Var ni på öppenpsyk? Eller vårdcentral? Vilket det än var, försök med det andra?

gå till en annan vårdcentral och be om remiss till en psykiatrisk mottagning, där fick jag hjälp. det var jättebra. det den tanten säger är inte sant, han kan få massor av hjälp.

#2 Vilken massa hjälp? Jag har inte fått någon förutom medicinerbjudande? Men en utredning är väl aldrig fel i vart fall, det måste ju gå att ha bättre tur än jag haft.

Ja jo hon babblade om att det finns "flera alternativ" men vägrade ge nåt exempel :/

Vi gick genom psyk där då, så vi får väl testa VC, och hoppas att min killes läkare är "bättre"

Jag gillade inte hon vi var hos… Bara det att hon påstod att det växer bort, det är ju lika troligt att min Dyslexi skulle växa bort :S Enda man kan göra är att acceptera och lära sig leva med sina problem, men det är inte alla som klalar av :S

Usch vad besviken jag vart på denna läkare!

Först och främst prata med pojkvännens Hus läkare och berätta om problemet och att även att hans syskon har diagnosen.

Det är tillräckligt att ha misstanken och att ha närstående med samma diagnos för att göra utredningen.

För min del så var det min Husläkare som själv kom med förslaget om en utredning efetrsom jag drabbast av utmattnings syndrom vid flera tillfällen och att jag inte sov på nätterna och att jag har en som med ADHD.

Jag remiterades till Psyk som först inte alls var intreserade av att utreda mig enligt dom fanns det ingen anledning att utreda mig som då var 46 år eftersom jag klarat mig utan hjälp innan så behövde jag ingen hjälp nu heller enligt dom.

Men deras ADHD team gick emot läkaren och godkände en utredning men det tog tid och en massa skickande hit och dit efter 3 år.

Så blev min komundels psykiatri privatiserat och jag belv utslängd från Psyk efter 3 med olika utrednigar för att få göra den avgörande neuropsykiatriska utredningen och fick besked om 12 - 14 månaders vänte tid till.

Men när jag kom till den nya privata psyk för vår komun del så tog det 2 veckor så var  den neuropsykiatriska utredningen klar.

Så Tyvärr en jätte skillnad mellan den privata vården och den komunala vården.

Så har du ngn privat psyk avd eller ngn Privat neuropsykiatriker så skulel jag ju vända mig dit för att slippa komunens byråkatri.

Här i stan så är det samma kostnad oavsett jag går till den komunala vården eller om jag söker den privata.

Lasse

Tack Lasse!

Jag ska säga till killen att han  ska till vårdcentralen  och be om hjälp, hon kanske har några privata kliniker att erbjuda!

Åh, jag fattar inte! De sa ju samma sak till Mattias (killen) "du är ju 22, vad ska du med en diagnos till nu? du har ju klarat skolan, har jobb  och sambo…" Åh vilka idioter!

#6 Låter så gammaldags att avfärda med att det skulle vara onödigt pga åldern.

Jag har alltid haft mina problem men det var när jag började gymnasiet och senare flyttade hemifrån som problemen blev mer uppenbara, det krävs betydligt större förmåga till samordning när man skall fixa att planera sina studier själv och ha ett hem. Universitetet gick rätt kasst med.

Mitt fullständiga haveri kom när jag fick barn, det var då jag kraschlandade helt. Dessutom byggs ju pressen upp genom åren så har man inte fått utredning som barn tror jag det är jätteviktigt för att man inte skall gå in i väggen senare i livet att man får diagnos så snabbt som möjligt.

Jag kraschade när min sons AS blev jättejobbig i tonåren. Innan så har det ju funkat. Men visst hade mycket kanske fungerat bättre om jag vetat om vilken hjälp som finns.

Ja förutom medicin så finns det massor med hjälpmedel. Ta kontakt med arbetsterapeuten på vårdcentralen eller öppen psyk.

Allt från fickminnen mm.

I denna världen gäller det att vara envis och slåss för sin sak, men det har vi väl fått göra hela livet så lite till orkar vi väl eller hur …

Lycka till nu

När jag gjorde min utredning sa utredaren efteråt att hon trodde minsann inte på diagnoser och eftersom jag var så intelligent borde jag klara mig bättre än de flesta. När har intelligens med saken att göra? Hon sa att jag uppfyllde inte kriterierna för en diagnos och inget tydde på en diagnos.

