hejhej!

jag undrar, har det alltid varit såhär eller har det kommit nyligen?

kram till dig.

Nej det har alltid varit såhär men jag har bara vänt det mot mig själv. Jag har hatat mig själv och gör fortfarande. Men jag har inte kunnat sätta ord på allt det här förrän nu. Jag har trott att alla människor fungerar såhär men har nu först börjat inse att det inte är så.

ok. för jag känner igen mig lite i hur du beskriver dina känslor. jag har ADHD och emtionellt instabil personlighetsstörning (fd borderline). jag har alltid vetat att jag varit annorlunda och sökt svar i allting och det klarnade väldigt mkt först när jag fick reda på att jag har ADHD. men det låter också som du skulle kunna vara deprimerad. jag vet inte, jag känner ju inte dig. men jag blev väldigt hjälpt av medicin för ADHD.. men du har en utredning på gång eller?

Jo jag är ju deprimerad också. Men det kommer i perioder. Hela mitt liv är uppdelat i längre bra och dåliga perioder, som är uppdelade i kortare bra och dåliga perioder. Jag har ömsom svackor och ömsom toppar då jag orkar göra saker. jag är inte hyper, utan det kommer någon släng energi så jag får känna mig som en normal människa ibland. I dagsläget har jag inte ens ork att roa mitt barn på helgerna när det bara är vi här. Jag orkar inte leka med honom vilket leder till en massa uppmärksamhetssökande och bråk. Felet ligger ju hos mig. Men jag har inte ork att göra någonting åt det. Varje moment av dagen kräver en ohygglig massa tankeverksamhet för mig p.g.a. koncentrationen och jag måste lägga ner så mycket arbete och energi i varje moment. Bara att äta kräver så mycket planering och energi jag inte har.

oj. det låter verkligen tungt. men det låter ju som att något är fel helt klart. har du gjort depressionstesterna och adhd-testet som ligger och guppar här nånstans på sajten? det kan ge en hint om vad det kan handla om.

men om du är sjukskriven för utbrändhet förstår jag att det är svårt att få energin att räcka till.

men du skulle inte beskriva dig själv som överaktiv?

just detta känner jag igen mig i väldigt mycket, men det är väl den mer deppade sidan som jag också har. "Men det kommer i perioder. Hela mitt liv är uppdelat i längre bra och dåliga perioder, som är uppdelade i kortare bra och dåliga perioder. Jag har ömsom svackor och ömsom toppar då jag orkar göra saker."

Nej inte det minsta. Har inte energi till någonting alls egentligen. De dagar då jag har energi så passar jag ju på men jag är aldrig hyper. Den lilla energin tar fort slut och räcker knappt till det som andra gör utan problem varje dag. Hushållsarbeten och sånt. Har fått ett personligt ombud som hjälper mig, gud vilken härva jag hamnat i med löner, försäkringskassan, soc, m.m. Uppklarat nu visserligen men ser där tydligt hur jag dippade och bara tappade greppet om allt. orkade ingenting. Är så förvirrad nu. Vet inte längre vad det är för känslor jag har då t.o.m. glädje gör ont. Vill inte känna allt så intensivt men är samtidigt rädd att tappa det här om jag skulle börja med medicinering av något slag för jag vet inte vem som finns under allt det här. Jag ÄR mitt dåliga mående och min förvirring. Men jag är rädd för att må bra därför att jag vet att ju högre upp bland molnen jag flyger när jag mår bra, desto hårdare bli landningen när det är dags för den där oundvikliga svackan igen. Jag vill inte ha det såhär längre men jag vet samtidigt inte var jag ska hitta orken att förändra någonting.

Har medicinerats med antidepressivt flera flera vändor tidigare, vilkt hållit huvudet ovanför vattenytan men då har jag blivit..ja hur ska man säga, av-personifierad. Jag har tappat mig totalt. Nollställd. Har gått sen januari i min sjukskrivning utan medicin nu, fick attarax för ett tag sen, men dom hjälper föga. Ett plåster på såren bara.

oj, du har det tufft. du skulle behöva nån å snacka med tror jag. typ lära dig tänka i nya banor. det är jättekrångligt och svårt och kräver massor, men hjälper. KBT, har du kollat upp det? finns mkt om det på nätet.

men om du inte är hyper har du nog inte ADHD, men kanske ADD. kolla denna sidan: http://user.tninet.se/~fxg297r/flickor_svenny_kopp.htm

du kan kolla upp Borderline också, finns flera bra sidor. netdoktor osv..

får du ngn hjälp med din son? vad arbetade du med förut?

ring psyk också och tala om för dem hur du har det. du behöver verkligen få hjälp. kram.

