Hello!

Alla kan ju ha en "vildare"  eller mer "tillbakadragen" barndom utan att ha ADHD, men är det problem i det vuxna livet om och om igen, då kan man nog fundera på ADHD. Det är ju något som man "alltid" har.. Sen är det ofta så att många av problemen blir annorlunda i vuxen ålder - eller till och med försvinner.

Så länge det inte är ett problem för dig så behövs det inte, tror jag. Men håll uppmärksamhet på barnen

Okej, tack för ditt snabba svar!Min son är bara 1,5 år så jag får nog vänta ett tag innan jag kan börja studera hans beteende :)

Väldigt många har ju ADHD-drag, men det är ju när det blir ett hinder i vardagen som man behöver hjälp. Vad skulle en diagnos och ev. medicinering och hjälp tillföra ditt liv?

Har du koncentrationssvårigheter?

Var så god, pigg och vaken

Ja då så, har han det så kommer det att märkas.

#3 Jag har vissa problem, Ett exempel är ett problem i skolan, jag kan inte hålla fokus när jag läser en text om den inte handlar om något som ligger mig för hjärtat, jag får läsa den 300 gånger innan jag ens kommer på vad ämnet är, men nu läser jag ju i princip bara sånt jag själv valt så det är inget stort problem längre. Andra saker; svårt att hålla fokus på vad personer pratar om, jag vandrar vidare i tankarna, står hon och pratar om äppelpajen hon gjorde i onsdags blir det som på "mute" för henne och jag står och tänker "äppelpaj.. det är gjort på äpplen, och äpplen växer ur marken, om man tar en äppelkärna och planterar.. undrar vad som händer om jag delar på kärnan, växer det ändå upp ett äppelträd då..?" och personen bara pratar och pratar och så börjar jag tänka på vädret, vad jag ska äta idag, undrar vad sonen gör på dagis just nu etc, också ställer de en fråga till mig och då hör jag inte ens att jag fått en fråga, så jag bara står där och ler fånigt medan de väntar på att jag ska svara!

Sen har jag skitsvårt för att hålla tillbaka mina impulser av att säga saker. Jag har lärt nu att om ingen frågar efter min åsikt så får jag låta bli att delge den, men det känns SKITtungt att inte följa impulsen, det känns så energiuttömmande på något sätt, medan att följa impulsen känns skitbra, typ som att jag verkligen är nöjd med mig själv.

Öööh, oj. Jag ser inte saker som ligger rätt framför näsan på mig, vilket gör att jag absolut inte kan städa. Även om jag skulle börja städa så kan jag liksom inte städa ett rum i taget, utan om jag plockar upp ett par strumpor från köksgolvet och ska lägga dem i badrummet innan jag tar diskmaskinen så måste jag bara plocka undan i badrummet först, men hittar jag där en bok som ska till vardagsrummet så måste jag gå dit med den och städa lite där också, det blir ingen struktur whatsoever i det hela, jag kan inte bara gå tillbaka och tömma diskmaskinen det är som helt bortblåst ur min hjärna. Jag har svårt att följa instruktioner, det känns bara inte bra att göra det. Det känns bra att hoppa mellan uppgifterna, gör det i "fel" ordninge eller på "fel" sätt.

Ja det var några saker..

Men ibland har jag inte problem att fokusera öht, t.ex när jag läser en bra bok så hör jag absolut INGENTING, haha, huset skulle kunna brinna ner utan att jag märkte det. Så jag antar att jag inte räknas till att ha koncentrationsproblem då.

Det är mkt möjligt att du har en personlighet som påminner mkt om ADHD, eller har drag av det. Men för att en diagnos skall vara aktuell, bör du även ha svårigheter i vardagen p g a detta.

Att gå ett helt eller halvt liv utan att känna till en ADHD-diagnos är dock fullt möjligt och dessutom väldigt vanligt. Jag är själv 30 år gammal och blev diagnostiserad så sent som för ett halvår sedan. Jag kom underfund med min diagnos på egen hand efter att en väninna, som jag kände igen mig mkt i, berättade att hon hade fått diagnosen. Jag hade inte haft en tanke på det innan, eftersom den bild jag hade av ADHD var en slags karikatyr.

Att man är dålig i skolan är heller ingen självklarhet vid denna diagnos. Jag har själv studerat åtskilliga år på högskola/universitet och har haft toppbetyg. Är väldigt lättlärd, men p g a mina koncentrationsproblem har jag varit tvungen att finna andra lösningar för att uppnå resultat. Det har varit svårt och jag har fått kämpa hårdare än de flesta, men det har gått.

Personligen tror jag att det mga ggr är lättare för en person med ADHD att ta sig igenom universitetsstudier än grundskolan, just av den anledning att man då har möjlighet att själv välja vad man vill plugga och kan inrikta sig på sådant man är genuint intresserad av. Det som ställer till med problem här, är i stället den oöverskådliga mängden kurslitteratur och det faktum att man blir tvungen att organisera och planera sina studier och sin tid på egen hand, vilket som bekant är en av de stora svårigheterna vid ADHD. Men visst, är man väl medveten om sina svårigheter med detta är det fullt möjligt att man då överkompenserar och på så vis kan kringgå problematiken. Resultatet brukar dock bli att man anstränger så till den grad att man drabbas av en utmattningsdepression på kuppen. (Been there, done that…)

Jag hoppas att du blir lite klokare av det jag skrev.

#7 Tack för ditt svar!

