Men du är väl en bit på väg?

Har man insett sina svårigheter så är man påväg att hitta vägar att komma runt dom.

Även vi med ADHD/ADD kan faktiskt inse våra problem och hitta en lösning att komma runt dom. :)

#1 håller med. Tänk o gå på en skogsstig med förbundna ögon, man lär snubbla på rötter o sten. Men tar man av o istället ser sig för, kan man kliva över o förbi. Det är väl egentligen inte svårare än så. Många saker har man redan lärt sig hantera o ta sig runt, utan att veta om diagnosen. Iaf har jag levt nästan hela livet med ADHD o hittat på en massa lösningar omedvetet.

Efter att ha läst igenom texten på den sajt du länkade till, känner jag att jag har några kommentarer och funderingar som jag vill delge dig.

Notera väl att de relationsproblem som beskrivs på sajten kan vara vanliga såväl vid AD(H)D som diverse psykiska störningar (exempelvis borderline). Även om det yttrar sig på likartade sätt, kan det således finnas olika förklaringar till beteendet. Mitt tips till dig är att du inte stirrar dig blind på det som står på just den sajten, utan att du fokuserar på AD(H)D-symptomen i allmänhet och försöker utröna hur pass mkt av detta du uppfyller och huruvida alla dina problem går att härleda till koncentrations-/uppmärksamhetsbrist, hyperaktivitet (som inte nödvändigtvis är utagerande, utan även kan yttra sig som inre stress, rastlöshet och oro), impulsivitet, störd aktivitetsnivå och glömska. Därför har jag några följdfrågor till dig…

• Vad anser du vara din grundproblematik rent generellt? (Inte enbart inom relationer.)
• Har du haft dessa problem redan innan skolåldern, eller har de uppkommit efter hand?
• Hur ligger du till på detta självskattningstest?
• Hur har du det med koncentration och uppmärksamhet? (Detta är trots allt det mest centrala inom AD(H)D och det krävs att det ställer till med en omfattande problematik i vardagen för att diagnosen skall anses relevant.)

Om du fortfarande - efter att tagit ovanstående i beaktande - hyser starka misstankar om att du har AD(H)D, kanske du borde överväga en neuropsykiatrisk utredning. För det finns hjälp att få. Även om man har en diagnos, kan man hitta lösningar som underlättar såväl i vardagen som i relation till andra människor. Se inte en (eventuell) diagnos som en stämpel på att du inte kan fungera normalt - i sådana fall kommer den enbart att verka stigmatiserande. Se det snarare som en förklaring och sträva efter att finns lösningar som fungerar för just dig. Det är mkt lättare att ta itu med problematiken när du väl har inringat den och fått en insikt om hur du fungerar och varför.

Som jag ser det, bottnar den största delen av de relationsproblem som presenterades på sajten i impulsivitet. Jag vågar gå så långt som att hävda att det är nästintill en omöjlighet att kontrollera sina impulser om man har ADHD; det är en grundläggande förmåga som du antingen har eller inte har och är ett av de områden som testas under en NP-utredning. Jag brukar referera till mina Ritalin (ADHD-medicinen) som "impulskontroll i kapselformat" och min erfarenhet är att det inte är någon konst att styra sina impulser om man har impulskontroll - antingen den är artificiell eller naturlig. Medicinen blir för mig hela skillnaden mellan att vara välfungerande och att inte fungera alls, inom alla områden i livet.

Jag kan definitivt relatera till de problem du upplever att du har i intima relationer och jag måste tillstå att även jag har funderat väldigt mkt på om jag någonsin kommer kunna fungera i ett förhållande, med någon. Jag är påstridig, impulsiv, utagerande, aggressiv, konfliktsökande och uppmärksamhetskrävande. Hur mkt samtalsterapi jag än har gått i, har jag inte lyckats råda bot på detta. Men faktum är att jag, sedan jag påbörjade min medicinering med CS (centralstimulantia), inte har bråkat med min pojkvän en enda gång. Det är fyra månader sedan och det har aldrig hänt förr.

