Att bli accepterad av föräldrar
Nu vänder jag mig både till er som har haft diagnos från barndom/tonår och till er som har egna barn.
Pratade med en mamma igår. Som har en dotter med ett helt annat handikapp, ett språkstörningshandikapp.
Men det vi pratade om var föräldrar som inte accepterar att barnen/tonåringen har ett handikapp.
Som hela tiden försöker gömma det liksom
Särskilt hade hon märkt det när det gäller föräldrar ifrån andra kulturer. Men vi pratade om att det fanns många med vår kultur som gör det också
Vad har ni för erfarenhet
Från barndomen ( ni som hade satt diagnos då). Hur var era föräldrar
Med era egna barn ( skäms ni för att berätta eller berättar ni glatt eller något mittemellan)
![[aspie]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Nej jag skäms inte alls för min dotters diagnos men undviker helst att prata om det då min dotter inte tycker det är så roligt att andra ska veta vilket jag kan förstå när det finns så mkt okunskap och fördomar om dessa diagnoser
Ja gäller att man pratar med rätt personer som man vet förstår eller som har förmågan att förstå
Hur tog dina föräldrar det??
#2 Mina föräldrar är döda. (mina adoptivföräldrar)
Ok. Så då vet dom aldrig om din diagnos :( eller :) jag vet inte
Nä, de vet inte om min diagnos. Mamma dog för 15 år sen och pappa för ca 10 år sen. De vet inte ens om min dotters diagnos.
Min biologiska mamma är den enda som lever och hon har garanterat AS minst själv. Hon vet inte om min diagnos men min dotters och menar på att det inte är ngt fel alls. Tjurskallig gammal kärring är hon
Haha. Låter som dessa som säger att alla har sina egenheter mm.
Fy tusan för sådana, dom kan vi vara utan eller hur
Gissa om jag är trött på alla som säger att alla har sina egna diagnoser. Bläääää
Ja fy tysan såna negativa tråkiga människor kan vi vara utan. Jag sa förresten upp kontakten med min biologiska mamma för snart 20 år sen. Har bara pratat med henne en gång i telefon då min dotter utreddes. Jag tycker så vansinnigt illa om denna människa som gjort mig så mkt ont. Blää
Ja och detta snack om att blod är tjockare än vatten som är ett vanligt ordspråk. fy tusan med det
Är ju känslor som är betydelsefullt. Bra gjort att du sa upp kontakten. Skulla jag också ha gjort
Har en biologisk pappa som är en självupptagen stopp och som jag inte känner något för.
Däremot med styvfar är helt underbar och är som en "riktig morfar" för mina ungar.
#8 Släkten är ju värst sägs det ha ha 
En fd, kommpis till mig var mytoman utan diagnos då. Jag alla mina vänner och min familj sa att hon var myttoman och behövde hälp men hon erkände ju det inte.
Hennes föräldrar ansåg att alla hennes vänner var dåliga och lurade i henne dumheter. Inte en tanke på att deras dotter mådde dåligt. Jag vet inte hur det är med henen idg men vet att hon började gå till BUP.
Ja föräldrarnas sätt hjälpte ju inte din kompis
utan snarare tvärtom
Kan vara kul kanske och tänka efter hur många som har skyllt på oss bokstavsbarn ( vi var ju barn då) som dåliga kompisar och sett till att dom kanske har avslutat vänskap med oss
Starta ny diskussion