Lina, du är absolut ingen dålig liten unge. Du är en jättego liten tjej. Att du känner som du gör skulle jag tro beror på Aspergers syndrom. Jag kan tala om att det du skrev även passar in på mig. Jag har alltid känt som du.

*Bamsekram till dig*

#1: Tack Aspie! *kram*
Jag börjar bli så less på alltihop.

Jag förstår att du blir less på alltihop men det kommer bra dagar oxå gumman. Ge inte upp, snart får du den hjälp som du behöver

Du skrev av mina känslor^^

#3: Ja. På måndag ska jag träffa en läkare och på tisdag ska jag ha möte med mina lärare. Hoppas det blir bättre snart!

#4: Intressant att du känner igen dig! :)

Kanske inte så intressant igentligen ^^

#0 Måste bara säga, det där var väldigt fint skrivet. Du uttrycker dej väl!

Sen kan jag bara säga att människor är olika. Alla personlighetstyper och läggningar och olika sätt att se saker är nödvändiga, för alla tillför mänskligheten något.

Du kan också att hitta din nisch, Linsen. Jag lovar!

"Som vanligt sitter jag där. På bänken, i skolan."

De där orden känner jag igen….

jag sitter också som vanligt där.. på bänken… eller jag sitter vid en bänk, inte på den! Eller ibland gör jag det också.

Ibland sitter jag ovanpå skåpen och slår benen mot skåpdörrarna.

Men du blir väl inte stel när jag kommer va? Vi kan va med varann på rasterna om du vill. Du ser lite ensam ut,

KRAAAAAAAAAAAAM älskade syrra!!!

#6: Nä, du har rätt …

#7: Tackar!

#8: Nej, jag blir inte stel när du kommer, jag har ju känt dig i 13 år. :)
Men jag hatar typ när andra personer som jag inte känner kommer.
Nej, tack,jag vill vara för mig själv på rasterna … :/
KRAM!

Jag är typ deprimerad nu!
Ingenting är roligt längre, jag orkar inte göra någonting.
Igår sov jag bort nästan hela dagen, idag har jag bara suttit framför TV:n och datorn. Jag orkar inte gå ut, även fast det är jättefint väder.
Jag går runt med pyjamasen på mig bara.
Jag orkar inte göra mat heller, bara pannkakor men det är så onyttigt.

Vad ska jag göra?
Jag känner mig halvdöd.

Linsen de är likadant för mig… har du msn=)?

#11: Okej … Ja, jag har msn! :)

#11 Ahaaaaaaa, det var därför du frågade om MSN funkade förut!

#13: Skäm inte ut mig, hahaha

Idag ska jag prata med någon igen, jag längtar inte!
Jag kan inte prata med folk ändå, så det kommer inte gå bra.

Hej Linsenhejhej. Jag är inte heller social, jag vill helst vara i fred och det blir bara fel och jobbigt med folk. För mig har det funkat att hålla en låg profil, "på min tid" var det inte så vanligt att skola och andra messerschmittar försökte tvinga dem som inte var sociala till att bli det, så länge de höll en låg profil. Dock blev jag mobbad, men det kändes faktiskt lättare att bära än de (relativt få) gånger folk försökte tvinga mig att vara som andra.

Det går att leva så med. Låt bara ingen lura dig att tro att det är fel på dig. Se det så här: Man vill ju gärna umgås med den trevligaste och mest intelligenta personen man känner. Inte konstigt då att man helst håller sig för sig själv!

#16: Hej! Jättebra skrivet. :)

Jag vill krossa huvudet i väggen ..
Det där dumma mötet gick inte bra alls. På grund av mig såklart.
Inte kan jag prata, inte fattar jag några frågor.
Allt gick sämst.

Ett nytt möte imorgon, fast med min lärare *ledsen och arg*.
Jag kommer inte säga ett dugg, det lovar jag!!
Jag ska inte titta i några fula ögon heller..

