![[Linsenhejhej]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hur jag har det nu
Nu har jag det mycket bättre i skolan.
Som ni antingen vet eller inte vet, bytte jag skola för några få månader sedan, för att få det bättre.
Jag hade fortfarande inte fått AS-diagnosen när jag började på den nya skolan.
När jag fick den, hade alla mina lärare, skolans rektor, mina föräldrar och mina utredare ett möte angående mig. De kom fram till:
- att jag skulle få slippa grupparbeten.
- att jag skulle få slippa att följa med på utflykter o. dyl. om jag inte känner för att åka med.
- att lärarna ska vara tydliga när de pratar med mig, så att jag förstår vad de menar.
- att jag ska få vara för mig själv om jag vill det.
- att jag ska få slippa att göra det som jag känner obehag för.
Jag går i en vanlig klass med 20 elever. De andra ungarna tycker nog att jag är helt knäpp, men jag orkar inte låtsats vara någon annan än mig själv längre.
Jag umgås inte med de andra alls. Jag vet inte ens alla deras namn, trots att jag har gått i den skolan i tre månader. Flera av de i min klass har velat bli min vän, det har de sagt till lärarna, men de vet inte hur de ska göra. Jag vill inte bli deras vän. Orkar inte, har det redan tillräckligt besvärligt.
I rasterna läser jag böcker, jag sitter på en bänk utanför klassrummet. Det är en mycket lugnare skola.
Jag fick låna en bärbar dator från skolan. Det är den jag sitter vid nu.
Jag får specialmat nu också. Nu vet jag exakt vad jag kommer att få äta varje dag, och det är mat som jag tycker om och som jag klarar att äta. Det känns tryggt. Jag slipper gå hungrig, och kan koncentrera mig bättre.
Mina lärare är snälla och trevliga.
På min förra skola tjatade lärarna väldigt mycket på mig; de ville att jag skulle prata mycket, räcka upp handen, umgås med de andra (blev tvingad flera gånger) osv.
På varje utvecklingssamtal fick jag höra på långa monologer om hur jag måste ändra mig. Det var absurt.
Jag kunde ju inte ändra mitt sätt att fungera.
Jag kände mig värdelös och oduglig (det gör jag förresten fortfarande). Att vara i skolan var så hemskt, att jag till slut vägrade kliva upp på morgonen.
Det var hela tiden saker i skolan som var så förskräckliga för mig; grupparbeten, utflykter, missförstånd, läskiga människor, höga ljud, krav.
Det fanns saker som jag kände stark ångest inför, som till exempel att dansa med någon, som man tvingades göra. Eller att sova ute i tält i skogen med klassen. Middag med klassen. Elevens val.
Man fick inte slippa undan någonting alls.
Därför bytte jag.
På den skolan jag går i nu, säger lärarna ingenting om att jag måste ändra mig på något sätt. De säger bara snälla saker. De respekterar mig som jag är.
En av mina handledare ville skriva mail med mig, för att lära känna mig bättre, och det var okej för mig.
Jag kan fortfarande inte ha ögonkontakt med folk, och jag säger oftast inte mer än ett par ord på en hel skoldag.
Jag är svår att prata med; jag svarar inte alltid, har entonig röst och använder inga ansiktsuttryck eller gester över huvud taget.
Men en stor del av oron, ångesten och rädslan jag hade har försvunnit, eller åtminstone dämpats mycket.
Nu känns det lättare att gå till skolan, när inte alla de där omöjliga kraven sätter stopp för mig.
Det låter ju som du går på en toppenskola nu ju!
Jättekul att det gått så bra för dig, måste vara skönt att äntligen bli accepterad som den du är. Bra är ju också att de tar hänsyn till dig. :)
Inte för att jag känner dig, men blir så glad för din skull. Och blir riktigt glad över att det finns så bra skolor. :)
#1: Tack. Ja, det är en bra skola. 
