jag förstår ju att det skulle ta knäcken på mig att ha det sådär.