Inte på grund av DIG, Linsen! På grund av ALLA som var där. På grund av dem som inte förstår dig och inte kan agera på ett sätt som gör att du fungerar MINST lika mycket som på grund av dig! Det kanske är svårt för dig att prata så folk förstår, men de har ju svårt att prata så att du förstår! Du kanske har svårt att förstå dem, men de förstår ju inte dig heller! Det är alltså minst lika mycket deras fel att det gick sämst.

Du uttrycker dig så bra i skrift, kanske du kan skriva ett "manus" att ta med dig? När jag går till läkare, ska prata projekt eller ska gå igenom saker med min ridinstruktör, så har jag med mig ett papper med det jag vill ha sagt i tydliga punkter. Jag ger den andra personen en kopia och har en själv, så kan vi gå igenom det hela. Dels gör det att jag själv har initiativet och styr, dels gör det att jag inte glömmer och velar bort mig.

Det kanske är svårt att göra det om de andra är äldre än du och är "auktoriteter", men å andra sidan är det ju faktiskt deras jobb att hjälpa dig. Så lite får de faktiskt lov att anstränga sig!

Å du, tänk i stället på någon annans huvud du skulle vilja krossa i väggen. Inte ditt. Du är ju den viktigaste personen i ditt liv!

#19: Du har nog rätt ….. Tack.
Ja, ett litet manus eller något liknande skulle ju varit bra. Men hur skriver man ett sådant?
Det är ju väldigt mycket enklare att skriva än prata, iallafall enligt mig.

Hmm … jag får väl krossa någon annans huvud istället, hehe.

Linsis då!
Jag var ofta på möten med skolan i sjuan och åttan (skolvägran, fungerade inte i den skolan) och jag gick med på allt dom kom överens om, just för att dom var flera och trängde in mig i ett hörn. Det slutade ofta med att jag fick världens panikångest, och så fort jag kom ifrån mötet så brast det för mig, och jag tog ut all ilska på mig själv - för det var ju ändå jag som hade gått med på allt.

Så småningom förstod min mamma mitt problem i den grejen, så vi började ta möten med skolan där vi började med en person, och sedan tog med den till nästa (men den första fick då inte säga något, utan bara vara med), osv.
Det fungerade så småningom.
Dock känns det som om jag bara babblar iväg lite från ämnet just nu… Men jag fastnade väl där för det du skrev angående mötet.

Sedan kan du alltid skrika till på msn om det är så. Försöker vara inne så mycket jag kan i skolan, och är oftast inne varje dag hemma. (tixy-@hotmail.com)

Massa kramar på dig!

#21: … stackars dig. Det var säkert väldigt jobbigt att gå på de där mötena.

Jag tycker också att det är jobbigt med fler än en person som ska prata och ställa frågor, särskilt om jag aldrig har sett de förut!

Okej, jag addar väl dig.

Kramar från Lina.

Såhär är det just nu (är tvungen att skriva av mig lite):

Min korkade brorsa, 10 år, har tagit hem en dum kompis.
De skriker och springer runt i hela lägenheten, jag vill bara försvinna.
Min förfärliga syrra, 11 år, (inte Malin, utan en jobbig och elak unge som heter Toril) är med och leker kurra gömma med de två knäppiskillarna.
Nyss tänkte min brorsa gömma sig i ett skåp och då gick jag fram och drog bort honom därifrån. Då blev han arg och gjorde illa min hand och sa "CP-unge" till mig.
Min syrra Toril har på sig MIN tröja, hon har stulit den 7-10 gånger och tar den även fast jag brukar riva henne i håret och sparka henne när hon gör det.
Plötsligt ropar jag: "Kan ni inte gå och dränka er eller något?"
Kunde inte låta bli. Mitt huvud sprängs snart.
Kan ni föreställa er den här jobbiga situationen?
Vill bara försvinna härifrån … Långt härifrån.

Hej Linsen !

# 19´s förslag låter som en bra grej, skriv en lista med punkter på vad du vill ska komma fram ur det här mötet du ska på  för skriva kan du verkligen.