Oorganiserad är jag i allra högsta grad, jag kan lägga upp en planering, men jag kan absolut inte följa den. Mina organisationsproblem underlättas ju och upplevs inte som ett problem i vardagen eftersom min sambo är en väldigt välorganiserad människa. Problemet med städningen är ganska lätt löst med att han städar undan efter mig medan jag ränner runt och plockar upp en sak här och en sak där, lägger ifrån mig det på fel plats och tar nästa grej. Jag har bara tänkt att jag är tankspridd, jag kan ALDRIG hitta mina saker. Varje morgon är en kamp mot klockan medan jag försöker fixa frukost, hitta mina glasögon (som jag förövrigt förlägger ca 10 gånger i timman haha) och hitta rena kläder. För att tvätta är ju inte ens att tänka på. Som tur är är ju min sambo en riktig "housekeeper" här hemma och tvättar, städar och grejar. Att packa väskan inför att lämna på dagis är ju också ett problem, som vi har löst genom att sambon packar väskan varje morgon innan han går till jobbet.

Jag får alltid gå tillbaka till dagis när jag är halvvägs hem och hämta min väska som jag glömt i hallen, min mobil som ligger på sonens hylla eller min mössa etc. Men även detta är ju "tankspriddhet" enligt mig själv.

Min poäng är väl att jag inte upplever detta som något problem för att vi har hittat lösningar i vår familj som möjliggör att det fungerar. Men när min sambo är bortrest ett par dagar så ser det ut som om vi skulle behöva besök av rent hus här hemma.

#5

Där beskrev du delar av mig…. Hm… Jag kan tex kolla på en film, gärna verklighetsbaserad. Sen måste jag söka reda på allt om skådespelarna, de riktiga personerna, historien etc etc…. Zzzzzzz. Jag är så tröttsam.

Sen är jag också jäkligt organiserad, men, är svårt på att följa den. Om inget stör mig, så går det ganska bra, men det kan räcka med att katten jamar och jag böjer mig ner för att klappa den….

Ja du, en fundering kanske. SKönt att ni funnit ett system i famlijen och vardagen som funkar, bra! Kanske bra för din egen del att "få veta", men det där känner du bäst själv

#5 Åh det där med verklighetsbaserade filmer känner jag igen.. Såg förra veckan "Den nya människan" om arbetsträning och tvångssterilisering av svenska unga kvinnor mellan 30-70-talet och jag spenderade timmar på nätet och försökte hitta info om det "riktiga" Odenslund, och hitta en bild på den "Riktiga" Gurtrud..

Haha, samma gör jag med låtar, handlar det om något som låter verkligt så söker jag upp all info som går att få om hur personen mådde när den skrevs, hur hjärtesorgen gick och vem låten egentligen handlar om etc.

Ja egentligen är det det jag funderar på, allt flyter ju på toppen just nu, men vad händer om vi separerar en dag? Jag har aldrig mbott ensam, och jag vet inte hur bra jag skulle klara en sån sak. Kanske är det bra att ha hjälp och stöd i en sån situation redan till hands än att behöva kämpa för att kanske få struktur och ordning när allt redan är kaos.

Det är som att läsa om sig själv. Jag har ingen diagnos men dom vill utreda mig, detta är presis jag. Förutom att jag lider av deprisjon på det då… Fick just en Wowkännsla…

Har du problem av det ska du utredas. Funkar allt finfint så finns det ingen poäng med det som jag ser det. Det tjockar mest på den redan enorma kön till utredningar.

#10

Ha ha ha!!! Precis! Det är jag i ett nötskal… Skönt att veta att man inte är mer än allmänt "snurrig"… Samtidigt lite roligt, man lär sig mycket fakta.

Jag tycker kanske att du ska fundera på utredning, prata med en psykolog/läkare om det. Du har ju tid att stå i kö, om man säger så, så det kanske är NU du ska göra det Bättre att vara före sin planering lite.. Som du skriver, man vet aldrig vad som händer i framtiden och har du aldrig bott ensam KAN det bli svårigheter - det behöver inte bli det, men sånt är svårt att sätta sig in i innan.

Jag har varit själv nästan hela livet, det har gått - men inte fungerat bra, långt ifrån..

Fortsätt att skriva och filosofera, det är bra för hälsan

#8 Det låter ju onekligen som ADHD. Du tycks dock ha funnit egna lösningar och dessutom en partner som underlättar vardagen för dig och sådant skall inte underskattas.

Det kan vara väldigt trixigt att få igenom en NP-utredning och min erfarenhet är att läkare inte gärna remitterar en till en sådan såvida det inte finns starka indikationer på NPF och att det medför svåra problem i ens vardag.

Som jag ser det, finns det två vägar för dig att gå:

1. Att du helt enkelt nöjer dig med att du tror att du har denna diagnos, men att du anser det överflödigt att få det på papper eftersom du trots allt kan ta leva med dina svårigheter utan att de ställer till med alltför svåra problem.

2. Att du tror att ditt liv skulle bli bättre av en diagnos och därför väljer att uppsöka en läkare (psykiater) angående detta.

Alla med ADHD har inte behovet av att bli utredda. Jag säger inte att det gäller just dig, men jag läste en avhandling för ett tag sedan där man hade gjort, visserligen okvalificerade, tester på odiagnostiserade entreprenörer och konstaterat att ADHD-symptom var överrepresenterade inom denna yrkeskategori. Mga av dem hade dock inte behovet av en diagnos, eftersom de hade funnit sin egen väg genom livet och nyttjat de fördelar som en person med ADHD har.