Många neuropsykiatriska funktionshinder har stor ärftlighet.

Det är vanligt att barn uppträder på olika sätt på olika ställen (skolan, fritids, mamma, pappa, farmor …). Pappan behöver inte se problem och det kan bero på många olika saker. Det bästa är nog att kontakta Bup. De vet vad ni ska göra.

När det gäller din och pappans kommunikation är det en annan sak. Ni skulle nog behöva hjälp att hitta en fungerande strategi.

Ja jag är jääätterädd att ta upp detta med pappan då han kommer använda det emot mig. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa min son utan ett samarbete oss föräldrar emellan. men vi får se hur jag går tillväga. Kommer nog prova via mail och så får vi se vad responsen blir, annars får jag söka hjälp någonstans.

Tack för svaret.

Det du nog ska göra är att prata med bvc. Träffa kanske läkaren där och förklara problemet som kan sedan skicka en remiss till BUP. Tror det är den vägen man får gå.

Min stora son ska utredas för bokstavsdiagnos och mycket ut av det du skriver ang. din som tycker jag att jag känner igen gällande min son när han var i den åldern.

Nu har jag en son till som är just nu i trotsåldern och även om alla barn är olika så är det väldig stor skillnad på dessa två. Eftersom min stora son är mitt första barn och jag inte visste så mycket om barn så tänkte jag alltid att barn är såhär då han var superjobbig  m.m

Sedan vad som gäller din sons pappa, där tycker jag att du ska prata med fam.rätten och förklara din rädsla. Bästa resultaten får ni ju om båda försöker sammanarbeta, vilket du verkar vilja. Det kanske går att sitta och prata med varandra när det finns en person tex. från fam.rätten med. Ibland kan det vara en bra lösning på det hela. Det handlar om att inte skylla på varandra problemen som man har med barnet osv. utan försöka stödja och hjälpa varandra att hitta lösningar om det bara går. Ja inte alltid det fungerar men göra man ett försök och den andra sätter sig emot så borde ju fam.rätten m.m se det.

Men om han nu inte visar någonting hos pappan eller om pappan blånekar att han visar något? Kan jag fortfarande få en remiss?

Hur går en sån utredning till?

Tack för ditt bra svar förresten. =)

Jag tror du kan få en remiss ändå fast pappan inte håller med dig om det hela….Om inte annat så kan du begära att få gå dit och prata med dem om sonen. Det jag skulle börja med är att ta kontakt med bvc sköterskan. De kan och vet reglerna hur det hela fungerar och vid behov har de nog annan personal och så på bvc man kan prata om det hela runt er.

Sedan att han inte visar för pappan…Men visar han dessa sakerna för andra vuxna runt dig/han?? Hur gör han på dagis?? Kanske blir det som så att allt kommer när han kommer hem till dig?? Ja att han hos dig kanske vågar visa allt detta.

Jag är som sagt rätt hård, eller har varit i alla fall för jag är övertygad om att han mår bäst av att veta att det helt säkert ska borstas tänderna varje kväll när jag säger till, att han ska äta när njag säger till och inte sitta med leksaker vid matbordet och sånna saker. Ja men grundläggande saker. han blir ju arg på mig för att jag är så hård med det här och brukar ibland säga att "snart kommer pappa och hämtar mig för jag ska ringa till honom".

hans far och farmor och farfar är typiskt "societets-folk" så allt ska vara så himla bra utåt men det är bara ett spel. Under ytan är allt ruttet och väldigt komplext. Farmodern är den som regerar och det genom att trycka ned de omkring sig och lyfta upp. Hur hon gör i dagsläget med sonen vet jag inte men jag vet att hon förrut alltid brukade låta han göra som han ville. Hon är väldigt hispig och jag upplever att hon lätt jagar upp sig och min son.
Hans far är otroligt nedvärderande mot andra på ett sånt sätt att han lyfter sig själv och trycker ner andras åsikter. Liksom kliv ner från dina höga hästar. Han har totalt lyckats krossa mig.
Och jag märker på sonen att han påverkats av detta sätt fadern har att han inte säger ifrån till sånna saker man ska säga ifrån till och skriker om att pojken sätter tassen på ena högtalarn till TV:n. Han har otrolit höga krav på hur allt och alla ska vara och om inte ens jag som vuxen lyckades leva upp till hans krav så vet jag att sonen aldrig kommer göra det heller. Men skillnaden mellan mig och fadern som jag tror kan göra att sonen visar det här isf är att jag erkänner för sonen om jag har överreagerat på något eller så. Om jag har gjort fel så säger jag det och säger förlåt. Jag pratar mycket med honom. hans fader skulle aldrig erkänna ett fel! Så här kanske han känner att han har ett övertag över mig jämfört med hos fadern. Där är det bara naturligt att man ska kämpa för livet för att göra pappa nöjd och pappa har rätt.