Fast det finns en massa positiva saker med hur du är. Felet blir att fokusera på de dåliga. Dem kommer du knappast att kunna förbättra. Du kan förminska deras inverkan och odla dina bra sidor.

Sen är ju smaken som baken, någon skulle säkert finna folk som inte är som du tråkiga och förutsägbara.

Det var intressant att läsa pdf-en, men det som jag tänkte på, som har satt krokben för mig tidigare, och som nästan har kvaddat mitt nuvarande förhållande innan jag insåg att jag har ADHD-problematik och att allt måste fram ur skåpen, var skam. Jag skämdes för allt. För att jag misslyckades, framstod som lat, konstig och glömsk, gjorde fel och förstörde saker, inte lyckas behålla jobb, etc. Denna skam gjorde att jag bara försökte tysta ner allt och inte prata om det. Allt blev en stor bubbla, och den har gjort att jag har isolerat mig och skämts. Nu med nya insikter börjar den skammen så sakta släppa, och jag talar om när jag har klantat mig. Jag läste dessutom en bok av Sari Solden om kvinnor med ADHD, och det de flesta hade gemensamt är denna uppblåsta känsla av skam.

Kände att jag måste delge mina erfarenheter här. Jag tror nämligen att A och O är personkemi. Så är det så klart i alla relationer, men om man som vi inte är helt lätta att leva ihop med är det ännu viktigare. Vi får helt enkelt vara kräsnare i valet av partner.

Jag har just fått reda på att jag har ADD.

För några år sedan hade jag ett förhållande som var totalt katastrofalt. Jag och min dåvarande kille drog inte jämt någonstans, vi grälade och bråkade för ingenting. Vi sårade varandra ofrivilligt och fick varandra att må dåligt. Vi plockade fram de absolut sämsta egenskaperna hos varandra. Att vi älskade varandra räckte inte, vi var bara en sån fruktansvärt dålig kombination. Med facit i hand och den erfarenhet jag idag har av bokstavsproblem ( både mina egna begränsningar och andras) så är jag säker på att han också hade ADHD.  Vad våra sämsta sidor beträffade var vi aldeles för lika och det blev en mega-krock.  Vi var båda lika skyldiga till att det blev som det blev. Efter det förhållandet trodde jag aldrig att ajg skulel kunna ha ett fungerade förhållande med någon.

Dock han jag bara vara singel i en knapp månad innan turen vände. Jag snubblade över den mest fantastiska männsika jag någonsin mött och det slog gnistor! Nu har han och jag varit tillsammans i över 6 år, vi är förlovade och är båda lika övertygade om att vi är skapta att leva med varandra livet ut. Det här förhållandet kunde inte vara mer olikt mitt förra. Det är så jävla bra att folk inte tror mig när jag berättar om det.  Om jag och mitt ex bråkade flera gånger dagligen så vi skrek och grät, så har jag och min nuvarande inte höjt rösten mot varandra en enda gång under sex års tid. Jag kan bara inte bli arg på honom och vice versa. Han är så jävla snäll och överseende med alla mina ADD-konstigheter att han borde få tapperhetsmedalj.  Undrar ofta vad jag gjort för att förtjäna honom för han har haft all anledning att tröttna på mig. Vi har ändå levt ihop sen dagen vi träffades (lärde känna varandra på ett internat på en folkhögskola och började delade rum efter bara några veckor) så han har haft sin bekärda del av min slarvighet, impuslivitet, överkänsliga humör etc.

Hemligheten är nog bara den att vi kompletterar varandra så bra. han är också ganska slarvig och tankspridd- men inom det normala spectrat vilket gör honom ödmjuk för mina problem samtidigt som han kan hjälpa mig att fungera. Sen att han är världens snällaste gör inte saken sämmre.

