
Annorlunda...
Jag känner mig annorlunda, men kan inte sätt fingret på vad. Jag har sen jag var liten varit den snälla tysta flickan som det alltid gick bra för i skolan, jag fick bra betyg osv.
Jag har mått psykiskt dålig i pierioder sen jag var 14år, idag är jag 24 år. Jag har blivit mobbad, skurit mig, träffat pyskologer/kuratorer, BUP, hets/tröstätit. Jag kan fortfarnde må dåligt i perioder då jag bli ledsen, känner mig ensam och uttråkad har inte lust till nå.
Pluggar på universitet till förskollärare, har problem med läsfäörståelsen, får läsa massor, massor, massor vilkettar tid och kraft innan jag förstår det jag läser. Ibland känns det också som om jag verkligen inte förstår vissa saker kan vara skolan eller utanför skolan med andra, då känner jag mig dum för att jag inte fattar.
Jag har även problem med koncentrationen, kan inte koncentrera mig nå längre stunder att läsa tex. en kursbok, när jag väl har läst kanske typ 15 sidor är jag helt slut. men har väl kanske fattat hälften av dom 15 sidorna jag läst. Jag börjar även fort tänka på andra saker och då är det som förgjort. Tar jag en paus har jag svårt att ta upp pluggandet igen.
Kan förövrigt säga att jag är fruktansvärt impulsiv, när jag väl kommer på en sak som jag ska göra eller så, är det bara den tanken som snurrar i huvudet och jag kan inte sluta tänka på det förrän jag har gjort/utfört det jag tänkte på.
Någon mer som känner som jag eller känner igen sig i det jag skriver.. Var bara tvungen att få skriva v mig lite
Ja, jag. Jag har nyligen blivit ndiagnostiserad med AS. Jag var den snälla tysta flickan i skolan och var medelmåttig fram till i mitten på högstadiet då allt med krav började ställas på mig och sedan dess låg jag under medel och började skolka lite smått för att ingen förstod mig och jag skämdes för att jag inte klarade kraven. Och jag skolkade för att jag hade dåligt samvete. Men jag älskade detta schema. Att veta vad man ska göra under vissa tider. Önskade bara att jag hade haft kvar dessa arbetsscheman vi hade under låg och mellanstadiet även senare, så man visste exakt vad man skulle göra.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else