BusHanna…jag förstår hur du känner dig och mår.Jag känner så i omgångar i mitt liv jag med,eller mer eller mindre alltid,är nog hela sanningen.

Men jag tror att både du och jag någon gång kommer att komma över/förbi det här tänkandet.Men jag tror inte att det är lätt att göra det,det krävs som vanligt massor av jobb från din/min sida.Och kanske det jobbigaste är att jag i alla fall måste komma i håg att jag frömodligen kommer att misslyckas X-antal ggr på vägen innan det blir ok,drägligt.

Jag har ju barn,som jag tycker synd om,dom har ju mig som mamma.

Vänner som jag ständigt sviker.Dom få jag har kvar,mår jag ibland så dåligt över att ha som vänner så jag orkar ej träffa dom,för jag är så dålig vän.

Är beroende av hjälp med papper från mitt boendestöd som jag oxå då och då undviker för jag känner mig som en belastning,även om det inte är så,men det känns så…

Kärleken min är mer än (ursäkta min ord) FUCKT UP..på alla sätt å vis.Och jaa..eller nnäää..

Jag förstår dig…Men jag vill i alla fall än så länge tro & hoppas (just nu) att vi kan komma över detta tänk om oss själva.

Jag tycker om dig BusHanna.JAg skulle vilja ha dig som vän i verkliga livet oxå.Kram på dig så länge.

Du är inte ENSAM!

Jag känner mycket som du, vem skall orka vara med mig när jag inte själv gör det.

Men som svea säger, det går upp, och det går ner…

Jag behöver hjälp med mkt, men vet ej vem jag ska be, vill ej be min mamma å syskon å vänner (de få jag har)…känner att jag belastar allt å alla..

Men jag förstår, jag gråter ofta, känner att saker är orättvist, alla i min ålder har familj å barn, å här e jag, som ett stort barn i vuxen skrud, som både vill och inte vill ut i stora världen.

JAg står å stampar på samma fläck känns det som, och åren bara går….blir ej yngre å trots att alla säger att "du är ju ung än, du har hela livet på dig" så känns det ej som så,å jag tycker att saker och ting bara blivit värre, dvs ännu mer oreda, ännu mer ångest, ännu mer inbunden och isolerad.

Känner mig väldigt ofta som ensammast i världen….

kramar till dig.

Och vill du prata, om så via datan..så finns jag här!

Du är långt ifrån ensam om dina känslor. Det hindrar dock inte att allt kan ordna sig till det bästa.
Det positiva i din sits just nu är att du i alla fall har en diagnos. Det underlättar, jag lovar.

Jag trodde länga att jag skulle få leva ensam men slumpen gjorde att jag träffade min nuvarande fru. Vi lever ännu tillsammans efter snart 40 år och fem barn.

Det gör mig ledsen att du ser ner så mycket på dig själv. Det är inte riktigt den uppfattning jag fått av de inlägg av dig som jag läst. Jag hoppas innerligt att du ska kunna se dina positiva sidor också.

Kramar
HH

Jag kanner precis likadant. Har visserligen ingen diagnos an, men starka misstankar. Skickar en stor kram!

Hanna! Först av allt: KRAM!

Du är inte ensam om att känna så här. Jag börjar själv få panik över det faktum att jag snart är 31 och "inte har något liv", så att säga. Visserligen kan jag vara social i perioder, men det var väldigt länge sedan sist…

Jag ser mina yngre syskon och flera år yngre bekanta växa om mig; skaffa jobb, hem, familj, barn och resa till fjärran platser. Allt medan jag själv sitter på samma fläck och har just ingenting. Det gör ont, väldigt ont. Ensamheten. Att bli själv kvar. Oförmågan att styra upp tillvaron så att jag kan få alla dessa till synes "normala" och vardagliga ting. Sådant som faller sig både naturligt och självklart för den stora massan där ute. Tryggheten i att ha ett socialt skyddsnät, en stabil ekonomi, möjligheten att göra saker och inte begränsas alltför mkt av bristen på pengar, kärleken från nära vänner och en partner som ställer upp i vått och torrt samt en meningsfull tillvaro på så vis att man får känna sig kreativ, uppskattad för det man åstadkommer och behövd. Egentligen är detta inget underligt, för det är basala behov (länk till Maslows behovshierarki).