Starta med JAG VILL : och JAG VILL INTE eller ngt i den stilen

Vill också säga att du verkligen är en stark tjej som tar dig igenom skoldagen även när det är så där tungt ibland…

Lycka till på mötet i morgon

Luna Lovegood

#23: Visst kan jag förstå - varför tror du jag bor ensam med en särbo som kommer på helgerna och tillbringar halva dagarna i sitt arbetsrum i min lada ?

Men jag undrar hur många "normala" som kan fatta hur jobbigt det är att inte få vara i fred? Hur det kryper i hela kroppen och i hela själen när det är för mycket folk för nära. För mycket är allt som är mer än noll personer ibland.

#24: Hej på dig!

Jag har redan skrivit ungefär 3 listor där det står allt jag tycker är jobbigt och varför.
Men jag blir aldrig nöjd med listorna, det finns över 30 punkter över saker jag tycker är jobbigt och svårt och det är lite skämmigt att ha så många svårigheter.

Jag vet inte vad jag vill… Jo, jag vill bli lämnad ifred! Och jag vill att alla ska acceptera att jag inte vill umgås med någon i klassen eller vara bland folk alls. Jag vill bara stanna hemma och aldrig behöva gå till någon affär, aldrig behöva prata i telefonen och aldrig behöva vara med i grupparbeten på skolan.
Jag vill inte vara social för jag föddes inte som en social människa!
Men man ska visst vara på ett speciellt sätt … man är tvungen, annars är man sjuk, knäpp, dum, dålig, värdelös, sämst, korkad och oduglig!

Tack så mycket för de snälla orden.

#25: "Normala" verkar inte förstå att det är jobbigt att ha många människor runt sig! Och jag kan bara inte förstå varför de inte kan förstå det … Varför tycker inte de det?

Jag ska köpa hörselskydd så att jag åtminstone slipper det outhärdliga ljudet.

Misstänkte att du kände att det var jobbigt. Testa att be att få prata med dom en och en, och att dom tar det i din takt? Tex att ni skriver upp en lista med punkter ni ska gå igenom, och du avgör när varje ämne är avslutat.

Kram!

#28: Nej, det vågar jag inte … Men det var ett bra tips. Kram!

Linsen… nu gråter jag floder…..

Det är inget fel på dej, det är bara alla kraven på dig som är fel…

Lilla gumman…. du skriver så fint, så fint…

kan du inte skriva det här till dina lärare och andra runtomkring dig. Det är ju huve´t på spiken för den utanförskap som många som är inom autism ramen och även andra bokstäver ofta känner…

men djupt inom dig har du på nåt sätt fått en knäck…. Glöm aldrig att du är perfekt… **I rätt miljö och med rätta krav så är du exakt på pricken perfekt.
**Det är inte dig det är fel på….Det är samhället…

Jag gråter med dig och kramar om dig, fast på dina villkor….

Lilla lilla gumman… måtte du få världen att förstå…

jag kan inte sluta gråta…

men ta med ALLT du skrivit.. å vågar du/ kan du så säg så här mycket tänker jag på/funderar jag på hur det ska kunna bli bättre.. VAD GÖR NI? sitter å gnäller å e allmänt ggrrr…. du e ju den som e mest vuxen i det sammahanget.. dom kräver saker av dig DU SKA osv.. men snälla VAD GÖR DOM DÅ? dumma…ggrrr…människor..

min dotter sa för ett par år sen.. det e nog inte lätt å va vuxen.. men en ska ska ni vuxna veta.. ATT NI INTE ALLTID VET BÄST Å KAN ALLT!

kram på dig gums

#30: *tröstar* Vad fint skrivet!

Enligt alla andra är det fel på mig ….

Nej, jag kan inte skriva upp det här och visa för någon, det vågar jag inte .. men jag ska nog skriva upp något liknande.

Det finns ingen rätt miljö för mig! Jag kan knappt gå in i en affär, eller i stan utan att vilja hem med en gång. Jag vill bara vara hemma, men till och med hemma är det jobbigt eftersom det är så mycket ljud här.

Massor av kramar från mig!

#31: Jag är så rädd för att visa någon det jag har skrivit!
Men jag är faktiskt sugen på att skriva en liten uppsats eller vad man ska kalla det, om hur jag mår och det som jag tycker är svårt, jobbigt och besvärligt.