Det första jag tänker på när jag läser detta är Borderline dvs Emotionell Instabil Personlighetsstörning IPS. Jag har drag av denna diagnos. Så jag känner igen mig lite i det du skriver.

Borderline Wikipedia

Saxat ur en blogg (http://mariamalmgren.webblogg.se/annorlunda/)

"

Ett vanligt symtom när det gäller Borderline är att man är mycket impulsiv och ser tillvaron i svart eller vitt. Man kan älska en människa för att i nästa stund hata samma människa. Antingen mår man jättebra eller jättedåligt, det finns inga "gråskalor". Man växlar fort mellan starka känslor. Att lätt bli väldigt arg eller ledsen är vanligt. Det kan vara svårt för personer i omgivningen och också för dem själva att förstå varför de känner på ett visst sätt. De kommer ofta i bråk med andra människor. För personerna själva är det ett problem att humöret svänger som det gör. De kan ha svårt att komma ihåg att det finns andra sätt att känna på än det som de upplever just för tillfället.
Detta dysfunktionella och extrema tänkande kan orsaka dramatiska beslut, såsom att plötsligt lämna ett förhållande, säga upp sig från sitt arbete eller andra liknande beslut av impulsiv art. Detta sätt att tänka kan vara en av huvudorsakerna till patientens humörsvängningar och interpersonella problem.

För att ändra detta dikotomiska tänkande kan terapeuten behöva visa på och diskutera olika sätt att uppfatta och förhålla sig till vardagliga situationer. På detta sätt lär sig klienten att förhålla sig mer realistiskt till sin omgivning och till sina personliga relationer.

Att vara impulsiv kan innebära att man slösar mycket pengar, missbrukar sex eller droger, vårdslöshet i traffiken, hetsätning etc.

Att impulsivt göra sig själv illa eller försöka ta sitt eget liv är vanligt när man har diagnosen borderlinepersonlighetsstörning. Man har svårigheter med att hitta ett bra sätt att lösa problem. Att göra självmordförsök kan vara ett dåligt sätt att bli fri från ångest. Man utsätter även sig själv många gånger för farliga situationer.

Många dricker för mycket alkohol eller tar för mycket tabletter. Ångest som när man är mycket rädd och orolig är vanligt. Man får lätt depressioner. Ätstörningar är också ett vanligt problem.

För att få diagnosen Borderline ska man uppfylla minst 5 av dessa 9 kriterier:

1. Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.
2. Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
3. Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.
4. Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.
5. Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar
6. Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).
7. Kronisk tomhetskänsla.
8. Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).
9. Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

Andra symtom:

• Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra svänger hela tiden kraftigt fram och tillbaka.
• Du känner dig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet.
• Du kan ha svårt att tygla dessa känslor och uttrycker dig oftast aggressivt. Du är impulsiv. Humöret är oberäkneligt och föränderligt.
• Du tycker inte att du duger. Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar eller självmisshandel, inklusive självmordsförsök.
• I allmänhet lyckas du ändå dölja dina känslor och förställa dig för att passa in socialt. Därför går det oftast bra för dig i skolan eller i arbetslivet.
• I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven.
• Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor.
• Om du upplever psykotiska episoder, är de oftast korta och präglas närmast av förföljelsetankar.
• Andra kan uppleva dig som ombytlig, anpassande och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig. "

bra inklippt hanna. det låter verkligen som du pernilla.

Ja mycket stämmer in på mig men jag är inte särskilt impulsiv. Har tidigare haft olika självskadebeteenden. Skurit mig, bulimi och mycket värre saker men det var en ångestventil och jag har slutat med allt sånt nu. Har inga beroenden på så sätt längre.