Nu är inte min mening att skryta eller så- men att skänka lite hopp. Bara för att du kanske har ADD (med alla tillhörande problem som kan ställa till det) och att du haft dåliga erfarenheter hittills betyder inte det att du inte kan ha ett fantastiskt intimt förhållande med någon. Du behöver "bara" hitta rätt person.

Alla har negativa och posetiva sidor. Det gäller att glömma den där "perfekta mannen/kvinnan" och istället försöka hitta någon vars posetiva/negativa sidor kan komplettera dina istället för att förstärka det dåliga.  Då tror jag man har goda möjligheter till en perfect match.

Håll ut! :-)

Det var verkligen uppmuntrande lasning Casiopeia!!!

Och du ar lika klok och valtalig som vanligt Fiction! Ska forsoka besvara dina fragor ocksa :)

• Vad anser du vara din grundproblematik rent generellt? (Inte enbart inom relationer.)

- Att jag ar sa oerhort kanslig for kritik och mina humorsvangningar. Att jag inte forstar manniskor runt omkring mig, och de forstar inte mig. Jag ar otroligt tystlaten och forsoker alltid halla mig i bakgrunden (jag ar alltsa inte hyperaktiv och "all over the place", utan tvart om), men nar jag val deltar i en diskussion sa kommer alla dessa "grodor" ur munnen pa mig hela tiden, och jag hamnar i diskussioner jag inte kan folja och allt blir bara pannkaka. Jag pallar inte heller halla projekt gaende om de ar for langa eller trakiga. Antingen fastnar jag pa en detalj som jag jobbar intensivt med och glommer bort allt annat runt omkring, eller sa trottnar jag helt halvvags om jag ens kommer igang i forsta taget.

• Har du haft dessa problem redan innan skolåldern, eller har de uppkommit efter hand?

- Sedan skolaldern skulle jag saga. For att halla koncentrationen ritade jag istallet for att ta anteckningar etc. Jag har aldrig klarat av att koncentrera mig om det ar ljud och rorelse runt omkring mig och aldrig klarat av att leka i grupp riktigt. "Two is a pair, three is a crowd"

• Hur ligger du till på detta självskattningstest?

- Bifogar testet

• Hur har du det med koncentration och uppmärksamhet? (Detta är trots allt det mest centrala inom AD(H)D och det krävs att det ställer till med en omfattande problematik i vardagen för att diagnosen skall anses relevant.)

- Far jag inte rita eller pilla med nagot har jag svart att koncentrera mig. Att bara sitta rakt upp och ner och lyssna gor mig stressad, jag far myror i benen och jag raknar sekunderna tills jag far ga ut eller darifran och tappar helt all koncentration och borjar dagdromma. Jag finner det svart att folja med i konversationer, vilket har skapat manga problem inom familjen, relationer och min utbildning. Jag vill ju sa garna, men allt springer ivag i 150 olika riktningar kanns det som.

Fnyfniken: Jag kanner verkligen igen mig i det du sager om skammen och isolationen. Sjalvklart ar det viktigt att forsoka fokusera pa de positiva sidorna, men ibland kanns det ratt motigt.

#6 Kul att det man skriver uppskattas! :)

Det låter ju onekligen som en ADHD-problematik. Jag har själv en ADHD-diagnos (blev diagnostiserad så sent som nu i somras) och så gott som allt du beskriver här ovan gäller även mig. Jag tycker mig se att det finns inslag av den hyperaktiva sidan hos dig, men tror snarare att den yttrar sig på ett mer "kvinnligt" sätt i form av pillrande, stress och oro. För egen del fungerar jag på precis samma sätt - åtminstone i sociala sammanhang. Är jag ensam, har jag inte samma press på mig att bete mig "socialt acceptabelt" och då kan hyperaktiviteten ta sig fysiska uttryck.