Bra skrivet också! :) Kram på dig också

förstår att du är rädd att visa vad du skrivit.. men gör ett försök.. för din egen skull.. vad e det värsta som kan hända om du visar upp det?

Linsiiiis! Jag kom på en idé, som kanske kan funka!
Skriv en berättelse, med dig som huvudperson för att få fram känslorna och tankarna du har. Allt behöver inte vara rätt hela tiden, så länge du får fram hur du känner och tänker.
Tror du att det skulle kunna vara något?

ja det e lätt å säga vad nån annan ska göra å inte göra. men alla här vill dig så väl.. hoppas det löser sig på allra bästa sätt.. kram kram kram

ALLA ANDRA!?!??! Det var väl att ta i? Jag tkr inte det är fel på dig!

Bästa syrran som finns juuuu!

Linsen, du kanske kan ta bara en enda grej och hålla fast vid den till att börja med? Bara detta att du inte trivs bland människor. Att det är viktigt för dig att ha stort integritetsutrymme, att du måste få vara ensam och i stillhet för att kunna fungera. Börja där, med att upplysa personerna som ska ha möte med dig om det, så kanske du kan få utrymme i livet att hinna tänka och känna och formulera dig?

Finns det ingenstans du kan ha en tillflykt? I en tyst vrå på biblioteket eller så? Eller något utrymme i skolan där det sällan är folk? För mig har alltid böcker varit tillflyktsorten framför andra, jag kan stänga av omgivningen, så länge ingen tränger sig direkt på mig, genom att dyka ned i en bok.

Kanske du och de andra personerna skulle kunna "prata" så här? Genom att bilda en grupp på något forum, eller på skolans interna nät, med tillfälliga nick som ni inte använder på annat håll? Då hinner man tänka mellan replikerna också.

Jag undrar…Du sitter väl inte ensam på de här mötena ? Barn eller vuxen så ska man inte ensam ta emot anklagelser och "så här gör vi" samtal där man ofta sitter själv på en sida bordet och 3-5 pers på andra sidan bordet, det är så lätt att : inte våga säga något, att hålla med för att det är lättast, eller för att det låter bra i för stunden men när man har gått därifrån och smält informationen (om man inte blandat ihop den) så låter det inte alls så bra.

Kan du inte ta din syrra med eller föräldrar eller någon annan som du litar på som kan föra din talan, som säger stop och lägger fram förslag som hon/han vet skulle funka med dig

Kram

Luna Lovegood

#33 Jag tycker du ska visa vad du skriver. Det är ett bra sätt även om det känns dumt så vet du ju att det är så du känner. Skriv ner enkelt och kort vad du tycker och kämpa på att våga visa det. Det är inte dig det är fel på, du är en smart och trevlig tjej!

Stå på dig!:)

Kram
//Sayuri

Tack för alla svar! Jag svarar på era inlägg ikväll, nu måste jag skynda mig till skolan. Kram!

#34: Det värsta som kan hända är … att de inte tror på att det jag skriver är sant eller att jag skäms över det jag har skrivet.

#35: Det låter som en jättebra idè, det ska jag testa!

#36: Tack, kram! Jag hoppas också att det löser sig.

#37: Hehe, vad bra att du inte tycker det.

#38: Ja, du har rätt i att jag kan börja med en sak i taget. Att jag inte trivs bland människor är nog mitt största problem.
Jo, på biblioteket kommer jag nog kunna få vara i fortsättningen, det pratade vi om på mötet jag var på idag (berättar mer om det i nästa inlägg). Böcker har också alltid hjälpt för mig!
Bra tips du gav. Tack!

#39: Det är 2-3 personer (min mamma inräknad) på mötena jag har gått på.
Nej .. jag tror inte det skulle fungera med någon förälder eller syskon som pratar istället för mig, tyvärr. Även om jag själv blir helt stum med en gång det är ett möte. Jag borde skriva ner allt istället och ge till dem.

#40: Tack Sayuri! Jag ska nog skriva ner någonting och ge. :) Kram!