#4: Hur är det på dagis? Märker de något där?

Ja hon har inte sagt någonting(han har dagmamma) förrutom att hon förrut, i början av den här trotsperioden, påpekade att han var trotsig och så. Jag tänkte fråga henne imorgon när jag lämnar honom hos henne men nu ska han till en annan dagmamma imorgon sen träffar jag inte sonen på en vecka.

Men jag börjar känna att jag gör fel. Kanske är det inte rätt metod ändå och kanske borde jag på allvar igen försöka med nån sorts belöningsmetod. Det kanske fungerar bättre idag än vad det gjorde förrut. För det här verkar bara gå åt fel håll. Det fungerar inte att pjollra bort honom så han glömmer bort trotsen och det fungerar inte att från gång till gåna erbjuda någon sorts muta eller belöning så jag kanske måste ha en sån där belöningstavla. Jag gör en själv isf.

Ikväll blev det bråkigt om kvälls-kisseriet. Jag sa då tillslut att vi skulle sitta till han ville prata med mig, om nånting. Inte bara sitta tyst med tjurläppen ute och både vägra kisseriet och att sova utan välling. Tillslut så fick jag ur honom att han inte vet varför det blir sådär bråkigt i honom och att han inte tycker om mig. Att han inte vill vara vän med mig. =(

Det var hårda ord från en som är 3 ½ år gammal. Känns otroligt trist att höra och jag förstår att han inte tycker om mig eftersom jag är rätt hård. Om inte belöningsmetoden fungerar den här gången så vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Men kanske har jag gjort fel ändå. Jag ska lugna mig med BUP och bvc och först se vad det ger för resultat med frekventa belöningar för varje etapp som tandborstning och sånt, innan jag tar in hjälp utifrån.

Känner mig som världens värsta mamma. Men jag är säker på att jag kan vända på det här, att jag kan få honom att må bra igen.

Kanke ligger det någonting under allt det här ändå men det är kanske fel grej att fokusera på nu.

Vi får se hur det blir….

Men ikväll ville jag bara ge upp för jag vet att hans fader talar illa om mig till sonen. Klart att jag är negativt laddad för honom som hans pappa talat illa om mig och sagt elaka saker till mig jämt inför pojken.

Börjar komma off track nu. Godnatt folket, ny dag imorgon.

Att du vill att han följer vissa saker, som kvällsrutiner är ju helt naturligt tycker jag. Man ser helt enkelt till att ens barn gör det de ska göra, borstar tänderna osv. Jag tycker inta att du är hård om du kräver det ifrån han. Min son som är snart 11 år har det varit väldigt svårt att få göra sådan här saker. Hela vardagen här hemma måste nästan schemaläggas för att få allt verkligen att fungera. Han glömmer även av saker.

Jag som sagt jag tycker inte att du är hård om du kräver att sonen ska sköta sin hygien osv…Kvällsrutinerna. Det ser jag som naturligt att en förälder gör.

Det som jag med tänker på att det kan vara så att sonen inte mår bra när han är hos pappan och allt kommer sedan när han är hos dig för hos dig får han vara den han är….Då blir det lätt så att det blir den föräldern som barnet känner sig trygg hos får ta det jobbiga.

Ja ser dig som en mor som vill dit barn det bästa. Vill finnas för han och se till att han mår bra. Är orolig för han när du märker att något inte är som det ska….Ja jag tycker du verkar vara en bra förälder!!

