jag har tidiga minnen från det jag var väldigt liten.saker å ting jag frågat min mamma om eller min syster om i vuxen ålder.sånt som enligt dom ej ska gå att minnas.å jag minns med alla sinnen tror jag.jag menar smak.lukt,ljud,syn,känsla.

som liten var jag extremt lätt att ha att göra med.alltid glad.alltid snäll.allas teaterapa.så där galet ärlig och sa det som jag vill/kände.väldigt pinsamt för mamma.LOJAL.vilket inte var så bra.var alltid ute,eller nästan alltid.åkte tidigt t-banan hit å dit i sthlm,var helt orädd.klättrade högt upp.överallt.hade stort behov av frihet.inte alls många kompisar.fick som liten leka brevid var ej inbjuden.då å då av vissa bara.men det störde ej mig.

helt borta på lektioner i skolan.hörde ej när det ringde in osv.jag hajjade liksom inte vad jag / man skulle göra där i skolan.jag levde i en glasbubbla.länge,länge.

tidig i allt vad som har med sex å göra.samma sak gäller alkohol,droger,cigg.

mina bästa vänner var djuren.eller jag själv.min egen värld i min glasbubbla.

egen och borttappat utanför..var jag som liten

haha! jag fattade inte heller vad man skulle göra i skolan. det tog nog ett år eller så innan jag fattade att skolan var något man måste ta sig igenom. det var ju ingen som förklarade varför man skulle gå i skolan. galet. jag ville ju leka.

Jag har ett jättestarkt smakminne, jag kan än idag blunda och känna smaken av AD-dropparna, jag gillade smaken=)

Kommer också ihåg när jag var kanske tre fyra år och gick nerför en backe i flytväst och drullade omkull och slog huvudet i en sten. Några diffusa minnen om att sitta på pottan i badrummet inte så mycket mer från när jag var riktigt liten, typ under sex.

Hur jag var.. glad, väldigt glad. Kanske förbrukade jag mina glada stunder där?

#3 ad-dropparna minns jag också. =) det var gott.

#4 Finns dom kvar? Jag skulle behöva lite tillskott av d-vitamin=)

# 2 & # 4

ja där ser man.. kul att det finns likasinnade. dessa droppar finns kvar. gav mina döttrar det oxå.hhmm..tror jag i alla fall.. mina döttrar e ju 17 & 13 i dag.

jag var liten liten när jag vakande i mamms säng.hon fanns ingenstans ej heller våran hund.jag hade grön pyjamas med rosa tjock rand på tröjan.röd napp.tog på min gummistövlarna och gick ut.mitt i iskalla vintern.letade eft mamma och hunden.kom i håg hur jag gick och vart. syrrans kompis "hittade" mig ute å tog med mig till sitt jobb,hon jobbade på dagis.på dagis glömde jag bort mamma,men frågade eft hunden när jag lekte.doften av dagiset är ett starkt minne.oxå hur mamma såg ut när jag kom hem sen.hhuuaa..stackras mamma.hade bara gått ut för att kissa hunden …

Har väl många "minnen", men vet inte om det faktiskt är saker jag kommer ihåg eller om det är saker folk berättat för mig. Svårt att skilja på för mig. :)

Jag har flera minnen från när jag var riktigt liten, bla känslan av att en tand spricker fram. Det var jätteobehagligt och jag pillade på den med tungan hela tiden. Ett annat minne är när jag ligger på mage i bagageutrymmet på vår gamla Opel Caravan, och tittar på det korrugerade golvet, hur den vita färgen has spruckit loss från rostskyddsfärgen under. Den såldes innan jag fyllde 1 år.

Jag har stora minnesluckor från min barndom och mitt allra första minne har jag när jag var tre år gammal och skulle hämta hem min nyfödda lillasyster från BB. Jag minns att jag stod på garageuppfarten bredvid mina morföräldrars hus, med en liten röd väska i handen som jag omsorgsfullt hade packat ner små bebiskläder i. Hur förväntansfull och stolt jag var. :)

I övrigt är det främst känslor som har satt spår i mitt minne. Känslan av att vara missförstådd, känslan av frihet när jag gungar, känslan av utanförskap etc.