Kramar på er allihopa!

Idag var jag på mötet med min lärare och en specialpedagog.
Det gick allt annat än bra! Det var som en mardröm och jag ville bara bort därifrån så snabbt som möjligt. I 50 minuter var jag tvungen att lida.

Specialpedagogen började med att ställa frågor till mig, de samma vanliga frågorna som jag har fått minst tre gånger tidigare.
Här är ett litet exempel:
"Brukar du vara med någon i klassen?" sa hon.
"Nej." sa jag.
"Någon på skolan då?" sa hon.
"Nej." sa jag.
"Så du känner dig alltså utanför …" sa hon och det verkade som att hon tog det för givet.
"Nej." sa jag och då blev hon typ förvånad, hehe …

Jag vägrade titta i deras ögon. Jag kanske gjorde det lite snabbt då och då, men jag stirrade på väggen, tittade på vad de skrev, pillade på min jacka eller mina nycklar och tittade överallt runt i rummet för att slippa ha ögonkontakt med dem.

De sa det gamla "vi vill bara hjälpa dig" och de var jobbiga att lyssna på och jag var tvungen att svara på massa konstiga saker även fast jag inte ville det alls.
Detta mötet kanske inte låter särskilt jobbigt, men det var verkligen hemskt. Att sitta där i nästan en timme bredvid två människor som man inte tycker om är inte roligt alls.
I början sa specialpedagogen egentligen att jag skulle berätta om vad som är svårt och sådant. Men jag som knappt kan säga ja, nej och sådana lätta ord vägrade helt enkelt att berätta något. Så hon ställde frågor till mig som jag inte ens kunde svaren på!

*suckar* Jag är trött nu.

Kan du inte skriva ett brev, Lina, eller en punktlista med sådant du tycker är svårt, så tar du med dig den och ger dem? Det gjorde jag på mig utredning, det tyckte min utredare var jättebra. :)

#44: Jag har faktiskt en lista med saker jag tycker är svårt … jag kanske borde göra som du gjorde! Jag har inte visat listan för någon (än).

Min utredare fick läsa själv. Hon läste högt men jag behövde inte titta henne i ögonen utan titade på annat… Det kändes skönt att jag slapp prata om sånt jag har svårt för. Det känns som ett nederlag i sig. Bara för att man säger vad man har svårt för, man skäms liksom….

#46: Okej, det låter bra. Jag tycker också det är jobbigt att prata om saker som man tycker är jobbigt.

Jag vet inte om ni bryr er , men jag har en blogg som är lösenordsskyddad, … där skriver jag mina tankar och sådant.
Min svårighetslista finns där bland annat.
Om någon vill ha tillgång till att läsa bloggen så är det bara att PM:a mig. Men jag vet inte om ni vill, jag skrev det bara för säkerhets skull, hehe ..

Den där jämra specialpedagogen ger jag inte mycket för. När hon ställt sina frågor och kommer till "Så du känner dig alltså utanför …", och du svarar NEJ, så borde hon direkt fatta vad du menar och vilken personlighetstyp hon har att göra med. Att hon blev förvånad tycker jag bevisar att hon inte är speciellt bra på sitt jobb. Men det verkar som om introverta enstöringar är definierade som fel redan från början numera. BLÄÄÄ!

Håller med Gronstedt…

Vadå, kan man inte trivas ensam? Det är enklare att vara själv, man måste inte hela tiden tänka på vad andra gör eller hur man ska bete sig utan man kan vara sig själv och slipper slösa energi på något annat… typ. Kommer nog aldrig begripa mig på normisar :/

#50 håller med

#49 Jag tycker inte att någon av våra specialpedagoger är särskilt bra.. De är konstiga! (vi går i samma skola)

#49: Jag håller med! Man behöver ju inte känna sig utanför bara för att man är för sig själv hela tiden, men det förstår inte alla tyvärr.

#50: Ja. Det är mycket lättare att vara ensam, som du skriver! Håller med om allt du skrev också.

#52: Hehe, ja … de är väl lite konstiga.