Oj vad känslor det kom nu när du skrev sådär, tårarna kommer mellan hulkandet nu. Jag känner mig verkligen inte som en bra förälder. Jagf känner att jag har pressat honom för hårt. Att vi lite har kört fast i det spåret att han "inte gör det han ska" istället för vad han gör som han ska. Jag säger så ofta som möjligt att jag tycker att han är duktig och så men, under den här veckan som jag har haft honom, tycker jag att han verkat må sänre och sämre för varje dag som gått. =(

Nog har jag sagt dumma saker till honom när jag varit arg då han vägrat de här sakerna. Tror t.o.m. att jag har sagt "djävla unge" någon gång. Men för det mesta försöker jag förklara, dock med arg röst för det mesta, varför han måste göra de här sakerna och så ger jag honom alternativ hur han kan agera…men han bara fryser på stället, några tårar i ögonen, en hemsk lång tystnad och ingenting händer. Han bara stelnar. Som om han vore rädd för mig. Han verkar verkligen känna sig orättvist behandlad. Det är som att luften går ur honom och han bara blir deprimerad. Han är inte arg, han är inte ledsen.

När jag har väntat tillräckligt länge och försökt förhandla och ingenting händer så blir det ju hårdhandskarna tillslut och då bara tvärsläpper det för honom och han gråter så han bara skakar, alldeles stel i min famn, efteråt är han som tom, precis som jag är när jag får panikångest. Han gråter i vågot precis som jag brukar göra och med precis samma kroppsspråk. det är så hemskt. Sen när han har gråtit klart så vänder han ryggen till mig och vill inte att jag rör honom, precis som om jag har slagit honom eller nåt. Det är verkligen hjärtskärande. Ett barn i den här åldern, eller ett barn överhuvudtaget, ska inte behöva må såhär som han gör.

Usch vad hemskt det känns att skicka hem honom till pappa en hel vecka och vi skiljs åt efter den här jobbiga kvällen. Låter nog honom äta bullar till frukost imorgon innan han ska till dagmamman. :P
Så han får känna att han är snäll och duktig ändå. Jag brukar säga till honom att han är ett bra barn, även fast det blir bråkigt i honom ibland. Att det inte är hans fel att det blir bråkigt i honom och att det blir bråkigt i mig också ibland trots att jag inte vet varför. Men att jag älskar honom lika mycket ändå och att alla bråkar ibland.
Jag säger att jag tycker han är så duktig med allt möjligt och att han är så snäll och rar liten människa. Sen busar jag lite med honom så det blir lite mer lättsamt och så han inte sitter och funderar så mycket på det jag sagt just då. Bara så det lägger sig i bakhuvudet på honom att han är bra ändå. Jag vei inte hurjag ska visa på några fler sätt att han är duktig och världens goaste unge. =(

Jag har ju inga som helst pengar att köpa grejer åt honom för at visa på så sätt, tycker ändå inte att det är rätt sätt. jag tror att han förstår väldigt mycket av det jag säger och att det är viktigt att vara ärlig. Jag ältar det ju inte hela dagarna givetvis. Säger det någon gång då och då bara för att jag vill att han ska få höra från mig att jag älskar honom och så.

Jag ska prova med den här belöningsmetoden istället nästa vecka när han kommer till mig igen.

Kanske är det lika bra att han får hem till pappa och nollställa så vi får starta på ny kula nästa vecka. Är bara så rädd att han verkligen tycker hemskt illa om mig överlag. Usch så hemskt. jaja. Bort med tårarna och svälj ner resten för nu måste jag sova.

#8: Belöningar, om det så bara är beröm, brukar fungera bra i längden. Barn gör det som fungerar. Försvåra dåligt beteende och belöna bra. Han är säkert en smart liten kille och kommer att förstå det.

Barn är elaka ibland utan att mena något med det. De gör saker de märker får effekt och elaka kommentarer får ofta någon effekt.

#9 Jag håller med om det du skriver!!!

#8 Jag tänkte framförallt på tre saker när jag läste ditt inlägg här:

1. "Tillslut så fick jag ur honom att han inte vet varför det blir sådär bråkigt i honom och att han inte tycker om mig. Att han inte vill vara vän med mig. =("

Vad underbart! Ta det inte fel, men vilken fantastisk son du har som kan uttrycka de känslorna, jag kunde det inte när jag var liten. Han är bara tre år men kunde ändå sätta ord på sina känslor. Det är helt fantastiskt och det är något jag alltid jobbat för att få mina barn att kunna göra, inte bara storgråta, skrika eller bråka. Det är ok att känna så, just när han sa det var det vad han kände, och han kunde formulera det och vågade uttrycka det till dig, han har förtroende för dig. Var stolt över din son!

2. "Det var hårda ord från en som är 3 ½ år gammal. Känns otroligt trist att höra och jag förstår att han inte tycker om mig eftersom jag är rätt hård."