Vad jag har förstått, är ADD en koncentrations- och uppmärksamhetsstörning kombinerad med underaktivitet snarare än det motsatta.

Hur känner du inför att eventuellt bli utredd?

#7 Sjalvklart att det ar uppskattat, du ar en otroligt valtalig och intelligent manniska :)

Jag kanner mig valdigt tve-eggad infor att bli utredd. En del av mig skulle dra en stor suck av lattnad om det visade att alla mina problem beror pa nagot sa "enkelt" som ett par bokstaver. En annan del av mig ar nastan vettskramd over vad en sadan diagnos innebar. Jag vet att for mig personligen sa skule det vara mer av en lattnad an borda att fa en diagnos, vad jag ar orolig over ar omvarlden och dess reaktion. Jag vet att min familj skulle bli valdigt forvirrade och kanske till och med radda, och jag ar som sagt livradd for att inte kunna ha en fungerade intim relation. Vanner har jag knappt, och karleksrelationer har alltid varit en kamp fran borjan till slut.

Men i det stora hela sa skulle jag nog uppskatta en utredning. Att antingen veta vad som orsakat alla dessa problem i mitt liv, eller att bara veta att jag ar "udda" och lara mig hantera det.

#8 Det är ju sådana tankar som de allra flesta som skall bli utredda får brottas med.

Vissa människor kommer att ha förutfattade meningar och starka åsikter angående såväl centralstimulantia som medicinering som huruvida ADHD existerar eller ej och det är ngt du tyvärr får räkna med. Själv har jag valt att förhålla mig till sådant som okunskap. 

Jag tror - och hoppas - dock att vi ADHD-tjejer som får diagnosen när vi är i vuxen ålder kan öppna upp ögonen på personer i vår omgivning och få dem att inse att ADHD inte nödvändigtvis måste vara den där störige killen i klassrummet som inte kan sitta still mer än en minut i sträck. I bästa fall kan öppenhet om diagnosen leda till en större förståelse och upplysning hos gemene man. Faktum är att jag har blivit positivt överraskad åtskilliga ggr när jag talat om min diagnos - mga besitter kunskap om ADHD utöver "ADHD-myten" och har stor förståelse för dess verkningar. Och har de det inte, är de flesta ofta mer än villiga att ta del av din kunskap.

Jag måste säga att jag har blivit väldigt bra bemött när jag har delgett andra min diagnos. Mga har varit nyfikna och ställt frågor och ibland har det även hänt att någon har känt igen sig så pass mkt i mina beskrivningar att den börjat misstänka ADHD även för egen del. I mitt fall, är det bara min familj som inte har reagerat med full förståelse. Min bror hör till skaran som förkastar diagnosens existens och min syster förstår nog inte innebörden. Hon har själv vissa koncentrationssvårigheter (även om det inte beror på ADHD i hennes fall) och hon blir frustrerad över att jag inte löser mitt problem på samma sätt som hon löst sitt eget. Hon kan helt enkelt inte förstå att det inte bara är att "fokusera tillräckligt hårt" utan att det faktiskt är en funktionsnedsättning.

Du bodde i England, väl?

Jag glömde tillägga att jag inte tycker att du skall tveka inför en utredning om du tror att du skulle kunna bli hjälpt och få ökad förståelse för dig själv av en diagnos.

Låt inte andra sätta käppar i hjulet för dig. Omgivningen må ha åsikter om både det ena och det andra, men det är trots allt du som skall leva ditt liv. Glöm inte det. Om du förnekar dig själv rätten till en förbättrad tillvaro bara för att du befarar omgivningens reaktioner, låter du dem ta makten över ditt liv.

Tack för dina fina ord, förresten. *genuin glädje* :)

Varsagod! :)

Och tack igen for peppande ord! Har sjalv fram tills nyligen ocksa bara sett ADHD som "ADHD-myten" da tjejerna och killarna  i skolan med ADHD alltid var valdigt storiga. Jag hade faktiskt ingen aning om att det fanns en lugn variant av det.