Jag är heller inte arg så väldigt ofta, inte nu längre i alla fall. Förra året lämnade jag ett sjukt jobbigt förhållande med min sons pappa som ni kan läsa om i det här inlägget. Innan det har jag varit utsatt för en överfalls-/gruppvåldtäkt, pappa som utnyttjat min storasyster sexuellt och en tung barndom med en kämpande mamma och pappa på varsin sida om mig och min lillasyster, en lärare som inte riktigt förstod sig på fysiska gränser. Har haft magsår och varit deprimerad sen 3:an och varit mobbad och utfryst hela livet. Att jag var arg under förhållandet med herr R som berättas om i länken är inte så konstigt. Och att jag pendlade mellan att älska och att hata honom då är heller inte konstigt. Mitt nuvarande förhållande är stabilt. Jag har mycket rädslor men det handlar om mitt tidigare förhållande med R och "funktioner" inom mig som jag inte har bearbetat sen R, som svartsjuka t.ex. och en enorm rädsla för att hänge mig i vår sexuella relation. Men det har ingenting med någon sjukdom att göra då jag inte varit så innan R.

Det här med psykotiska episoder vet jag inte. Rätt vad det är så kan jag, i vilken situation som helst, känna som om allt går väldigt sakta och jag börjar titta på saker omkring mig och konstaterar att det inte ser ut som jag tidigare har tänkt att det har gjort. Liksom "Har mina händer alltid sett ut såhär? Har den där blomman alltid varit sådär äckligt gullig?" Det är som om allt bara är fel. och kan själv koppla den här känslan till den känslan jag hade när jag kom hem till min systers tomma lägenhet, där jag bodde, och upplevde kontrasten mellan det som just hade hänt och hur allt där var orört och gulligt och fint och fridfullt, hur alla grannar satt i sina soffor med barnen i knäet och såg på TV och myste, men ingen visste vad som just hade hänt. Allt är bara så fel och äckligt gulligt och välgjort och verkligt, till skillnad mot allt som finns inom mig som ingen förstår i dagsläget. Jag kan periodvis inte acceptera att människan äter för att jag kopplar det till naturliga beteenden hos människan, vilket jag kjopplar till sex, vilket jag kopplar till att människan tvingar andra människor till sex, och en sån människa vill ju inte jag vara. haha. Sjukt, men så är det. Jag kan inte acceptera att jag är en människa periodvis. Och än mindre att jag är en kvinna.

Ja det är mycket som är fel med mig. Det svåra är ju att avgöra vad som är vad. Alltså vad som har en naturlig utlösande faktor under mitt livs historia och vad som bara finns där utan att någonting har triggat igång det.

Tack för att ni försöker hjälpa mig. Det var jättebra info Hanna

Har gått ett tag hos en kbt-terapeut så jag har ju en del verktyg, som inte alls har någon verkan i mitt liv. Sen lämnar alltid psykiatrin mig vind för våg. Jag har något märkligt kraftfält runt mig som gör att jag alltid faller mellan stolarna hos myndigheter och måste jaga och jaga och jaga när alla andra bara får allt serverat på silverfat. Den här månaden sökta jag t.ex. socialbidrag mitt i månaden, väntade och väntade på att få några pengar. Ringde och påminde, fick inget svar, visste att handläggaren jobbade men fick ändå varken svar eller pengar. 2 veckor senare var min pojkvän på möte där, hos samma handläggare som jag, och lämnade in en likadan ansökan… tror ni inte han fick sina djävla pengar dagen efter och jag liks förbannat fick vänta ytterligare några dagar. Mitt personliga ombud säger att det är heeelt otroligt hur en människa kan ha sån otur med myndigheter. Jag sjukskrevs i Januari och har jagat min psykolog sen dess och först i maj fick jag komma på ett möte hos henne, då inga åtgärder vidtogs. Bara invänta utredningen. Sen har hon glömt bort sjukintyg som har hamnat på släp flera gånger. Min arbetsgivare har betalat ut lön, väldigt konstiga summor, och heller inte varje månad heller, trots att jag ingenting skulle ha, och dessutom glömt lämna in en sjukanmälan till försäkringskassan och slarvat bort sjukintyg flera gånger som jag postat. ååååh jag blir så arg. Vill bara att saker och ting ska HÄNDA så som det gör för andra människor utan att man måste slita häcken av sig. Oj vad långt det här blev men var tvungen att skriva av mig. Det är så skönt.

Känns som om jag inte orkar försöka längre. Vill ju inte ta livet av mig men längtar till döden. Jag vill må bra men jag vet inte hur jag ska orka förändra någonting och vet ändå heller inte om jag vågar släppa taget och försöka bli någon annan. Vet inte vad som finns under kaoset. Usch vad skrämmande.

