Du behöver inte ens låta dom bli intervjuade. Du är vuxen, du bestämmer alltså dte själv. Visst är det en fördel till utredningen, men kan aldrig tänka mig att det är ett måste.
Un der min utredning frågade utredaren om det var okej att de blev intervjuade, hon blev till och med förvånad att både mamma och pappa kom. Är visst inte så vanligt. Men mamma och pappa tjatade om att få komma.. :)

Har du något syskon de kan få intervjua istället?

Låter konstigt att föräldrarna skulle väga så tungt. Jag säger som Zaphix, ett syskon kanske, eller en lärare? Jag tror HannaM skrev brev till en gammal lärare och fick med svaret i utredningen.

Medkänsla från mig, känner igen mig i din berättelse. Jag brukade också amfetamin som yngre o hade också svår anorexia. NÄr jag sen sökte hjälp för sista gången mot det kom jag till en läkare som direkt föreslog att utreda ADHD, o han hade rätt, jag hade det. Jag får Concerta nu o livet har öppnat sig äntligen för mig, jag är nu 34 år.

Jag var också rädd att min mamma skulle förneka allt. Intervju av anhöriga är bara ett frivilligt komplement, det är ingen avgörande grej. Min mamma gick med på intervju, men vågade nog inte berätta så mkt tror jag, hon var rädd att det skulle vara hennes fel. Men det gjorde ingen skillnad i utredningen, diagnosen kunde ändå ställas.

Lycka till med ditt, hoppas det hjälpte lite på din oro att höra min historia.

Jag lider också med dig. Var ni en familj som skulle vara perfekta på ytan? När jag läser din text så får jag den känslan.

Är dina föräldrar väldigt rädda för vad andra tycker och tänker och så?

Gör som det skrivs ovan, använd din lärare, en gammal vän, syskon, mor eller farföräldrar om dom har en annan åsikt och om dom lever fortfarande.

Dessutom så tycker jag att du borde byta psykolog/läkare. Att bara ge dig anti depressiva mediciner är ju totalt fel.

Byt läkarkontakt genast.

Kram

Sen tror jag att de som gör utredningen är ganska vana vid föräldrar som fördomsfullt nog vill få det att verka som att inget är fel på deras barn. De är vana att se igenom detta, eftersom det är jättevanligt.

Hur mycket och tydligt kommer du ihåg själv av hur det var som barn? Jag har ännu bara genomgått screeningen, men istället för att min 70-årige dyslexiske oengagerade far skulle svara på 180 frågor om hur jag var som barn, så fick jag svara på dem själv. Jag har mycket klara (alltför klara) minnen av hur det var när jag var barn, och kunde svara på de flesta frågorna ganska utförligt.

Jag vet inte om de kommer att vilja prata med någon när själva utredningen sätter igång, men jag tror att jag skulle ha samma problematik som du då. Men i utredningen tar de ju också hänsyn till att du berättat att dina föräldrar försökt att "mörka" att något var fel redan när du var barn, och det säger mycket mer än att de skulle påstå att "allt är normalt" nu. Min mamma skulle nog tycka att allt var normalt med mig som barn också, men mest för att hon nog är precis likadan själv. Inge vidare referensram att jämföra "normal" med, med andra ord.

mina föräldrars uttalade vägde inte tungt. det behöver verkligen inte göra det. stå på dig. använd dig av utlåtande av folk omkring dig du litar på istället. det gjorde jag och det gick bra. mina föräldrar ville inte alls erkänna min diagnos, men nu på senare tid har de väl insett.. men det tog ett tag. de har även sett sig själva i det hela, att de har vissa drag av ADHD.

amfetaminmissbruk eller missbruk är även en av diagnoskriterierna för ADHD. man missbrukar för att komma i balans..

Precis som du säjer #5, så var det på min klinik. De frågade faktiskt innan de ringde mamma, om jag trodde hon skulle "erkänna" nåt, eftersom att de just var vana vid att föräldrar ville förneka o försköna sanningen.

Sen glömde jag också att berätta att min man fick också adhddiagnos som vuxen, helt utan någon anhörigintervju alls.

Jag valde att min bror skulle svara på de anhörigas frågor då min mamma har jätte svårt att förstå att jag skulle utredas… Hade nog fått diagnosen iallafall utan min brors svar.

Lycka till!

Kramar om å förstår dig.. även jag tycker du ska säga nej om det e så du känner inför att dom ska interljuva dina föräldrar.. välj någon annan eller ingen alls.. finns ju dom som gör utredningar som ej har någon dom kan interljuva.. så det går ju ändå..

det e alltid svårt att få RÄTT SORTS HJÄLP.. tyvärr.. hoppas du orkar kämpa på å att du får rätten till att må okej å jättebäst du med.. kram