Skrämmande läsning Fiction

Vad jag känner igen mig från skoltiden! Det gick aldrig så långt att jag slutade gå till skolan men visst blev det en del dagar hemma.

Nu har diagnosen funnits ett tjugotal år. Är det inte dags att myndigheter och skola börjar ta till sig det? Så här får det inte gå till!

HH

#1 Ja, det är rentav för djävligt hur man kan bli bemött bara för att man har ett funktionshinder som inte syns utanpå en. :(

Det är bara några dagar sedan jag sade till min mamma att jag ibland kan önska att det syndes på mig på ngt sätt. Saker och ting vore så mkt enklare då. Men jag känner mig kluven inför detta, eftersom jag samtidigt tycker att det är skönt att det inte står ADHD i pannan på mig och jag därför har möjligheten att låta folk lära känna mig som person innan de lär känna mitt funktionshinder.

Jag tycker nog att man borde kunna kräva av personal som arbetar på sociala myndigheter, såsom Socialtjänsten och dylikt, skaffar sig utbildning om NPF innan de går in och bedömer enskilda fall på det där viset. Utan den kunskapen gör de mer skada än nytta.

Jag har visserligen ett exempel på det mosatta just från Socialtjänsten. Jag blev förpassad dit efter att jag hade gått klart min högskoleutbildning, gått in i väggen och blivit sjukskriven en tid och inte hade någon a-kassa eftersom jag aldrig hade haft ngt fast jobb. Den kvinna som då var min rehabiliteringshandläggare, hade nyligen gått en utbildning om just kvinnor med ADHD och var mer insatt i problematiken kring detta än de flesta psykologer, psykiater och läkare jag har kommit i kontakt med. Hon var guld värd.

Men, som sagt, kunskapen om NPF är för det mesta skrämmande dålig på de flesta håll. Man kan bli mörkrädd för mindre.

#2 Ja, man kan ju tycka det. Än värre är det trots allt att kunskapen om NPF är minst lika dålig inom psykiatrin. Jag blir upprörd bara jag tänker på det.

Jag var själv borta i genomsnitt en dag i veckan under hela min gymnasieperiod. Jag hade höga krav på mina prestationer i skolan och eftersom jag inte lärde mig ngt under skoltid, då jag inte kunde koncentrera mig, fick jag plugga extra hårt hemma. Tack och lov, hade jag en mamma som - trots att hon inte misstänkte ngn diagnos - tog mina svårigheter på allvar och lät mig stanna hemma för att plugga in det jag missade under lektionstid. Så all min frånvaro var således giltig, eftersom hon godkände den och hade regelbundna pratstunder med mina lärare om att jag inte mådde bra.

 O den artiklen gjorde mig totalt vansinnig.

Tack fiction för att du tog med detta.

Har ju själv erfarenheter från sådana hem då min son är på ett sådant just nu.  Men enligt lagen SOL

Jag blir förbannad över flera olika saker.

1.   Varför var dom tvungna att ta ett hem så långt ifrån hemmet, min son bor i sin hemstad.

2.  Varför denna saliga röra av ungdomar, på hemmet där min son bor har han en egen lägenhet och egen personal. Kanon

3. Ungdomarna på min sons hem har ADHD och AS, tourett mm men där missbruksproblematik och kriminalitet inte får vara huvudproblemet. Bör inte finnas alls.

4. På min sons hem eftersträvar man att kontakten mellan föräldrar och hem ska fungera tät. Att den ska vara god och man är alltid välkommen dit.

Socialtjänstens folk har jag kännt som helt underbara, dom har ställt upp för mig.

Att jag sedan har en son med AS som är intelligent, duktig på sin egna rätt och duktig på att argumentera borde ju inte påverka.

Och att jag är likadant kan ju inte spela någon roll

Är det olika länder som Sverige är uppdelat i? Både i och u-länder. För det känns som så när man läser en sådan här artikel.

Håller ni med?

jag orkade ej läsa ,, kom till halva.. en del saker ligger för nära mig själv å mina barn,, läser sen när jag känner mig starkare.. kram

Ja det gjorde jäkligt ont att läsa eftersom jag också är liksom mitt i det hela.

Är ju jobbigt att läsa saker som man är mitt i. Därför blev min reaktion så stark med ilska och förbannelse

#7 Med all rätt!

HH