Det märktes nog inte så mkt på mig när jag gick i skolan. Jag var dagdrömmaren. Men jag hade lite förståelse och hjälp minns jag.

Bemötandet min dotter fick var under all kritik. Jag skulle vilja gå och banka in i skallen på alla som behandlat min dotter som skit och peka på hennes diagnoser. Fasen så upprörd jag blir när jag tänker på hur illa alla lärare och rektorer betett sig mot både min dotter och mig som förälder. Grrrr

Jag tror inte min dotter skulle fått bättre förståelse om hon hade haft sin diagnos i skolan tyvärr

Nä det tror jag inte heller. Tyvärr

Jag är rädd att lärare och andra vuxna i skolan, skulle använda barn med diagnos som något att lägga skulden på när de inte får situationen att gå ihop. "Jag har inte tid/möjlighet till X för jag har barn med ADHD i min klass som kräver massor av min uppmärksamhet." osv

Jag tror också att risken är stor att barnen blir dömda i förväg och därför inte ges samma tilltro, från lärarens sida, som andra barn får. Väl utbildade pedagoger kan säkert göra skolsituationen betydligt bättre, men de flesta har inte kunskap, vilja, utrymme och tid att hantera diagnosticerade barn på ett bra sätt. (Detta är vad jag tror)

Därför tror jag att det bästa är att man själv tänker ut konkreta lösningar och förslag som man ger läraren, utan att prata om diagnosen, tex:

"Mitt barn Y, har svårt att arbeta effektivt i mitten av klassrummet där det är mycket intryck, sitter han längst fram så ser han mindre störande saker från de andra barnen och kan lyssna bättre."

eller

"Mitt barn Y, blir osäker om hen inte vet vad som händer, sitter hen längst bak i ett hörn känner hen sig tryggare och får en bra översikt över klassrummet."

Man kan skaffa en almanacka och kräva att läraren fyller i alla läxor i den som skickas med barnet hem i väskan, för att läxor inte skall missas osv.

Jag tror att många lärare inte har kunskap och tid och gärna skulle vilja ha konkreta förslag på vad de kan göra för att barnet skall fungera bättre.

Jag har haft turen att till största del ha väldigt förstående lärare som försökt lösa situationerna jag har hamnat i. Det går det lättare att förbise sura gammelhaggor som var av en annan kaliber.

Nej, ingen som helst förståelse. Jag hade då ingen diagnos tyvärr. Jag var en av dom här tjejerna som klarar sig bra rätt länge i skolan, fram tills hormonerna började komma samtidigt osm kraven från skolan ökad började jag utmärka mig och få svårt med en del saker. Tillexempel kunde jag absolut inte sitta still (tidigare var hela klassen röriga så jag märktes inte). Jag sköt ständigt upp hemuppgifter av olika slag och blev en mästare på att förhandla om förlängd tid. Jag kunde ju inte komma igång. jag pratade rätt ut när jag kände att jag hade något att säga. Om jag någon gång satt still så pratade jag oavbrutet med dom som satt bredvid mig eller somnade helt enkelt.

För att inte tala om läxor. Jag kunde inte få det gjort. Det gick inte att "bara" bestämma sig som alla sa till mig. Det togs upp på varenda utveckingssamtal. Vet inte hur många gånger jag gråtit över att jag inte klarat av det, hur många gånger jag försökt förklara att det inte går. Att det är som ett fysiskt hinder och inte lathet.

Så, trots att jag ändå visat en del tecken och själv försökt förmedla exakt hur svårt det var så har jag bara fått höra att jag kan om jag vill, att om jag bara bestämmer mig och försöker så lyckas jag för jag är ju duktig. Bara lite lat. Detta trots att min mentor under fyra år vad skolans kurator. Inte ens hon misstänkte något alls.