Jag jobbar förresten som lokalvårdare. har inte orkat slutföra en enda utbildning i hela mitt liv, har inte ens grundskolan klart eftersom det var på sommarlovet mellan 8:an och 9:an som jag blev våldtagen. orkade höstterminen men inte längre. Har provat praktiker i määngder. Säkert 20 olika praktiker har jag provat, men inte orkat mer än 2 veckor för sen har jag hamnat i en svacka igen och inte kunnat sortera något och bara gråtit. Det här jobbet är mitt örsta och jag orkade tillslut inte för att jag nte orkade ta mig hem därifrån. Kanske bara en km att gå men bränslet tog slut. Blev ståendes på knä på trottoaren och fick ringa pojkvännen att komma och hämta mig och hjälpa mig in. Har haft problem med diffus vandrande oförklarlig smärta i kroppen och feber sen hösten 07, då det var som värst med R. Har det fortfarande, framförallt tröttheten. Rätt så bra nu dock, men det kommer och går. Lyckas inte hålla mitt järnvärde uppe heller, fick järnsprutor förra året och nu är det nog dags igen.

Lyckas liksom inte få in rutiner hemma, eller i någonting alls. jag glömmer bort saker. Säg att jag har sonen här, vi har nyss klivit upp och har satt igång en film åt pojken. Ska gå och göra frukost och på vägen till köket kommer jag på att jag borde vika tvätten och så fort den tanken dyker upp så glömmer jag bort pojkens frukost. Så jag står där till han ropar och jag gör frukosten åt honom och då glömmer jag helt bort tvätten och kan gå en hel dag och ha det där gnagandes i bakhuvudet så det blir en stress för jag känner att jag glömt någontng men vet inte vad. Allt blir liksom halvgjort bara och jag springer mellan hundra olika projekt samtidigt. kan liksom inte hålla någonting i minnet nå länge. Om jag ställer en fråga till någon så har det gått så mycket energi åt att formulera frågan så jag kör fast på frågan och missar svaret bara för det. Blir så less på mig själv.

Ursäkta att det blev långt men det är en tung bit för mig.

Förlåt gumman för att jag inte svarat tidigare. Men såg inte detta inlägg förrän jag sorterade på sajten idag.

Vad bra att du kan skriva om det som tynger dig. Fortsätt så. Det är bra att älta. Du får gärna fortsätta om du känner att det lättar ditt hjärta.

Du har verkligen haft otur. Jag har det lätt jämfört med var du har och har haft.

Låter helt klart som denna våldtäkt under högstadiet och sedan ditt hemska liv med R satt sina spår. Det är vad jag tror efter jag har läst detta.

Att inte fått någon terapi och att biarbeta den hemska våldtäkten och sedan spä på det hela med en grov psykisk misshandel av en person man ser upp till mest i världen, gör så att kroppen säger ifrån. Helt klart tecken på PTSD.

Du borde få byta läkare också och sochandläggare tycker jag. Tråkigt att du hamnar så mellan stolarna på myndigheterna när du har haft det så svårt.

Jag tror att de exempel du skriver om i slutet är tecken på stress och tecken på PTSD. Hjärnan din verkar helt ihjälstressad, gumman, av allt som har hänt dig. Önskade att du fick må bra.

*stor lång kram*

Inte ska du säga förlåt. Du och heller ingen annan för den delen har någon som helst ansvar att svara på någonting av det jag skriver. men är tacksam när någon gör det givetvis.

Just nu har jag en viloperiod. Jag är så sjukt utslut just nu. Jag sover ju dåligt på nätterna så då måste jag dra ut på antalet timmar jag ligger i sängen istället. Klev nyss upp nu.

Det ärså konstigt det här med hur mina känslor styr mitt liv. T.o.m. min handstil är totalt påverkad av det. Igår t.ex. var jag så trött så i musklerna att jag knappt såg vad jag själv skrivit och andra dagar skriver jag hur snyggt som helst. Vssa dagar kan jag inte skriva snyggt hur jag än anstränger mig och hur sakta ja än skriver. Det är helt omöjligt. och så är det med precis allting i mitt liv. jag kan verkligen inte prestera de dagarna jag mår psykiskt dåligt.