Inför min NP-utredning frågade jag min mamma hur jag var som liten, men hon kunde inte ge mig ngt riktigt svar på det eftersom hon inte var särskilt närvarande under min barndom och uppväxt. Hon var karriärskvinnan och det var främst min mormor och pappa som hade hand om mig (vilka båda numera är döda). Lyckligtvis nog, hittade jag en bok som hette "mina första levnadsår" som beskrev ganska ingående hur jag var som liten tös. Denna blev väldigt viktig under min utredning.

I boken står det att jag alltsom oftast var aktiv, framåt, glad, nyfiken, kunskapstörstig och snäll på så vis att jag gav mina nära och kära ömhetsbetygelser i tid och otid. Men även att jag kunde vara uppmärksamhetskrävande, kunde få häftiga aggressionsutbrott, envis som satan, bestämd och dikterande.

Min mor beskrev ingående hur jag bokstavligen kämpade för att lära mig krypa (jag kämpade tills jag kräktes av utmattning och lade inte ens av då) och jag lärde mig gå vid väldigt tidig ålder. Likaså lärde jag mig läsa och skriva när jag var blott tre år gammal. Jag var väldigt tidig med sådana saker.

Samtidigt var jag väldigt sen med annat. Visserligen lärde jag mig att cykla väldigt tidigt (jag tror att jag var i fyraårsåldern), men när jag lade märke till att mina föräldrar hade "lurat" mig och plockat bort stödhjulen utan min vetskap, vägrade jag att sätta mig på en cykel på mga, långa år. Det dröjde ända till slutet på mellanstadiet, då jag förtvivlat kom hem efter en skoldag och informerade min mamma om att vi dagen därpå skulle bevisa våra cykelkunskaper i skolan. Jag var helt enkelt tvungen att lära mig att cykla på en eftermiddag - och jag klarade det!

Jag minns också alla syskongräl. Jag har två yngre syskon (en tre år yngre syster och en fem år yngre bror) och vi drog inte alltid jämnt. Å ena sidan, kunde jag agera beskyddande storasyster, å andra sidan var jag domderande gentemot dem och avskydde när de inte gjorde som jag ville, vilket ofta ledde till slagsmål av fysisk karaktär.

Det hände även att jag slog sönder saker när jag var arg. En sommar när jag var ute på vårt landställe i skärgården, blev jag så arg på min syster att jag slog handen genom en glasdörr. Jag kunde även bli fysiskt utagerande gentemot mina morföräldrar när de tog mina syskons parti. Nu i efterhand, har jag ledsen på en "vanlig" femårings vis, i stället reagerade jag väldigt häftigt och grät hjärtskärande så att jag fick andningsuppehåll. Jag har minnen av hur jag satt och flämtade under dessa gråtattacker.

Å ena sidan var jag som sagt väldigt utåtriktad, sprallig och aktiv, men å andra sidan kunde jag även vara introvert, enstörig och blyg. Bara ägna mig åt min fantasivärld, mina böcker, min musik och pyssel som jag kunde gå upp i helt flera timmar i sträck. Jag hade inga lekkamrater, men ibland gjorde jag försök att introducera mina småsyskon i mina lekar. Vilket oftast gick över styr, då syskonen inte ville leka på mina villkor och resulterade i osämja.

Jag gillade inte samma mat som mina jämnåriga. Jag avskydde t ex pannkakor, banan, korv, köttbullar och sådant som de flesta småbarn gillar. Dessutom var jag väldigt känslig för mejeriprodukter som inte hade "rätt" temperatur eller konsistens. Än i dag kan jag inte äta smält glass, rumtempererad ost eller smör, eller mejeriprodukter som inte är kylskåpskalla. Blotta tanken på smält glass får det att vända sig i magen på mig. Mat som inte hade "rätt" sammansättning, konsistens, temperatur eller de "rätta" tillbehören gjorde mig aggressiv och fick mig ur fattningen.

Jag formligen avskydde dagis och skrek mig till tårar varje morgon jag placerades där. Förstod mig inte på de andra barnen och de förstod heller inte mig. De retade mig. Jag minns specifikt en gång på dagis, under vilostunden, då jag kissade på mig eftersom jag hade tolkat dagisfröknarnas regler om stillasittande så bokstavligt att jag inte ens reste mig upp för att uträtta mina behov. Och skammen över att ha kissat på mig.

