Jag är en tjej som egentligen är allt för gammal för att fortfarande kalla mig tjej… När man är 40+ så är man kvinna. Näe, jag är inte det, jag är fortfarande tjej. Alltför nyfiken, envis och egen för att vara fin dam.

Jag är än så länge outredd, men vissa saker "vet" man om sig själv och har alltid vetat, och jag står äntligen i kö för ADHD-utredning.

För att dra den korta versionen av livet:
Hjälpklass bland de "lågpresterande" barnen trots hög IQ, eftersom jag inte passade in nånstans. Tyckte skolan var en pina, kom nästan alltid försent och flydde till mina dagdrömmar både i skolan och hemma… Jag fixade trots intelligensen sällan proven, och fick så ofta höra att jag var lat som inte läste på… Jo, jag läste på, men jag lärde mig inte genom skolans sätt att lära ut.

Just nu utan jobb, jag har nästan tappat tron på att det finns nån plats där jag passar in. Arbetsgivare förstår inte alltid vad jag menar om jag nämner att jag inte fixar psykisk stress. För mig kan stress vara att ha surr runt mig från 15 kompisar, samtidigt som jag försöker sköta min uppgift. Till slut blir surret för mycket och jag rasar i småbitar. Att då få från en arbetsledare att "här är INTE stressigt! Du kan t.o.m. sitta en timme och glo efter du är klar innan du går hem!" Den som har en ADHD-problematik vet vad jag menar med att det är surret medan jag försöker sköta mitt som är förödande, inte huruvida jag får lov att (=måste) kan sitta och lyssna på kompisarnas surr även i rastutrymme, den där timmen, och inte ha nånstans att gå undan.

Inför framtiden är jag LIVRÄDD! Rädd för att igen hamna mellan stolarna och inte få rätt hjälp, som sist jag var inom psyk 2002, efter en av mina kollapser. Då fick jag visserligen remiss till psyk, som tog emot efter efter ytterligare en skarpt formulerad remiss (de tog inte emot mig efter den första). De skrev "anpassningsstörning" och sjukskrev mig i totalt två år som mest adekvata hjälp, men ingen utredning om varför jag var anpassningsstörd. När anpassningsstörning inte höll, föreslog en arbetsterapeut (utan adekvat utredning) PTSD, en diagnos jag aldrig har känt igen mig i.

Som sagt, än så länge står jag bara i kö, och kön är lång. Min första rädsta är att inte ens vara välkommen - den här gången heller - nästa att jag inte nu heller ska bli omhändertagen när jag väl blir insläppt. Men kanske det går bra just den här gången! Kanske jag kan hänvisa till att jag faktiskt var ganska nära att få diagnosen  MBD när jag var liten. Det falerade på att den tidens kriterier innehöll att man skulle konstatera en fysisk hjärnskada på skallröntgen och/eller EEG, nåt de inte hittade. Jag var heller inte lågpresterande inom de områden jag trivdes med, nåt man skulle vara "jämsöver" om man var MBD-barn. Så kanske det var tur att jag inte fick diagnos på den tiden, stämpeln "knäpp" hade nog suttit hårdare än den gör idag med en ADHD-diagnos… Och diagnosen i sig är inget jag måste ha, det enda jag eftersträvar är rätt stöd i livet… För som sagt, jag är speciell. De som gillar mig, tycker om just att jag är rättfram och säger vad jag menar, och oerhört empatisk. Jag tar in för mycket ibland, samtidigt som jag oftast kan läsa av människors sinnesstämning. Det leder till att jag kan får en hel del förtroliga samtal, men oxå till att folk känner sig "avklädda", när de inte kan dölja saker för mig…