Hej och varmt välkommen hit till oss!

Vi sitter ungefär i samma situation du och jag. Jag fick i december diagnosen AS och ADHD vid 51 års ålder.

Har en vuxen flicka med samma diagnoser så jag känner väl igen era problem.

Vet inte just nu om jag har några bra råd att ge. Men jag hoppas att ni äntligen fått rätt läkarhjälp. Äter din dotter ngt ångestdämpande? Har ni remiss till en neuropsykiatrisk utrdning?

Det finns säkert fler här som kan ge dig tillfredställande svar. I vilket fall som helst så är du som sagt välkommen.

KRAM

Jag säger hej och välkommen hit, hoppas du ska trivas bland oss!

Håller alla tummar jag kan hitta för att ni får till en fungerande läkarkontakt så snart som möjligt.

Jag HAR åkt med henne till vår "jourmottagning" här, för någon vecka sedan. Så nu är hon sas inne i vården. Hon har ny tid i morgon fm. Jag har tom pratat med dem på tfn o berättat hur jobbigt hon har det, eftersom hon själv sällan har ….lust..förmåga..klarar att… berätta själv.

Så det är bara att just nu, efter att så många gånger tidigare gjort allt för att hon ska FÅ OMSORG, misslyckats…, är rädd som fan att inte heller denna gång nå ända fram.

Det känns extra tungt nu bara. Eller tungt, det känns…avgörande.

De kontakter hon ändå haft tidigare inom vården, har blivt så misslyckade och hon har liksom inte fått "rätt" stöd, omsorg..så jag förstår att hon tvivlar på att hon överhuvudtaget KAN få hjälp den vägen.

Även jag börjar antagligen misströsta. Har själv erfarenhet ju…av en dåligt fungerande psykvård här. Jag vet vad hon behöver, men kan inte ge henne det !!!

Det jag kan ge, räcker inte till, så illa är det ju. (Och jag KAN ändå ge ganska mycket - och gör det - men inser ATT det krävs något mer. Medicin ? RÄTT medicin ? eller bara att någon sakkunnig person, psykiatriker eller psykolog LYCKAS nå fram till henne, så det finns någon mer än jag !!!)

Nåväl, jag är INTE i akut kris - även om det låter så :-), jag klarar detta. Har lång vana, och mår iaf bättre med mig själv nu än på väldigt länge.

Jag har bara ett sånt enormt behov av att få kommunicera detta med andra människor - som har något hum om detta !! För DET har jag aldrig gjort förut :-) !!!

Mao, TACK för era svar. Det är ett stöd för mig. Bara att jag kan hitta in hit, och läsa, skriva, och "samtala" emellanåt.

MEN i kväll/natt kommer hon kanske hit för att sova hos mig så hon kommer iväg på läkarbesöket. DET är oroande. OM hon inte kommer hit ? OM hon "missar" att komma iväg i morgon (stor risk), OM hon får nytt anfall i natt / i morgon…. jag vet inte längre vad jag ska göra då. Orkar inte se hennes lidande. Orkar inte ta hennes babbel, där hon drar i allt; -hur jag är / gör, hur FET hon är, själ till hennes ångest, och att hon vill ta sitt liv om detta fortsätter osv, osv….

plötsligt gör det för ONT i mig att delta i detta ångestångvältande..som jag inte förmår dämpa åt henne..känns det som…

Just nu agerar jag i desperation. Det går över.  När jag slutar skriva, och gör något annat .. .jag vill inte oroa någon… provar bara detta som ett sätt att ändå bli lugn !!

välkommen hit---här finns människor som lyssnar,förstår å hjälper allt vad dom kan.. kram