Nu börjar jag mer och mer ana att den här bristen på  förståelse har fått mig hit där jag är idag. Med ångest, panik och nedstämdhet. Som fick mig in på psyk, som gett mig ett mående som är så uselt att jag självskadar. Att aldrig få lyckas, att inte bli tagen på allvar och att föröska fungera som dom normala fast man inte gör det är oerhört tungt. Självförtroendet blir inte direkt bra och ångesten över nya misslyckanden får mig att inte våga försöka.

Så för mig har lärare och resten av skolan inte gjort mycket gott i det här avseendet. Jag har svårt att lägga det bakom mig ännu trots att jag gick ut gymnasiet för över fyra år sedan. Jag önskar bra mycket mer kunskap hos skolpersonal så sånna som jag slipper förbli oupptäckta tills vi krashar och fångas upp av psykiatrin.

O jag grät nästan Hanna när jag läste detta, fast jag var en av de ungarna som också mådde skit och som fick skäll av lärare.

Känner igen mig så mycket i dig också och hur du var i skolan

Och det som jag reflekterar är att det bara var fyra år sedan du gick ut skolan och för mig över 20 år sedan. Står världen stilla i skolan för när det gäller dessa saker

Undra om det blir bättre 20 år framåt i tiden

Och ta gymnasiet där allt ska vara så frigående som möjligt, med ansvar etc etc

Hittade jensens gymnasium nu till min son, det verkar vara ett toppen gymnasium med små klasser och det rätta tänkandet och för alla ungdomar.

Små klasser, inga läxor efter skolan, struktur mm

Jag känenr igen mig i Hannas berättelser.

Jag har så länge jag kan minnas (inna lekis) varit utanför. Jag fick alldrig var med och leka och fröknarna såg det som att jag störde de andra barnen.

När jag gick i lågstadiet satt jag och lekte under bänken och man var tvungen att vara hoss mig för att jag skulle arbeta.

Mellan stadiet låg jag efter en del men jag fick några bra lärare och hängde på halvt. Dom gjorde en utredning och konstaterade att jag hadde dåligt minne vilket dom i högstadiet bevisade var fel.

I högstadiet var jag syndabock, jag var lat och annurlunda och när jag vart nerslagen så var det ju mitt eget fel enligt personalen. Jag gav upp skolan helt och var hemma eller drog runt på stan.

Efter många misslyckade förök gjorde jag en sista kraftansträgning och gick ut 9 och försökte mig på gymnasiet. Misslyckades och vart hemma ett och ett halv år. Sen tog jag upp studierna igne och nu är jag kvar mitt sista år.  Men hela denan tid har det varit jag själv som fått fixa det omkring mig så att det funkat.

Jag var inne på Bup 2 gånger för självmords tankar, rymningar och att skolan ville utreda om jag hadde något förståndhandikapp eller vad det var. Men alldrig gjorde dom någon Nevroutrednign och jag har alltid varit dum eller lat.

Jag tucker att skolan i många fall förvärrat det för mig då dom utpekat mig som annorlunda och lat viket ökat på mobbingen. Och genom det sänkt mitt självförtroende till 0.

jag är helt säker p åatt skolan behöver mer resörser och mer utbildning. Många skolkyratoerr och systar umgicks med mig perjodvis men inngen av dem misstänkte någonsin att det var något med mig. Det enda dom sa till mina förädrar var att jag kunde om jag ville.

O gud vad förbannad jag blir på skolväsendet, kuratorer och sjuksystrar när jag läser detta.

Hoppas du mår bättre idag

Om du syftar på mig så har jag en bättre skola men mitt liv är lika stökigt. Jag sökte hjälp för ångest och panikatacker och det var då dom började misstänka AS eller ADHD.

ME ndet går upp och ner och jag älskar skolan nu då jag gillar att lära mig nya saker.

Vad skönt dragonstar, skönt att veta att det finns skolor med rätt folk.