Jag kan ju inte ha ett jobb p.g.a. det. När jag jobbade med lokalvård 7,5 h/vecka så blev det för det mesta betydligt fler timmar. Jag kunde inte organisera upp mitt arbete. Jag mindes inte vad jag skulle göra och det var helt omöjligt att läsa mig till det också.
Känns som att jag har gett upp om att kunna ha ett jobb någonsin. Är rädd att jag inte ska kunna få rätt hjälp. Hur som helst så är jag rädd att jag inte ska orka göra min del av förändringen om jag nu kan få hjälp och jag är så sjukt rädd för vem jag kommer att bli när alla känslorna försvinner. Jag är så rädd att jag bara ska bli…avdankad. För den här klumpigheten som gör att jag går in i allt, tappar saker, glömmer m.m., det är jag. Jag är hon som alltid är deprimerad men kämpar på ändå. Jag är hon sm alltid är pank och som alrig har råd med julklappar och födelsedagar.

Jag är också jätterädd för vad det skulle innebära att förväntas må bra helt plötsligt och förväntas prestera som alla andra. jag är rädd för ansvaret. Hela mitt vuxna liv har jag levt i kris och särbehandlats eftersom jag mått så dåligt. Jag har ju alltid varit pank och fått in någon typ av rutiner och hittat en säker vrå i mina kriser. jag vet inte vem den glada pernilla är. Och nu har jag jagat hjälp så djävla länge och bara fortsatt ramla mellan stolarna, jag har försökt hjälpa mig själv så länge nu utan att ta mig någon vart, så jag vet inte om jag har ork att gå den sista biten om jag nu skulle få rätt hjälp. är så djävla less på myndigheterna. jag orkar fan inte jaga dom där äcklen längre. Fattar inte varför det flyter på för så många andra, ett enda samtal liksom och man har fått den hjäp man ska, men jag måste ringa om och om igen, maila, hälsa på chefen och sen ändå vänta i månader innan jag får hjälp. Fuck också. Känns som att det är något fel på mig, eftersom det alltid är jag som faller mellan stolarna. Det är klart att jag inte är den enda som hamnar där. Det vet jag, men det känns så många gånger. Folket i min närmsta omgivning råkar inte ut för sånt här. Folk som vänder sig till samma personer som jag får hjälp snabbare än jag trots att jag sökt hjälp först. Som någon djävla särbehandling. Äh, det är inte så. Folk glömmer bara, men ändå, blir så bitter på sånt där. I mitt liv "händer" inte någonting av sig självt. Aldrig. är så less på den här eviga kampen på alla plan. Jag måste ha gjort någonting väldigt fel i ett tidigare liv.

Är less bara, och så väldigt trött. Helt utslut är jag nu. Benen bär inte vissa dagar och andra dagar är allt så uppskruvat så jag inte kan tänka. Är så förvirrad. Jag vet ingenting längre, annat än att jag är så djävla trött. har inte samma ångest just nu för en period men jag vet att perioden kommer att avbytas med en sämre period så småningom, som alltid. Svårt att njuta då, nu är det ju dessutom trötthet som styr mitt liv istället. Är orolig för hur jag ska orka forsla min son fram och tillbaka till dagmamman onsd-torsd-fred-månd som jag ska ha honom nu. Jag har ingen bil och hon bor på ortens högsta punkt. Jag orkar ju knappt gå runt här hemma. Pojkvänen har bil, men jag har redan lånat den så mycket och jag orkar inte med känslan av att jag snyltar på honom. Han får alltid ligga ute med bensin eftersom jag alltid får vänta så djävla länge på soc antingen för att dom är sega eller för att psykiatrin är så sega så jag aldrig får mitt sjukintyg i tid. Jag orkar inte krypa för folk längre. Jag vill vara självständig men jag har inte resurserna. Blä helt enkelt. Oj jag kan snacka om det här bra mycket längre till. Men jag har inga kompisar att prata med och jag får en känsla av att pojkvännen är less att höra mitt klagande också. Men som sagt. jag klagar för att det lättar på trycket för mig. det har en funktion. Jag klagar inte för uppmärksamhetens skull. Sen att jag klagar ut till folk istället för att bara sitta själv det är bara för att det är betydligt mycket mer effektfullt att veta att det finns någon i andra änden. Varför vet jag inte men det känns som att då är jag inte ensam.

Om jag klagar till min familj är det heller inte samma sak för dom lyssnar för att dom måste. Men om någon här svarar så är det för att dom sjävla valt det och verkligen velat. så…ja..