#53 Men ska jag vara ärlig så har jag fått ett bättre intryck av din SP än min……. Den jag har är en grymt surkärring…. och allt går såååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå sakta att jag vill spy baklänges! xD

Sen kanske du tolkar saker lite fel? Jag kan också göra det ibland.

För mamma tyckte din SP var bra

#54 Man kan ha olika problem och vissa människor passar mindre bra ihop, det är lite svårt sånt där och klickar man inte med sin utredare kan det vara svårt att få saker på rätt sätt. Det kan gå bra även om man inte klickar fast det går ofta bättre om man stämmer bra ihop. Det har tait tid för mig att hitta folk som jag funkar med och som jag kan prata med men nu går det bra och det känns som om man måste hitta en person som kan läsa ens språk om man nu inte är en normis.

Jag behöver en utredare som förstår mitt sätt att tänka och inte är helt bakom flötet för dumhet gör mig rent irriterad. Sen är det ju självklart olika hur vi alla uppfattar andra som jag ser någon bra och någon annan dömmer densamme som en idiot. Man kan inte passa ihop med alla och man måste se lite utefter pasientens behov…stämmer det inte mellan pasient och utredare så kan det bli värre för pasienten om man har otur. Vissa personer skadar mer än de gör nytta tyvärr. :/

Hoppas jag inte rörde ihop allt för mycket nu…

#54: Jag vet inte om jag tolkade henne fel, jag brukar göra det ibland men man såg tydligt att hon inte hade förväntat sig "nej" på frågan om jag kände mig utanför.
Jaja, hon var ju inte otrevlig eller något så du kommer nog tycka att hon är OK.

#55: Bra skrivet, Sayuri!

Imorgon ska jag redan på nästa utredningsmöte! …

#55 Hmm.. jag menade inte utredaren, snarare specialpedagogen… Blev lite förvirrad!

Och Lina; Du får gärna sluta slåss!

#58: Jag menade också specialpedagogen!

Och Evert; Du får gärna ta det lite lugnare när du ska sitta vid datorn!

#59 Vadådå ta det lugnare!?!?! Du stänger ju seriöst aldrig av….. Bara man säger "du ska……" då blir du förbannad så jag tror jag ska spy baklänges eller något! Du behöver FORTFARANDE inte slåss….. Kommer också börja slåss isåfall! ! !!!!!

#60: Take it easy! Nähe, du överdriver bara ..

#62 Jag överdriver INTE … fråga mamma och pappa!

leta reda på nån som du kan lita på. nån vuxen och skriv till den. jag gör det till min terapeut, det är bra. då får jag "sagt" det jag vill.. lycka till.

#61 Ta hand om dig!!

#64:  Detsamma!

Jag känner igen mig i nästan allt det du skriver..Jag var sjukligt blyg och osocial nästan hela min skolgång. Jag orkade inte prata, umgås och framförallt så fattade jag inte ett skit av "spelet" som alla andra verkade spela. Men sedan fick jag diagnosen ADD och började med Ritalin och nu tycker folk helt plötsligt att jag är socialt kompetent…även om jag fortfarande kan känna att jag inte orkar eller förstår det där socala "spelet". Men då är jag hellre ensam eller umgås bara med en enda person än att ha en massa energisugande personer i min närhet bara för att man ska ha ett socialt nätverk…

Jag tycker du ska kolla upp det. För du verkar som jag också hade en enorm känsla om att jag är som jag är av någon särskild anledning…man har bara inte den blekaste aning om vad och oftast så stämmer den känslan.

Du verkar vara en sa otroligt intelligent tjej Linsen! Du uttrycker dig valdigt val. Och du uttrycker precis som jag alltid kande/kanner i skolan. Jag satt oftast och ritade rasterna igenom :) Hoppas att allt ar bra med dig!

#66: Okej.
Jag har fått diagnosen Aspergers syndrom, för ungefär fyra månader sedan.

#67: Tack så mycket!  
Det mesta är bra med mig. Jag går inte längre kvar på den där skolan, så nu har jag det bättre.

Kram till alla.