Jag har alltid mer eller mindre blivit anklagad för att prata för högt eller t.o.m att jag skriker.

Har försökt hela livet att skärpa till mig på den punkten men inte lyckats särskilt bra he he he

Kanske går det att lära sig att prata tystare men för min del funkar det inte.

Kanske en talpedagog eller nåt sånt skulle hjälpa? Jag sökte en sån en gång pga att många klagade på min röst. Jag fick dock ingen hjälp för pedagogen trodde det berodde på min attityd snarare än att jag hade fel röst ha ha ha

#1 Men jag har nedsatt hörsel på bägge öronen ej så pass så jag behöver ngra extra öron *läs hörapparat* så hur ska man kunna Höra att man pratar högt?

Vet faktiskt inte hur man ska veta om man pratar högt eller inte. Speciellt inte om man har hörapparat. Kan man inte få hjälp med det via rehab eller nåt sånt?

#3  Jag behöver inte ha hörapparat då min hörsel ej så pass nedsatt.

Jag pratade högt på dagis och början av lågstadiet. Ble tillsagd hela tiden av dagis- och skolpersonal att jag skulle prata lägre.

Började med det, ett år senare tyckte alla att jag pratade för lågt..

Jodå jag pratar oftast högt och överröstar folk.

Jag har blivit tillsagd oxå…
Men det händer inte så ofta..

Jag har för det mesta motsatt problem, jag talar så tyst att folk ibland inte ens hör att jag säger någonting fastän jag själv är övertygad om att jag använder "normal" volym någon bland blir det för högt utan att jag inser det i heller. Jag har väldigt god hörsel men jag har ändå svårt att avgöra hur högt jag själv pratar.

Under hela min grundskoleperiod, hade min omgivning problem med att jag pratade så tyst att de inte hörde vad jag sade i skolan…

Numera har jag dock inga sådana svårigheter. Jag får snarare höra att jag har en tendens att tala för högt, men det beror nog främst på att jag är ivrig och vill göra mig hörd. Så när jag avbryter andra, gör jag det genom att överrösta dem. Jag avskyr dock när andra gör så mot mig, så jag försöker verkligen skärpa mig på den punkten. Det är dock en konsekvens av bristande impulskontroll i kombination med nedsatt arbetsminne - säger jag inte det jag vill ha sagt med en gång, så glömmer jag genast bort det. Jag kan därför tänka mig att detta är en logisk konsekvens av våra ADHD-symptom. Vi avbryter p g a de faktorer jag redan redogjort för och överröstar för att komma till tals.

I min familj är vi alla likadana vad gäller detta. Det är rysk riksdag vid familjesammankomster. Jätteirriterande och uppstressande, faktiskt.

Pratar jämt för högt eller för lågt…

Jag pratar högt särskilt i grupp, beror på att jag inte kan sålla ljud utan allt hörs lika bra på samma volym för mig. Det är bättre med medicinen, då går det lättare att välja ut va jag ska lyssna på o va som ska va i bakgrunden.

Jag pratar för högt… Ofta så att jag skriker tycker folk… Spec om jag bli glad eller arg över något…

Ibland kan jag även prata för lågt.

Jag pratar också för högt, får jämt höra att jag ska prata tystare.

När jag är i lite större folksamlingar (mer än tvåhehe…..nejvars), tex skola/kurs el liknande så får jag alltid höra att jag måste prata högre…fast jag tycker själv att jag pratar högt redan. Och skulle jag då prata ännu högre så skulle det kännas som jag skrek istället!!

Är jag i mindre sällskap (mer till vardags typ) så pratar jag mycket högre och blir tillsagd att prata tystare istället. ……men oftast blir jag tillsagd att va tyst över huvudtaget eftersom jag pladdrar hål i öronen på folk

En annan grej som ofta händer, är när jag t ex svarar/hälsar el skrattar till. Då kommer det ut i helt fel ljudnivå än vad jag tänkte….och flera har kollat konstigt på mig. Skämsigt många gånger och jag undrar själv att "vad hände"..

#13 Ha  ha Foddel, det där känner jag igen. Speciellt det där när man svarar/hälsar/ skrattar til. Då har jag oxå sett flera titta konstigt på mig och jag skäms så jag nästan dör känns det som

Ser att vi e flera som fått höra "-schh! o tyst"" mkt genom livet. Hur har ni andra "tagit" det?