Jag var väldigt "pappig" under mga år och försvarade honom med näbbar och klor. Jag minns en gång när min far hamnade i konflikt med en vuxen granne. Jag var följde min far hack i häl när han skulle gå och skälla på grannen och var som en bitsk liten chihuahua som skall stå upp för sin matte; ofarlig och harmlös, men samtidigt jävligt påstridig och irriterande i sin aggressiva litenhet. Som en liten följeslagare som agerar i blindo. Föreställ er Mowgli som boxar på Baloo i Djungelboken, så är vi nästan där.

I skolan var jag en riktig drömmare som försvann in i min egen värld. Jag var inte mentalt närvarande på lektionstid och hade svårt för att hålla koncentrationen uppe. Stördes oerhört lätt av yttre stimuli. Var så pass tystlåten att man nästan kan säga att jag led av selektiv mutism. Jag öppnade endast munnen i yttersta nödfall och då pratade jag oftast så lågt att ingen ändå hörde vad jag sade. Jag var dessutom utfrusen och inte delaktig i den sociala gemenskapen. Antingen aktiverade jag mig själv i lekparken där jag gick balansgång gång på gång på gång. Som en hamster i sitt löphjul. Eller så satt jag och pysslade inne på parkleken (även det på egen hand). Ibland satt jag bara gömd i buskarna och iakttog de andra barnen.

Detta skulle kunna bli hur långt som helst, men jag väljer att stoppa här.

Jag minns också det där med AD-dropparna…

Sen så har jag helt otroligt nog ett minne från när jag låg på skötbordet och skulle bli bytt på. Jag minns exakt hur det luktade, vad det var för färg på väggarna och att en kran var på på min högra sida.

Sen har jag inget minne sen långt senare, faktiskt inget jag kan komma på nu. Men jag vet att jag verkligen minns det där och att jag inte bara har fått det berättat för mig eller sett det på bild för mina föräldrar målade om där och jag minns fortfarande vad det var för färg innan.

Sen minns jag någon gång när jag var kanske 3-4 och hittade mina föräldrars kondomer och försökte blåsa ballonger av dem, men jag tyckte de var lite väl kladdiga (glidmedel, inget annat!)

#4 AD-dropparna, ja. Det var ngt av dagens höjdpunkt! *ler och minns*

Kul att läsa om era tidiga minnen…

#9 fiction! jag känner verkligen igen mig i din beskrivning. speciellt om dagis och utanförskapet. du skriver bra och jag ser nästan mig själv i dina minnen. kram.

Jag var väldigt tidig med att börja gå, lära mej saker..
Mamma har berättat att min sysselsättning som liten var att krypa runt i huset och hitta små små små smulor överallt, som jag sedan luktade på och slängde.. Haha..
Lekte aldrig med dockor, "tjej saker".. Jag lekte med bilar!

Jag hatade att bli blöt, kladdig, osv.. Det hatar jag även idag.
Jag var extremt lättskrämd, speciellt för höga ljud.. Är jag fortfarande..
På dagis hade jag ganska många kompisar.. Brydde mig inte så mycket, och efter dagis i alla skolor jag nånsin gått i har jag aldrig haft kompisar.. nån enstaka kanske. Var alltid den där Konstiga typen..

Ja… jag saknar att va liten, de va så mycket enklare då :(

Jag kommer inte ihåg så mycket..

Bara att jag ramlade ner för trappan, blev ledsen och fick en skumbanan som tröst och blev glad igen. HAHHAHHAHA

Måste bara fråga igen=p Någon med småbarn som vet om ad-dropparna finns kvar? Behöver tillskott av d-vitamin och dom där var ju goda=)

#16

Ganska säker på att de finns på apoteket

#17 Tack=) Får väl dra mig iväg dit och spana!

Numera är de D-droppar och inga smaktillsatser. Smakar jordnötsolja (obs ej som jordnötter). Och det är väldigt låg dos. Köp ett rejält tillskott med 2000IE istället så kommer du någonvart.