Grattis Lina. Vad glad jag blir för din skull att du fått komma till en så bra skola KRAM
Va härligt o se att du har hittat en skola som respekterar dig o där du får vara DU! Skönt! Lycka nu till framåt!
Alltså det där med utvecklingssamtalen gör mig så arg! Varför är målet att försöka få dig att bli som alla andra?! Det viktigaste är väl att du mår bra och får ut något av skolan! Men jag känenr igen det där ifrån när jag var lärare. Usch.
#6 som i We dont need no education. Videon, den där kvarnen.
Tack för svaren, allihop.
Det känns bra att de nya lärarna är så förstående.
De har sagt att jag inte behöver prata om jag inte vill, jag kan skriva ett mail till dem om det är något jag undrar över osv.
I dag på svenskan var det grupparbete. De andra skulle läsa högt för varandra i grupper. Vi delades in i grupper, och min grupp gick till rummet bredvid klassrummet. Jag stannade bara kvar på min plats, jag ville absolut inte följa med och tvingas läsa högt inför dem.
Min svensklärare kom då fram till mig och frågade vänligt om jag i stället bara ville lyssna och titta på när de andra gjorde det, och det ville jag såklart. När lektionen var slut frågade hon om jag hade tyckt att det hade känts okej.
På min förra skola fick jag knappt vara ensam i rasten, jag var det ändå, men det ogillade de starkt; de sade: "du kommer att bli mobbad om du inte är med de andra, och det är bara onödigt, och jobbigt för oss, om vi måste försöka lösa mobbningen när du ändå bara kan undvika det genom att umgås med de andra." (Inte ordagrant, men de sade så.)
Åh, Lina, jag blir helt gråtfärdig av att läsa all din fina text om att du äntligen kan få ETT LIV. Det låter som en drömskola, gumman!
Visst är inte världen inte så hemsk va?
Hur går det för dig hemma då?
*kram*
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#9: Tack, Johanna!
Nej, nu känns inte världen så hemsk längre.
Hemma går det också bättre. Jag grälar fortfarande med mina föräldrar och syskon, men enligt mig inte lika mycket som förut.
Äntligen börjar jag att känna mig lugn också, jag är inte lika stressad och orolig. Dessutom har jag nu också tid för mina intressen igen, förut försökte jag bara att ta mig igenom dagarna.
#10 Håller med, du bråkar inte lika mycket som förut med oss… Och det är tur. annars skulle jag nog tagit med mig sängen och flyttat! 
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! 
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
#11: Så bra att du tycker det. Dessutom har jag inte fått raseriutbrott på ett tag, heller.
#12… Hmmm… Jo!! 
Igår kväll.. Idag.. Och sen när jag ville vara snäll och ge dig mina mäster-wienerbröd-aktiga sakerna som jag hade bakat, så blev du sur!!! BUUUUUUUHUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in!
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
Jag visste det. Det är så typiskt dig! SLUTA! 
Haha. En skön kommunikation syskon emellan eller?
#15: Det stämmer.
Jag är trött på att Malin skriver som i inlägg #13.
Är det lillasyster?
#17: Vad menar du?
Jag är Malins lillasyster.
Ok. 
Nu lärde jag mig det
Ha det skönt båda två
#19: Hehe.
Tack, detsamma.
Varför hatar du när jag skriver så!?
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in!
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
#21: Det är irriterande ibland.
Puss på dig syrran! Tycker om diiiiiig!!!! 
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in!
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
#23: Detsamma! Jag tycker om dig också.
Dina punkter som ni kommit överens om låter som en dröm, något sådant hade kanske gjort att jag sluppit massor ångest och vart betydligt mer i skolan när jag var i den ålder, kram och lycka till!
Citat: "- att jag skulle få slippa grupparbeten. - att jag skulle få slippa att följa med på utflykter o. dyl. om jag inte känner för att åka med. - att lärarna ska vara tydliga när de pratar med mig, så att jag förstår vad de menar. - att jag ska få vara för mig själv om jag vill det. - att jag ska få slippa att göra det som jag känner obehag för."
Starta ny diskussion