Efter ett tag fick jag komma vidare till en annan iallafall, kommer inte ihåg varför, men min läkare är helt fantastisk så jag tror att hon tjatade. Då fick jag en kille som var väldigt sympatisk och lyssnade på mig och ställde massa frågor, han hade också utredningen till hands och sa att den visade tydligt på någon störning. Efter en timme gick jag därifrån med en diagnos. Han sa att jag uppfyllde massa kriterier för en diagnos.

Så stå på er!

#9 Det är väldigt underligt att de sätter folk som inte tror på diagnoser på att utreda dem. Men mycket är underligt inom vården. Tyvärr är det många som inte tror på diagnoser, jag tror hela psykolog-Sverige är lite anti gentimot diagnoser, inte alla individer, men generellt.

Jag skulle vilja säga att det där med intelligens är ju snarare så att man kan säga att man har det svårt "trots" att man är intelligent. Som sagt kanske du borde klarat dig bättre än de flesta om man bara utgår från intelligensen, men det gör man ju inte om man har ADHD.

#10 Precis, men som sagt, de gör inte alltid som man vill

Jag tycker det är jobbigare att vara intelligent, hellre dum och ovetande. Har en kompis som ligger på gränsen till svagbegåvad, hon är lyckligt ovetande om vad som händer runt om i världen :-)

Jag förstår precis vad alla ni säger… Jag har ju själv varit i en liknande situation, men skulle då utreda Dyslexi!

Försökte först få det genom skolan som vägrade utreda mig (trots att min storebror led av grav dyslexi), och först när jag gick i slutet på årskurs 8 så gick de med på att testa mina kunnskaper, sammtidigt så startade vi en utredning privat också, och det fick skolan först veta efterråt… Testen var, tja helt olika! Skolan tstade mig med något de hämtat från internet (??) för barn som var 10-11 år :S Enligt skolan var jag inte dyslektiker och enligt den andra utredningen låg jag i snitt på Stanine 2 (skala 1-9 för er som inte vet där 9 är bäst). Skolan vägrade ta del av detta och jag fick ingen hjälp trots möten mm :/

Nu får jag ju göra utredningar var tredje år eller nåt, utan att bråka, men jag minns ju hur det var och hur alla motarbetade en..

Det gör mig så ont att se min pojkvän bli motarbetad av de som SKA kunna detta! De ska VETA att det inte "växer bort", de ska VETA att även en lindrig variant har RÄTT till hjälp!

Jag känner migh elt maktlös inför dessa "experter" och kan bara gissa hur min kille känner sig, han säger ju att han inte bryr sig men så är det ju så klart inte, hn vet ju inte hur han ska bete sig i förhållande till detta :(

Och en sak till som visade på denna läkares, ja… okunnighet? Hon frågade om Mattias smakat sina systrars mediciner?? Systrarnas mediciner är OTROLIGT starka och de får absolut inte skänka/sälja de på något sett… De får nya mediciner på dagen de gamla tar slut, så i så fall så skulle de gå utan medicin :S Hon förökte då övertala Mattias att testa deras mediciner i alla fall…

Hon frågade ju först mattias på ett eget möte också vad han ville få ut av en utredning/diagnos… SEn frågade hon mig på ett gemensamt möte, som hon egentligen inte tänkt ha för att höra hur andra upplevde honom? Hur som haver så förklarade vi båda att det är nåt fel, visar en diagnos att det INTE är ADHD så måste man ju ta reda på vart felet då satt! Men med en diagnos som visat att det är ADHD kan man arbeta utifrån det istället, testa om mediciner fungerar på hans sinne för det är endast för hans innres skull vi vill testa detta… Så att han kan koncentrera sig på något annat än sin bil (som är hans största intresse) sammt att vi kan få hjälp hur vi ska gå till väga med de rutiner jag försöker jobba in med honom..

Ojoj nu vart det långt XD glömde glasögonen också så nu är ögonen slut XD Hoppas ni förstod vad jag ville få fram :)