Goddagens
Och denna dagen hittade jag hit, är 35 årig gubbe med en son. Nu är det 3 år sen jag fick min diagnos som det så fint heter. En tvättäkta ADHD-diagnos. Och efter diagnosen tycker jag nog mitt liv blivit mer klarare, vissa saker bättre, men mycket har blivit sämre. Det började med att sjukaan gjorde fel och "glömde" kalla in mig för att testa blodtryck och samtal om min medecinering. Jag visste inte om att man skulle göra sånt ens, fick reda på det genom en vän. Sista året har det varit totalkaos, är ganska säker på att jag hade för hög dos Concerta, blev väldigt nojjig inombord, massa ny ångest för saker jag aldrig haft innan, drog mig undan folk, stängde av min mobil ett par månader, försökte hitta andra orsaker till min diagnos, att dom gjort fel på sjukan eller att jag hade narkolepsi m.m… ja, det har varit ett förbannat rörigt år nu.
Men i början av min medecinering funkade det jättebra, sjukt bra alltså, jobbade som bara den, och med ett väääldigt invecklat jobb jag aldrig skulle klara av innan.
Nu har jag lyckats få lite ordning på sjukan, gjorde mitt första blodtryckstest för 3 veckor sen, börjat äta medecin igen, men det är som ett efterskalv, tar tid att få allt på plats, självkänslan och mitt självförtroende måste byggas upp igen. Innan kunde jag ta för mig av saker och hade mål och visioner, och kunde arbeta mot dom, men jag hade självklart dom klassiska adhd-kännetecknen. Jag är skiiiitduktig på det jag kan och tycker är kul, men heeelt värdelös på saker som får mig att gå i total koma, sköta räkningar och papper och andra måsten… usch..
Och det finns funderingar om man någonsin kommer hitta någon man kommer kunna dela framtiden med, har varit i förhållande större delen av vuxnalivet. Men går det som adhd:are kunna hitta någon som vill leva med en.
Har barn som är 10 år och vi har verkligen kul ihop, men ibland så är jag värdelös på att ta mig i kragen och fixa med läxor, komma i tid till skolan. Och jag täker mycket på om han har ADHD med, har försökt prata med det med hans mor, men jag får bara kalla handen då, det ignonreras, precis så som det var för mig när jag började min utredning, aldrig någonsin har jag kunnat prata om det med henne. Och om då min son har ADHD och behöver göra en utredning så känns det som pest eller kolera. Om jag börjar ta upp det med henne att jag vill göra utredning så kommer hon sätta sig på tvären, mycket bråk och i slutänden en mamma som inte skulle försöka förstå sig på honom, eller att jag struntar i utredning, men endå försöker göra det bästa av situationen och informera lärare om hur "fallet kan vara" =|
En situation som jag ooofta tänker på är. Varför kommer jag försent så ofta till möten m.m. Jag vet att jag borde ge mig av en viss tid ovh jag vet om att om jag inte går "nu" kommer jag försent, och tillslut så är jag endå 10-15 minuter sen. Men så ställer jag mig frågan, tänk om jag helt plötsligt skulle ärva 1 milijon kronor av en avlägsen släkting, men kravet är att jag är på banken exakt kl 13.00, jag hade varit där 2 timmar innan..
Då får jag känslan att jag bara är egoistisk och inte bryr mig om andra än mig själv..
Har tuusen tankar i huvudet nu och allt bara snurrar =|
MvH Mr Beie
Hej och välkommen hit
Extra kul med aktiva killar som hittar hit
Gud vad jag känner igen mig själv i dig och då har jag ännu inte fått min diagnos.
Hoppas du inte tar illa upp men jag tycker att ditt ex inte prioriterar din sons svårigheter och är ganska egoistisk då hon blundar för detta.
Jag hoppas din son får den hjälp och stöd han så väl behöver
Haha, skrattade gott åt det du beskrev om möten. Javisst är det så. Jag hade också garanterat varit där också två timmar innan
Men vem hade inte varit det oavsett om man har ADHD eller ej.
Oj, det där ska jag nog läsa en gång till innan jag svarar vettigt så så länge säger jag varmt välkommen hit!
Det kan väl vara så att du kanske intresserar dig mer för pengarna än att komma i tid till ett möte t.ex? Det kanske är roligare med pengar än möten och då blir man väl automatiskt bättre på att komma i tid? (ofta lääänge för tidigt)
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! 
