Japp, har inte någon vetenskaplig del att hänvisa till men många som jag pratat med på diverse forum har självskadebeteenden i en eller annan form.
Många som skadar sig själv gör ju det av frustration för att få ut det onda och jobbiga innuti. Om man har AS eller NPF överhuvudtaget så tror jag man har mycket sådana känslor att brottas med. Få får ju hjälp att tackla den ångesten.
Jag har ADHD men skadade mig själv som liten, ingen märkte något men jag dunkade huvudet i väggen, slog händer och fötter i väggar så det gjorde ont, försökte medvetet stuka lederna osv. När jag blev äldre och fick stöd från min sambo så gick det över till att bita mig själv istället. Men han har varit där och stoppat mig som tur är. Nu mår jag mycket bättre men emellanåt någon gång/år när det hänt något riktigt superjobbigt så kommer det tillbaka men vi kan tackla det själva. För vården brydde sig inte alls.
jag tror det är ganska vanligt,
jag har skadat mig själv i flera år, men när jag var mindre så försökte jag stuka/bryta armar och ben och även bita mig själv men nu när jag har blivit äldre har det gått över till att jag skär mig, slår sönder saker till mina händer blöder och ibland biter mig. Jag har AS och adhd
Intressant att höra om en till som försökte stuka och bryta sig själv, jag har inte hört det tidigare. Men så har jag inte letat heller.
Jag är för feg för att skära mig, men hade en deppression innan jag fick diagnos då jag var nära så jag bad sambon lägga undan alla knivar just för att jag inte skulle ha de nära till hands. Så det blev bita istället.
#3 jag trode också jag var ensam om det, men det känns skönt att veta att det finns fler.
jag har skärt mig i snart 5 år och i början var jag ganska feg, men såren blev djupare och djupare.
men det är bra att du säger till din sambo att göma knivarna.
ja för oss fungerade det bra att jag sa till när jag mådde dåligt även om jag visste vart knivarna låg så blev det ett större steg att gå och plocka fram än att de låg synligt i lådan med bestick.
Vi gjorde en deal att jag sa till direkt när jag kände ångesten komma krypande så han fick en chans att stoppa och hjälpa till. utan honom hade jag nog gått längre med den biten. Så om man har någon man kan säga till tror jag det kan hjälpa mycket, att vända ångesten och det man har som behöver komma ut via skadebeteend, tillord istället. Det hjälpte för mig… men samtal med psykolog funkade inte… men hon var ganska konstig
![[YlvaP]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
När jag var yngre så höll jag min frustration inom mig och var arg och slog sönder saker i ren ilska. Jag slog länge på döda saker och helst tills det gjorde ont. Jag idrottade mycket som tonåring så min frustration fick jag bort i och med idrottandet.
När jag fick barn så höll jag min ilska inom mig och när det brast så skrek jag och skakade om barnen samtidigt som jag höll dom hårt i armarna och skrek på dom om hur dåliga dom var osv. Skämdes så otroligt mycket för att jag tappade fattningen. Kunde inte hantera min frustration och ilska inom mig.
Till slut testade jag alkohol men jag har aldrig varit ett fan av det. Testade att brännan mig men det gick inge vidare det heller. Till slut hittade jag ett sätt som släppte all min ångest, frustration och ilska. Jag började skära mig som vuxen. Det känns så skönt när jag skurit mig även om det inte är speciellt djupt. Mannen kom på mig och han frågade min psykläkare vad han kunde göra eller vad hon kunde göra men hon sa bara att han kan inte göra nånting åt det och det kändes otroligt skönt att få höra dessa ord.
Jag har ingen AS men när jag gjorde utredningen så hade jag många saker som tydde på as-problematiken men inte så att det räckte till en diagnos. Har istället ADHD och bipolär sjukdom.
Är det inte lite typiskt tjejigt att skada sig själv?
Vi tar ju hellre ut frustrationen, ångesten och ilskan inåt på oss själva istället för att vara med utåtagerande som de flesta killar är.
Jag har hållit på med självskador, men det blev bättre när jag lärde mig ta ut ångesten på annat istället, utåtagerande istället för inåt. Kampsport, hård Träning och skrika fungerade riktigt bra för mig. :)
Har dock inte AS utan ADHD och är väl oftast utåtagerande annars iofs.
ja tror som zaphix att det är typiskt kvinnligt. finns säkert män som gör det också men inte i lika stor utsträckning. därav fler kvinnor med as/adhd på inom psykiatrin och männen på fängelserna
när jag var liten så slogs jag ofta, även med bästa kompisarna. men hade bra kompisar och vi blev sams efteråt 
en av mina sysslingar har ADHD och vi slogs lika ofta som vi hade roligt. dom vuxna fattade nog ingenting men vi älskade liksom varandra och förstod varandra
nu tycker jag ju inte att man ska ut och slåss på stan men att skada sig själv är lika illa.
när jag är dålig så brukar jag skada andra genom taskiga sms, rår inte för det och det har blivit mycket bättre. är otroligt verbal och det har jag haft nytta av samtidigt som jag skadat andra när jag blivit förbannade på dom. för att sedan be om förlåt.
Starta ny diskussion