Men du har inte blivit utredd ännu? Hoppas du får den hjälp du så väl förtjänar (a)

Ja jag hoppas värkligen på denna utrednign. Hadde praktik förra vecka noch kände diräckt av min årkeslöshet. Jag klarade 3 av 5 dagar. Så hoppas på diagnos så jag kna få hjälp för som det ser ut nu kommer tiden efter skolan bli mycket svår.

Tack så mycket =)

Jag är ju part i målet eftersom jag är lärare. Jag är visserligen speciallärare och undervisar i särskolan/särvux. Har aldrig undervisat i grundskolan men jobbat som elevassistent där för länge sedan.Jag beklagar alla era dåliga erfarenheter av lärare. Jag tror visst att diagnos kan ge ökad förståelse om man har tur och får en intresserad lärare. För det är väl det det handlar om.

Blir man klasslärare eller ämneslärare får man inte undervisning i att undervisa individuellt utan på gruppnivå. Dessutom har den pedagogik som varit mest vanlig senare tid handlat om att arbeta på egen hand. Man kallar det "att forska". Denna typ av pedagogik är inte bra för många elever men tyvärr är det lite mode i sådant också.

Jag tror att om man får en elev som kräver lite mer så kan läraren tycka att det är besvärligt. Det stör planeringen och tar tid från de andra eleverna. Läraren blir stressad av att inte hinna med alla eleverna då elevgrupperna kan vara alldeles för stora. Sedan kan nog en del lärare känna sig osäkra och känna att de inte klarar av elever med någon form av funktionsnedsättning. Jag tror också att många lärare helt enkelt inte är intresserade av elever som kräver mer. Man vill undervisa det ämne man ska undervisa i och ha elever som är intresserade. Punkt.

#12 En ganska bra sammanfattning tror jag.

# 12

arbetar också som lärare. det är väldigt svårt när man ska tillgodose allas behov i en klass där det är 25 individer. man slår knut på sig själv och gör allt för att få det att fungera. ibland önskar man att man kunde klona sig själv för en stund när det behövs.

jag tror och hoppas att skolan är på väg mot en större medvetenhet. det händer ändå en del.. men ju större debatt vi skapar i samhället desto bättre.. =) man måste hela tiden lyfta problemen..

Nu vänder jag mig till er som är lärare. Med en förfrågan.

Ett stort problem är ju dom ungdomar som inte platsar inom särskolan. Många med NPF gör ju inte det.

Förr fanns ju obsklasserna, nu vet jag inte hur dom fungerade. Men vad jag vet så var det små grupper och jag antar en tålmodig lärare med pondus och som var omtyckt av de eleverna.

Hur tänker skolan runt dessa elver.

Verkar ju lättare om dom har begåvningshandikapp för skolväsendet. Eller har jag fattat helt fel?

Se det inte som någon kritik från min sida, bara en förfrågan ?

ja, det är en intressant fråga. jag tillhör en av dem som fick diagnos efter skoltiden, lärarna såg aldrig mina problem. många lider av npf i det tysta för att de inte själva kan identifiera sina problem, det är mycket lättare om det är uttalat, då kan man förhålla sig till det. som lärare och elev.

ja, skolväsendet har lättare för elever med begåvningshandikapp, även om det inte alltid fungerar så enkelt där heller. ett begåvningshandikapp är lättare att mäta. och det är väl ingen nyhet för någon heller, att man måste kunna mäta precis allting annars är godkänns det inte.

vad jag vet har det börjat att bli vanligare med elevassistenter, på en skola som min bror jobbar på har alla lärare på låg och mellanstadiet en "hjälplärare". detta medför en stor trygghet för eleverna och detta gör också att om den ena läraren har svårt för en elev kan den eleven ofta ty sig till någon annan eftersom det finns fler vuxna kring barnen. detta är något som jag tror behöver satsas mycket mer på, fler vuxna i skolan, barn och tonåringar är svältfödda på bra vuxna förebilder att prata med. 

jag tycker att det inte vore fel att utrusta skolorna med mer kunskap, samt struktur för dem som behöver det. kanske en "struktur"klass vore lösningen för dem med NPF? lugn och ro för koncentrationen och tydliga strukturer för ordningen. sen behöver ju inte det betyda att det är en okreativ miljö..

det som ersatte obsklasserna var väl särskolan.. vet inte riktigt om jag nu svarade på din fråga.. fråga gärna mer om du undrar..