En människa som inte har detta, mår helt enkelt inte bra eftersom det saknas en grundtrygghet i tillvaron. Det är här samhällets skall in med insatser för att stärka upp och ge dig samma förutsättningar som alla andra där ute. Att de inte klarar av detta, är inte ditt fel. Skuldbelägg inte dig själv, kära du. Jag vet att det är lätt att göra det, för jag är precis likadan själv. Det är just därför jag sitter här och skriver till dig nu; för att det är så uppenbart att du lider av samma sak som jag lider av, för att jag vill stärka dig och stötta dig och ge dig kraft att ställa krav på din omgivning för att du skall kunna få en dräglig tillvaro.

Visst, det kan säkert komma in någon och hävda att man måste kämpa själv för att få nånting och att man aldrig får ngt serverat utan att själv anstränga sig, men jag tycker inte att dessa förmanande ord är adekvata när det kommer till NPF. Vi kämpar dagligen, med allt. Det är vi så vana vid att vi inte ens reflekterar över det. Det vi däremot inte behöver är en omgivning och ett samhälle som motarbetar oss - vilket jag i dag anser att vi faktiskt har.

Ditt liv må vara upp till just dig, absolut. Men jag anser likväl att det även är din omgivnings ansvar att - i de fall och den utsträckning de känner till dina svårigheter - göra sin medmänskliga plikt och hjälpa dig på traven med sådant du har svårt med. Vi må vara enskilda individer, men vi är även alla delaktiga i ett samhälle vare sig vi vill det eller ej.

Skulle samhället skuldbelägga en svältande bebis för att den inte äter på egen hand? Knappast. Samhället skulle snarare skuldbelägga de personer som noterat att bebisen svalt utan att de gjorde någonting åt det. På samma vis ser jag på ett funktionshinder. Det är ditt ansvar att informera din omgivning om dina svårigheter och försöka göra nånting åt din tillvaro i den mån det är möjligt i och med ditt funktionshinder. Utöver detta, är det samhällets och omgivningens ansvar att ställa upp med stöttning, hjälpmedel och göra sin medborgerliga plikt och underlätta för oss när det är möjligt.

Ärligt talat, så borde vi bitcha upp oss och kräva våra rättigheter!

Gråter när jag skriver detta. Låten du valt är underbar och skär i mig.

Jag lider med dig och så tänker jag på min son som har AS och som vill träffa någon att dela livet med. Han är dock bara 17 år ännu. Hans problem är att han bara blir kompis med tjejerna och inget mera.

Men nu till dig. Gumman du är ju söt, såg det på bilden som du har i kuddrummet. Livet känns enormt hårt ibland och orättvist men det fixar sig hur dumt det än låter nu.

Jag vet inte hur din AS är om du skulle vilja träffa någon med NPF eller om du är ute efter en partner utan bokstavshandikapp?

( Tänkte där på sonen igen som vill träffa "normala" tjejer)

Problemet är din låga självbild av dig själv, att du tror att du inte duger mm. Är ju ingen som har sagt det utan snarare tvärtom.

Varför inte träffa en go och trevlig kille via internet som accepterar dig precis som du är.

Jag tror på ärlighet att du berättar om vem du är och om din kassa ekonomi för tillfället. Trösta dig med att det är många som har det just nu i detta samhälle.

Gumman det du behöver är att ha roligt och njutningsfullt. gå en skön promenad är bättre än att sitta hemma.

jag tror att alla människor har en styrka inom sig, men att man bara har svårare att ta fram den vid olika tillfällen.

Önska dig alla kramar på jorden och önska till

Kramis från Evert!