När är det min tur!
Det är söndag kväll och jag ska snart gå och lägga mig men jag har så många funderingar kring min utredning och hur mitt liv kommer bli. Tidigare i kväll var jag inne på facebook och ytterliggare en gammal klasskompis har fått barn. Jag har ju också drömmar men när kommer dom slå in. Jag vill ha den där riktigt underbara mannen och dom där barnen. Jag vill ha ett jobb där jag trivs och en lön så jag slipper socialbidrag. Jag vill ha det där livet som alla "normala" människor har men när får jag det? Hur ska jag se mig själv? Ska jag se mig som en som alla andra eller ska jag se mig på något annorlunda sätt. Om jag får diagnosen ADHD/ADD och någongång träffar en kille vad gör jag för att inte skrämma ihjäl honom eller måste dom veta? Jag vill veta så mycket nu om vad som ska hända i min framtid och jag önskar att livet snart kommer bli till det bättre. Jag önskar även att snön smälter och det snart blir vår, längtar efter vitsippor och blåsippor, längtar efter sommaren att få kasta sig ut o havet, längtar efter att få krypa in i den där underbart speciella famnen och höra att han älskar mig att jag är den finaste människan på jorden.
Usch vad det låter dystert men i bland har man sina funderingar och det känns ganska skönt att kunna skriva ner dom istället för att gå och grubbla.
Sov gott på er!!

kram…
Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartendaste dugg.
Det fixar sig alltid.
Ett tips, vet du om att om du inte tänker så mycket på det här så fixar det sig oftare snabbare. Inte lätt att sluta tänka, jag vet. Men bara ett litet tips.
Får jag rekommendera en sak som har hjälpt mig, börja med feng shui, då mår du mycket bättre. Framförallt vi med ADHD problematik och liknande.
Ärlighet varar alltid längst. Att försöka dölja ett bokstavshandikapp kräver nog sin man skulle jag tro, så klart du ska tala om det tycker jag. Kanske inte på första dejten precis, men i sinom tid, när det känns tryggt och rätt.
I övrigt är det tålamod som käller, känner igen mig så väl i det du skriver. Till slut bestämde jag mig för att "nej nu ska jag vara nöjd och glad singel, inga mer karlar på minst två år!"… Gissa vad om inte självaste drömprinsen knallade in i mitt liv inom loppet av någon vecka. Det var en vän som upptäckte min nyfunna glädje och fann mig attraktiv helt plötsligt. Det sa *klick*. 