Mycket bra svar. En strukturklass vore toppen.  Sedan att dessa ungdomar/ungar inte ses som några konstiga av övriga klasser och lärare.

Någon som jag upptäckt är att friskolorna är bättre rustade för elever med NPF. Mindre klasser, mer struktur mm

Min son började i en kommunal gymnasieskola men ska nu läsa i en friskola ett nationellt program.

Och dom är bara 8 elever i klassen, strukturerade lektioner, inga läxor utanför skolan utan allt görs i skolan. Individanpassad tid för varje elev med arbeten mm

Låter inte det bra?

#17 Det låter jättebra! ;o)

det låter fantastiskt! vilken tur han har! får han gymnasiekompetens?

Ja han ska läsa samhällsvetenskapligt program. Kommer att få hela högskolekompetensen.

Dessutom så glömde jag att berätta att dom har inga håltimmar heller

Vilket passar min son väldigt bra med hans AS

Friskolan heter Jensens och finns förutom i Jönköping på flera andra platser i landet.

http://www.jenseneducation.se/Gymnasium/

har en kompis som jobbar där. =)

Vad kul. Berätta mera. Har hon berättat något för dig om skolan?

I vilken stad jobbar hon?

#15 Det stora problemet är väl att det anses politiskt inkorrekt att särskilja elever. Och så ekonomin förståss.

#16 Nej särskolan har inte ersatt obs-klasser. I obs-klasserna gick elever som var normalbegåvade men hade andra typer av problem.

Jag tycker nog att grundskolan gärna flyttar över "problemelever" till särskolan. Elevantalet där har som bekant ökat radikalt med början på 90-talet vilket inte kan ha varit en slump. Nu ska ju ingen kunna tas emot i särskolan utan att ha en utvecklingsstörning men att så sker är ju verifierat. Det är illa för alla. Både eleven som kommit "fel" och de som är helt rätt.

Jag anser att det behövs fler speciallärare och mer elevårdspersonal i skolan. Att anställa elevassistenter som har ingen eller lite utbildning tycker jag inte är någon lösning. Elever med NPF har oftast ingen utvecklingsstörning och hör inte hemma i särskolan. Det ska göras en medicinsk, psykologisk, pedagogisk och social utredning som alla visar på en utvecklingsstörning för att eleven ska tas emot i särskolan.

Jag välkomnar fler vuxna och större specialpedagogiska kunskaper i grundskolan och på gymnasiet. Och en större förståelse för individuella lösningar. Det kan vara väldigt rättvis och jämlikt att eleverna får olika mycket.

Olika elever fungerar olika och fler vuxna i skolan som kan ge mer stöd och fler möjligheter vore en dröm. Tillexempel att kunna få saker mer strukturerat för dom som behöver och fungerar bäst i sånna situatioenr och mer eget ansvar för dom som presterar och mår bäst av det. Det vore häftigt, istället för som det väldigt lätt blir nu. Passar man inte in i den mall som finns så får man nästan skylla sig själv känns det som.

#22 jag skicka ett pm till dig när jag orkar. jag hade plötsligt ingen kraft kvar nu.

#23 särskiljningar görs väl hela tiden.. det vore väl bättre om man talade öppet om dem istället?

Tack rataxes

:)

#26 Ja, det tycker jag också. Framförallt borde det inte ses som något negativt för det behöver inte alltid vara det.

#28 verkligen inte, det finns många positiva saker! =)