Här tror jag att du tar det helt fel. Alla barn och särskilt vi med ADHD har väldigt starka känslor här och nu och det svämmar över. Klart att det inte är konstigt att han är arg och säger hårda saker, det gör barn (och vuxna med ADHD med).Du måste ha gjort massor rätt när han vågar säga det till dig, kanske är det så att han aldrig skulle våga tala om samma sak till sin pappa. Självklart gör det ont att höra. Min son har alltid varit sådan att han haft oerhört starka känslor och talat om att jag är "ingen riktig mamma", att han är arg och vill att jag skall dö med mera. Jag har alltid låtit bli att säga att det är dåligt att han säger det, istället har jag låtit honom berätta exakt vad han känner. Jag har sagt att man får vara arg och känna så, men det är inte ok att slå sönder saker eller slå på andra människor, däremot får man känna som han gör, sen har jag sagt att jag alltid älskar honom ändå även om han tycker som han gör. Numera (han är sex år) kan han säga till mig att jag är världens dummaste mamma och att han vill byta ut mig, men han älskar mig ändå även om han är jättearg, avslutar han med. Jag är så nöjd med det. Precis saker jag har jobbat med som vuxen klarar han av idag. Att kunna älska och vara arg samtidigt, att i grunden veta att man kan bli arg på dem man älskar och att man till och med då kommer ihåg att man faktiskt älskar dem även när man inte känner det.

Dessutom kan det vara mycket jobbigt för honom att vara med sin pappa som har höga krav på sonen, oavsett om din son inte har ADHD så kanske pressen där kan ge förstärkta trotssymptom, och att det går ut över dig där han känner sig trygg.

3. "Känner mig som världens värsta mamma."

Som sagt tycker jag motsatsen!

Massor med kramar!

Men du ser ju vad han visar!!! Sedan testar han dig….Ja alla barn gör det!! Du berömmer han….Kanon!! Du visar att du älskar han osv. Du behöver inte köpa en massa saker till han bara för att visa att du tycker om han, du gör ju det ändå. Jag är helt övertygad att han vet om det….Ja ibland kan det räcka med en mys stund på kvällen eller liknande för att de ska veta att man tycker om det, ja man behöver inte alltid köpa en massa.

Här hemma så kramas vi väldigt mycket. Visst kan vi i mellan gå varandra verkligen på nerverna genom att min stora son vägrar att lyssna, har svårt att läsa av signaler osv. men allafal, så försöker vi alltid att komma ihåg att ge varandra en kram efter det jobbiga…Ja för vi tycker om varandra ändå.

Jag tycker du kämpar väldigt bra med din son!! Fortsätt så

Tack för det. Börjar inse det nu att jag ändå kanske inte är en sån dålig mor.

Jag lät honom säga det han kände och frågade om han visste varför och så och om han inte visste så lät jag det vara och sa innan vi gick och la oss att han var så himla duktig som pratade. Jag vill att han ska kunna prata med mig och jag är glad att han gör det. Jag bestämde under graviditeten att jag skulle lära honom ärlighet och öppenhet och kommunikation. Att det var det viktigaste och jag hoppas att det kommer att gå vägen men det börjar ju bra.
Min mamma har naldrig någonsin förklarat någonting för mig kring käsnlor eller vad det innebär att vara människa så jag har lovat mig själv att lära min son om sånt, för jag vet vad avsaknaden av sånt prat kan ställa till med.

Har hur som helst ordnat en belöningstavla nu att sätta på kylskåpet som jag ska modifiera lite. Han var inte med på noterna kring ett belöningssystem förrut men nu har det förändrats så jag tror han är öppen för det nu.

Hoppas i alla fall.

Vi får se nästa måndag när han kommer till mig. Då ska jag visa honom och förklara hur det fungerar och så ska jag "rita" reglerna som jag har här. Tandborstning morgon och kväll, medicin morgon och kväll, toaletten, äta när mamma säger….

Men jag är lite fundersam på hur jag ska göra med belöningen. För jag vill inte bara sätta upp stjärnor och inget mer, jag vill ju ge honom någonting också men då är frågan: ska man ge en liten liten grej för varje utfört moment under dagen eller ska han få samla på sig stjärnor under dagen och måste ha ett visst antal stjärnor så han får sin belöning på kvällen?