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
hej! kul att du är här! =)
![[Tassy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#4 Jag är inne på ditt spår.
Det här med motivation är ju extra viktigt om man har diagnos vad jag har kommit fram till. Hur kul är det att sitta på möte när någon/några babblar, man måste fokusera och lyssna, kanske till och med sitta still och allt sånt där… Nä roligare kan man ha, även om mötet säkert är viktigt och nyttigt i någon form. Det är inte egoistiskt, det är bara så det fungerar ju. 
Varmt välkommen förresten!
Hej igen
Jag va lite uppstressad den dagen jag skrev min pres :P
Men jag är helt inne på att det faktiskt är min sjukdom som ligger bakom mina problem, att komma försent till möten m.m. Men att man inte skulle komma försent till Miljonen :P
Men jag ska alltid analysera mig själv och varför jag är sådan i dom olika situationerna. Rent logiskt är det inte svårt att komma i tid, låt säga att jag ska vara på ett möte kl 09:00. Det tar mig 20 minuter att ta mig dit, och om jag går utanför dörren kl 08:30 så har jag god tid på mig, och jag är någon minut innan med, det är jättebra =)
Men verkligen heten är,
08:00 Skönt, nu har jag en halvtimma på mig innan jag behöver gå.
08:15 Börjar nog bli dags att klä på mig, ska bara kolla mailen, har en kvart på mig, inga problem
08:25 Oj har det redan gått 10 minuter, jag hinner kolla en sak til bara snabbt
08:30 Shit, jag hade behövt gå nu, men om ja skyndar mig sen hinner jag bara kolla om någon svarat facebookinlägget jag gjorde.
08:37 shit shit shit, nu är det bråttom, va fan la jag byxorna nu..
08:40 Justja, ja måste ta me min bärbara dator, in i väskan med den, va ligger musen nu då,
08:42 Snabbt på men skor, jacka, jag har med mig nyklar? telefon? bra
08:44 Justja, måste borsta tänderna..
08:47 Äntligen på väg, men nu måste jag gå fort som faaan…
08:59 Oj redan 9 snart, och jag har minst 5 minuter kvar innan jag är framme
09:10 Men hej, ursäkta jag blev lite sen, hade lite svårt att komma upp nu i morse, somnade för sent,
Och detta gör man om och om igen
Jag lääär mig aldrig, så tänker jag,
varför vet jag inte bättre =|
För jag har ADHD, jag är sådan,
Men bara för jag har en diagnos så ger jag mig en massa självkritik, för jag vet hurdan jag är =|
Fast jag är inte en pessimist, jag är grymmt optimistisk människa, fast just nu är det vääldigt mycket i huvudet.
Peace /Beie
En liten grej i förra inlägget var oxå att
jag tror att det tar 20 minuter att ta mig dit,
även om jag stressar sen tar det 25 minuter,
och det lär jag mig inte heller :D
#7 Skrattar igenkännande till det du skriver Så typiskt mig oxå
beie det var jätte bra,att du har hittat hit.Här kan du får mycke nytta av allt som du undrar osv.Här kan du dela dina tankar diskutera om olika saker o det som jag tycker är toppen bra…humor trots allt.
Jag vet att det passar inte till allt o alltid,men jag har haft mycke nytta av det.Det finns många härliga människor här som jag huser varma tankar redan nu fast jag har också hittat hit…inte så länge sen.Hoppas,att du trivs här…en sak till..det är inte alla män som kan skriva så mycke som du…ännu mindre bjuda sig själv o lite till.
…beie #7…det var som du skulle har skrivt om min bästa kompis
En sakt till… tycker jag… så sant som jag sitter här är, när man har barn,då ska man alltid se barnens bästa o för att kuna göra det måste man ta hand om sig själv också på rätt sätt,att man mår bra.Allt annat kommer sen som det bästa bjuden middag.
Lycka till med allt.
#7 Du beskriver ju mig precis 
hur många gånger har man inte beklagat sig för att det varit poliskontroll, köer mm i trafiken då man kommit försent.
Jag är glad att jag har mycket fantasi.
Och en tanke som jag har hela tiden är att jag måste bli bättre på detta, men men gäller ju att aldrig ge upp
Är väl som miljonvinsten på trisslotten haha
#11………inte en till sån… bästa kompis,det kommer jag inte klara av.
vem vet
#13…jag…
Starta ny diskussion