Hur har du valt att beratta for folk? Vet alla i din umgangeskrets om din diagnos?

Och ja, jag bor i England sa jag vet inte riktigt hur jag ska ga till vaga. Fick ett brev idag iaf om att jag nu kan boka tid med mental health team, och i brevet star det att de fokuserar pa depressioner och olika terapiformer, men att de aven slussar vidare till andra grupper om det ar relevant, sa forhoppningsvis sa kanske jag kan ga vidare genom dem.

Utredningen är ju också mer än vägen till en diagnos. Man får reda på var dom starka oc hsvaga sidorna finns hos en så man vet vart man ska jobba med sig själv. Som tillexempel att man kan vara duktig på logiskt tänkande men har svårt med uthålligheten. Att få sånt på papper kan underläta det vidare arbetet med sig själv.

#11 Det kanske inte är det roligaste man kan vara med om att få en diagnos, men vad är alternativet? Att leva obehandlad resten av livet? Min åsikt är att det inte ens är ett alternativ, såvida ens symptom ställer till med så pass mkt problem att man mår dåligt av dem.

Jag satt och googlade lite på ADHD i England och fann denna sajt. Jag har tyvärr ingen aning om hur man skall gå tillväga där, men jag skulle råda dig till att kontakta något slags nationellt riksförbund för ADHD och be dem om konkreta tips. 

Här i Sverige är det en psykiater (läkare specialiserad på psykiatriska sjukdomar) och inte en psykolog som har befogenheten att remittera patienten vidare till en NP-utredning. Det är extremt långa väntetider till sådana utredningar och på vissa håll här i landet (exempelvis i Sthlm), omfattas dessa utredningar av Vårdgarantin som säkrar påbörjad utredning efter ca 3-4 månader (minns inte det exakta antalet dagar) i utredningskö. Det kanske finns ngt liknande i England? Om inte annat, är det ju värt att kolla upp. Du får gärna maila mig när du fått information om hur det går till hos dig, för jag är intresserad av det av personliga skäl då jag förmodligen kommer att flytta med min pojkvän dit så småningom. :)

Har du medborgarskap i landet? Om inte, kanske det även är aktuellt att undersöka hur de ställer sig till en eventuell diagnos. Kanhända påverkar det ditt uppehälle i landet? Jag vet inte alls, men det kanske är bäst kontrollera saken för att vara på den säkra sidan. Dessa frågor tror jag är lämpligast att ställa till ngt riksförbund för neuropsykiatriska funktionshinder, som sagt. Vet de inte på förhand vad som gäller, borde det dessutom ligga i deras intresse att kolla upp det och kontakta dig åter.

Det är som sagt väldigt mkt praktiskt som man bör känna till, eftersom min erfarenhet säger mig att man lätt blir förd på villovägar av vården (åtminstone här i Sverige). Ju mer kunskap du har om processen, desto större chans att du får rätt hjälp snabbt. Hade du bott här i Sverige hade det varit mkt lättare för mig att komma med konkreta tips, men nu är det ju som det är…

Ytterligare en sak som kan vara värd att kolla upp, är vad som händer med medicineringen om du blir diagnosticerad med ADHD i England och sedan får för dig att flytta tillbaka till Sverige.

Vad gäller min diagnos, har jag valt att vara relativt öppen med den. Jag gör noggranna avvägningar från situation till situation hur mkt jag anser att jag kan och vill berätta för min omgivning. Jag basunerar väl inte direkt ut det på Facebook och jag skulle inte få för mig att tala om det i en intervju med en arbetsgivare såvida jag inte skulle anse att det är ngt av en merit att jag har personliga erfarenheter av just detta. Samtidigt har jag fått artiklar som behandlar ämnet publicerade i diverse magasin och där har jag varit väldigt öppen med min diagnos. T ex här (sid 10-11).