När jag var liten bebis var jag ovanligt lugn, snäll och nöjd.
Det gick att ta med mig överallt.
Jag vägrade att använda napp, jag bara spottade ut den när mamma stack in den i munnen på mig.
Jag kunde ligga på magen och leka med en leksak i flera timmar utan att tröttna. Jag var ofta glad och log mycket.

Jag växte upp och var väldigt blyg och tystlåten.
Jag pratade inte alls med folk jag inte kände.
När jag började skolan stod jag bara i ett hörn utan några kompisar.
Jag var inte intresserad av att skaffa några.
Lärarna blev bekymrade, och försökte att få mig att vara med de andra barnen, men jag ville inte.
Till slut fick jag lov av min lärare att gå runt med henne i rasten.
Jag följde efter henne överallt, vilket läraren tyckte var komiskt (hon skrev till och med ett veckobrev att det var en unge som förföljde henne i rasterna), och efter några veckor ville lärarna att jag skulle umgås med de andra barnen i stället.
De frågade en tjej i klassen om jag kunde leka med henne, och hon sade ja. Vi gick in till klassrummet och jag var väldigt tyst och passiv.
Till slut började jag att leka med henne, och det var ganska skoj när jag väl hade börjat.

Jag var mycket intresserad av djur, och det var ett intensivt intresse.
I skolan hittade jag en bästis, som också tyckte om djur.
Vi läste och skrev om djur. Vi startade en djurklubb som bara vi var medlemmar i. Vi var ofta ute i skogen och studerade de fantastiska djuren som fanns där. Allt handlade om djur.

Varje dag när jag skulle gå hem från skolan blev jag 'mobbad'.
Det var några killar som spärrade vägen för mig, och kastade gräs och blommor på mig. Jag stod bara stilla och tittade ned i marken.
De visste att jag var väldigt blyg.
Plötsligt en dag fick jag nog. Varför i hela friden kastar de saker på mig? tänkte jag. När killarna som vanligt började kasta maskrosor och gräs, gick jag till diket, rev loss ogräs och kastade det i ansiktet på killarna.
"Varför gör ni så här? Hur tror ni att det känns?" fräste jag.
Killarna blev helt häpna, och jag gick förbi dem utan att de försökte att hindra mig som de alltid annars brukade att göra.

Jag tyckte att de andra tjejerna i klassen var tråkiga.
De lekte med dockor och konstiga lekar som jag inte förstod mig på.
Därför umgicks jag med killarna i klassen ibland; de sprang runt på en kulle och lekte i stället.
När jag väl var med tjejerna, bestämde jag att alla skulle prata svenska (det här var i Norge), annars fick de inte vara med.
Vi kunde naturligtvis inte mycket svenska, men det var roligt ändå.

Ibland kunde jag vara en sjukligt blyg och tyst flicka som stod vid tegelväggen helt ensam och glodde ut i tomma intet, och plötsligt kunde jag bli ett pratglatt, socialt barn som gärna umgicks med de andra.
Jag tyckte om att få lärarna att skratta, så jag gjorde små shower där jag gjorde mig lustig och skämde ut mig totalt. Jag gjorde till rösten och kröp runt på asfalten.

Det gick bra med skolarbetet.
Min lärare använde ofta mina jobb som facit, som då skickades runt till alla i klassen som fick rätta efter mina svar.
Det kändes inte så kul jämt, särskilt inte när min lärare vid ett tillfälle uttryckte sig inför klassen: 'Lina, du hade visst några fel på det här provet! Det är första gången du gör fel. Då var du inte en ängel, som vi trodde. Du kunde visst också göra fel.'

Jag flyttade till Sverige när jag var ungefär tio år, och hittade inga äkta vänner. Visst, jag fick följa efter några tjejer i rasterna, men det var inte roligt alls. Dock spelade jag fotboll, basket, gick tipsrundor och andra aktiviteter med dem ibland, och det var mer spännande. Jag valde till slut att vara för mig själv - igen, som i ettan.
Jag slutade att prata och gömde mig i rasterna, eftersom lärarna kunde bli arga på mig om de fick reda på att jag gick runt och runt en bänk hundratals gånger, till exempel. 

Och nu sitter jag här med min diagnos Aspergers syndrom och är fortfarande lika asocial, tillbakadragen, skygg, blyg, tystlåten och utan vänner som tidigare.