Själv kom jag till en punkt i tonåren då jag verkligen tystnade, liksom blev less på det där att alltid tystas ner hela tiden. Tog det lite fel liksom, tog det som att jag va besvärlig o jobbig hela jag, o i vägen o för mkt. Jag fattar ju att det va volymen, men det liksom gick ut över hela mig ett tag. Jag höllt på med musik, sjöng o spelade, o hemma va det schh! o jag liksom gav upp till slut, kände mig bara i vägen för allt o alla. Man är ju känslig i en viss ålder. Jag fick hörlurar för jag var aktiv mkt på nätterna o mamma o pappa behövde ju sova, så skulle jag spela orgel fick jag göra det med lurar. Men jag kunde ju inte låta bli o ta det som att de tyckte jag spelade fult. Sen när det kom folk o de ville visa upp mig o tjatade men spela nåt nu då! Då blev jag skitlessen för det va ju som att man bara passade ibland, o fick man inte öva liksom, ja, lite trots va det väl också den där känslan. Iaf, så gick det lite väl långt o överstyr för min del, för jag va också en ganska driven åsiktsmaskin o skulle diskutera allt o även det va det ju -schh!, o allt schh blev del i orsaken till att jag började svälta mig o gick in i djup anorexi. DEL i alltså, inte helt pga detta. Men jag tänker idag, när jag själv har barn som vill trumma o musicera så man ibland vill skrika SCHH!! Men biter hop läpparna hårt, hårt. Visst, de är högljudda mina barn också o visst hojtar man en hel del schh, men jag har bestämt mig att det inte ska gå ut över deras kreativitet o trivsel med sig själva. Gud va långt inlägg, men hur har ni andra känt ang -schh?

#15 Jag kände mig alltid mer dum i huvudet och värdlös och äcklig för att så många klagade på min röst. Men tystare blev jag inte trots många försök.

När jag började bli mobbad på jobbet för min röst så bröt jag ihop. Gick ofta in i omklädningsrummet och grät.

En dag ringde jag en talpedagog för att få hjälp. Berättade att alla klagar på min röst. Då säger människan att det nog snarare beror på min attityd än på min röst. Jösses, snacka om att jag bröt ihop och blev ledsen och så himla fel hon hade.

aspie, å fy fan vilken dålig talpedagog! Så skönt att du säjer att hon hade fel, för det hade hon ju så in i vassen! Man undrar va för konstigt folk det finns ibland, o dessutom när det slutar på -pedagog!! Ska man skratta eller gråta.

Hoppas du är nöjd(are) med din röst idag, för den är säkert jättefin.

Men tänk så fel det kan bli när man tolkar in mer än man bör i saker man hör, eller tolkar saker bokstavligt när man bör tolka dem fantasifullt. Mycket i livet handlar om tolkningar, eller hur.

Brukar prata för högt när jag är ivrig och upphetsad. Då fixar jag inte den " normala" samtalstonen.

Håller även med fiction att jag gör det när jag ska överrösta någon med något viktigt som jag vill  ha sagt. Har en tendens att avbryta folk ibland men hatar när jag själv blir det. Är ofta inte ens medveten om att jag gör det då det tom har hänt att jag har sagt till folk att nu pratar jag. Då dom vill avbryta mig :)

#18 haha jaa, avbryter jag med, o även min pappa är sån. Man klarar inte o låta nån prata klart för då glömmer man ju va man själv tänkte säja sen. O klarar man va tyst o låta dem hållas så hör man ju ändå inte på för man måste tänka på det man ska säja själv sen.

Jaa verkligen. Min psykolog brukar skriva ner allt på papper med dom råd som hon ger mig pga detta.

Hon vet att jag är på väg till nästa tanke redan

#17 Ja det var en skitpedagog och som tur är även om jag blev jätte ledsen så begrep jag att hon hade fel och jag är nöjd med min röst trots allt. Det är bara andra som har problem med den he he

Ja mkt handlar om tolkningar och så fel det kan bli tyvärr

Kram

när jag var liten pratade jag alltid för högt och för mycket, enligt lärare och klasskompisar, och även mig själv så småningom. Efter mycket klagande och tjat började jag sakta men säkert prata mindre, och tystare… Nu när jag pratar hörs det knappt, och jag får istället höra att jag pratar för lågt , vilket blev lite som en chock för mig då jag som sagt alltid snackat alldeles för högt.

Ja, jag tror nog att man kan lära sig att prata tystare, men det är väldigt svårt att höra vad som är normal samtalston, att man inte märker hur högt/lågt man pratar.. Det är iaf så jag resonerar nu :)