Man ska väl inte begära att han fått ALLA stjärnor som han kan få innan han får belöning men det är ju vissa moment som jag absolut inte tänker ha överseende med, som han helt enkelt måste göra.

Kram på er och tack för stödet!

#14 Jag tycker att han kan få samla tex 10 stjärnor och då får han en belöning, då går det snabbare när han är duktig och långsammare när han slarvar. Hur ofta du han får sina belöningar beror ju lite på hurdan han är, om han klarar av att ha den tidsuppfattningen eller inte, det är olika från barn till barn.

Det skall vara små belöningar. Jag kan tycka att tex att om han vart duktig hela dagen så läser man två sagor innan han skall sova istället för en, eller liknande saker, du vet ju bäst vad han gillar.

Jag tror man skall akta sig för mat- eller godisbelöningar bara för det kan resultera i olika typer av matmissbruk på sikt.

Lycka till.

Tack för svaret, det låter vettigt. =)

Jo det har jag redan tänkt på, det där med mat och godis. Jag tänker mer att jag går på konsum och köper ett litet leksaksdjur eller så. Jag ska börja med att rita upp de olika momenten och så, sen får vi väl se helt enkelt hur det utvecklar sig, beroende på hur många moment jag ska ta upp varje dag!

Sen ska jag ha en bild med en extra stor stjärna som jag kan ta fram när det gäller någonting extra stort som han måste göra. och den stora stjärnan representerar 2 eller 3 stjärnor på en gång, hur låter det?

Det låter som en bra idé tycker jag.

Med mina barn har sådant inte fungerat tidigare (de är 5 och 6 år). Nu har jag ganska nyss börjat med pokémonkort som de får när de gjort något som inte ingår i vardagen riktigt och som är lite extra bra eller jobbigt för dem. Tex när min dotter skulle frysa bort en vårta från sin hand. Jag har försökt undvika att ha belöningssystem för jag tycker nånstans att det blir som att man skall få lön så fort man gjort nåt som egentligen är självklart och har varit rädd för att man sätter sig själv  i en fälla. Det är dock många som tycker att det fungerar jättebra.

Ja där sa du nåt som jag också börjat känna…var, när och hur slutar man med de här belöningarna, eller slutar man överhuvudtaget?
Jag vill inte att han ska tro att han ska få belöningar hela tiden. Men jag är skeptisk till att bara stjärnor på kylskåpet kommer att fungera.

Jag vill ändå någonstans tro att det naturliga är att jag är den som bestämmer hemma. Inte en typ av långhårig jultomte dygnet runt. Nu överdrev jag nå ohyggligt men förstår ni hur jag menar?!
Han ska ju också vara med och bestämma men jag vill att han ska ha respekt för mig och veta att det är mamma som har sista ordet. Nu har han visserligen sett att det jag säger, så blir det. Inga tomma "hot" eller så.

Och samtidigt så måste vi få in nåt sorts samarbete i det här så jag ska prova det här belöningssystemet så ser vi hur det går. Det kan ju inte bli värre iaf.

Alltså, här är de bitar i vår vardag som inte fungerar i dagsläget särskilt bra:

• Tandborstning morgon och kväll
• Kisseriet morgon och kväll
• På och avklädning med både ytter- och innerkläder
• Äta när maten ställs fram
• Obligatoriska astma-medicinen morgon och kväll

Och utöver detta…även allt annat som jag ber honom att göra. Allt som han inte själv kommit på att han ska göra.

Oj…blev tipsad om detta på en annan del av iFokus och ja…. det är EXAKT det här som han har pysslat med, sonens far, sen vi sepparerade!

PAS

Ett citat ur utredningen, ett hembesök hos fadern:

Fadern pratar nedsättande och negativt om modern under en stor del av hembesöket. Utredaren påtalar att det är viktigt att föräldrarna inte talar illa om varandra inför sonen. Fadern svarar då att han aldrig gör det, utan istället försöker peppa upp sonen inför umgänget men att detta varit svårt då modern inte varit i tid alternativt inte kommit på utsatt dag.(Vilket inte var sant) Fadern fortsätter därefter att prata illa om modern och hennes familj, med sonen närvarande i rummet.

Finns så mycket skrattretande grejer i den här pärmen jag har framför mig. :P

Men det värsta är att det inte är någonting att skratta åt, han har fått sonen att må jättedåligt, och mig också. Och jag tror att han fortfarande säger dumma saker om mig till sonen och inför sonen.