Det var ingen självklarhet för mig att gå ut med det från början, men efter att ha övervägt ett tag bestämde jag mig för att jag faktiskt vill. I en utopisk värld, anser jag att man skall kunna vara fullkomligt öppen med diagnoser och ändå bli behandlad som en "frisk" - neurotypisk i detta fall - person. Det borde vara en rättighet. Jag ser det som att jag offrar en del av mig själv för den goda sakens skull; att jag agerar i ett högre syfte. Jag inbillar mig att jag kan vara ngt av en förebild för vissa med mitt yrke, min utbildning och hur jag är som person. Eftersom folk i allmänhet brukar uppfatta mig som kompetent, social, trevlig och intelligent, ger jag dem således möjligheten att förkasta myten om ADHD och omvärdera sina förutfattade meningar. Jag tror att det är bra att omgivningen inser att vi primärt är individer och sekundärt vår diagnos. Vi är inte suspekta varelser från någon avlägsen planet, alienerade från resten av samhället, även om vi själva kan känna oss som precis det alltför ofta. Genom att peka på likheter mellan människor, suddas gränserna mellan "vi och dem" ut, vilket är en förutsättning för en genuin samhörighet och djup förståelse. Så, det ligger ngt av en politisk vision bakom min öppenhet; en önskan om acceptans och förståelse. En strävan.

Ingen vinner på att personer med ADHD utmålas som drogmissbrukare, kriminella och störiga typer som varken fungerar i samhället eller privat. Visst är vi överrepresenterade i dessa grupper, men som jag ser det är det ett direkt resultat av våra symptom och indirekt även alla upprepade "misslyckanden" vi utsätts för när vi försöker vara som "alla andra" och inte klarar av att åstadkomma saker på deras sätt. Detta, i kombination med omgivningens oförståelse som till slut förpassar individen till ett mörkt och isolerat rum av ångest, skam, frustration, resignation och total utmattning, ur vilken hon finner tröst i destruktiva beteenden, såsom missbruk eller dylikt. Inget underligt med det.

Men samtidigt kan det vara nyttigt - såväl för oss själva som för omgivningen - att se att det faktiskt går att vara välfungerande trots sin funktionsnedsättning. Med individuella lösningar kan vi nyttja våra styrkor. Jag förstår faktiskt inte varför likriktning är någon slags norm i vårt samhälle. Jag menar; borde inte ett individfokus gynna alla? Det är inte bara vi med NPF som faller utanför normen - de flesta gör det i ngt avseende. Vi har alla egenskaper som borde uppmuntras och tillvaratas på individnivå i stället för undermineras i denna samhälleliga eftersträvan av likriktighet.

ADHD är en välsignelse och en förbannelse i ett. Vi är ofta kreativa, ett pikant inslag i Jante-Sverige, vi är glittret, vidundret och den vildvuxna skönheten. Den osminkade charmen. Många av mina ADHD-sidor är jag rentav genuint stolt över och det är sådana sidor som jag även uppskattar hos mina medmänniskor. Att inte nyttja dessa egenskaper är rentav… slöseri. Politiker borde inse det och göra om, göra nytt. Omgivningen borde inse det och uppskatta det och ta lärdom av det. Vi borde själva inse det och acceptera att vi är unika och inte behöver göra saker exakt efter mallen utan snarare använda det som en drivkraft att finna våra egna vägar att ta oss genom livet.

Därmed inte sagt att jag menar att medicinering är överflödig. Min egen erfarenhet av medicineringen är uteslutande positiv och ngt av en förutsättning för att jag skall ha förmågan att slutföra saker, upprätthålla koncentrationen och styra mina impulser och inte vice versa.

Jösses, jag känner att jag skulle kunna skriva ett helt politiskt manifest helt plötsligt… ;) Och jag som borde sitta och jobba på ett uppdrag nu. Gah. Någon borde sätta strypkoppel på mig. :p