Men en grej som jag har börjat få mer och mer problem med är att jag helt plötsligt,i vilka situationer som helst, men främst om jag sitter på bussen eller är uppe på en hög backe, kan få en vision om att jag t.ex. ska falla genom golvet på bussen för att det är ihåligt under. Eller att backen bara är ett tomt skal och att jag ska falla genom där. Jag är t.o.m. rädd att hela jordklotet ska falla i rymden. Jag måste bara hålla i mig i någonting och det liksom sliter i kroppen som när man åker en karusell. Det pirrar liksom. Blir tvärskraj bara helt plötsligt. Vet inte varför.

Ja hörni…

Nu har jag stått i kö sen 2007. Har stått i nån annan kö för det här också innan dess så jag har väntat ett par år nu på en NEP-utredning. Det blir bara mer och mer spänt och otåligt och jag har lagt sådan emotionell vikt på den här händelsen.

Igår var jag till min läkare på APM, en ny läkare, för min sjukskrivning. Han är den första som verkligen lyssnat och sett mig ordentligt. Igår pratade vi i ungefär två timmar. Jag bölade, han frågade och lyssnade. Vi pratade om att jag svälter mig själv, vilket jag inte pratat om med nbågon på APM hittills. Han gick till sin chef flera vänder och bad om råd kring medicinering av mig fram till jag får komma in på utredningen och få hjälp.

Allt är TOTALT kaos i mitt liv nu. Inte en enda tanke eller känsla lyckas jag spela ut fullt ut utan att jag avbryts av en ny tanke eller känsla. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill, vad jag borde göra, vad jag har gjort, vad som hände igfår eller vad som kommer hända imorgon.

Jag har ett personligt ombud som hjälper mig men bara en sån sak som att posta ett brev är en grej som jag inte lyckas fullfölja.

Jag ska troligtvis få städhjälp från kommunen för jag håller inte ihop mitt liv som det är just nu. Jag måste lägga min lilla energi på grabben min

Jag är dock inte deprimerad…det är bara kaos!

Men……  =D

Igår gick han även tll kvinnan som kommer gör min NEP-utredning och frågade hur det har fortskridit. Jag låg fortfarande en bit ner i kön men eftersom den här läkaren såg mig och mina problem och tog dom på allvar(och kanske var bra på att flörta) så puttades jag upp i kön! Och vet ni vad?

JAG KOMMER NOG FÅ STARTA UTREDNINGEN OM CA 3 VECKOR BARA!!!!!!!! =D

I mitt senaste sjukintyg står det "stark misstanke om ADHD".

Min familj har börjat förstå att det är någonting fel inom mig också. Bestämde mig för att åprata väldigt öppet med dom  om mitt mående och så och nu börjar det på sjunka in hos min storasyster i alla fall.

Men det är rätt sjukt… jag har alltså varit sjukskriven under perioden 20 januari - nu, och först för en månad sen så förstod min terapeut att jag måste få komma och prata och få hjälp. Först i börjar på januari fick jag överhuvudtaget komma och träffa en läkare på APM. Gissa när jag började ringa om detta till APM och min terapeut?!

I början på sommaren 2009! De läkarna som sjukskrev mig fram till januari nu var stafettläkare eller läkare på vårdcentralen som ingenting kunde om psykiska problem. Har därför fått avslag från föräkringskassan på min ansökan om sjukpenning.

Bad nuvarande läkare att lämna ett utlåtande till försäkrinskassan men när jag var på möte hos honom för det här så var jag så nergången och virrig så jag inte lyckades få honom att förstå vad det gällde och visste egentligen inte heller själv. Så det blev ett missförstånd och han skrev ett utlåtande för den kommande perioden istället för den perioden som varit. Fick beslutat för några dagar sedan att jag inte får någon sjukpenning för hela året som har varit. Jag behöver få kontakt med min ekonomiska handläggare på soc för att reda ut vad detta innebär för min ekonomi men hon går inte att finna.
Igår när jag nu träffade den här läkaren igen så berättade han att han missförstått mig och han skulle försöka åtgärda detta. Vi får helt enkelt göra en överklagan på beslutet.

Usch…är så totalt slutkörd. Är så himla tacksam för att den här läkaren och min terapeut äntligen tagit mig under sina vingar nu. Har stridit så länge för att få dom att förstå min situation! Tack, till de högre makterna eller vad man nu ska säga. Det här var avgörande för mig!

Kram

Men vad roligt. =D Tänk att det finns ett ljus i tunneln! Hinner tyvärr inte skriva mer.

*stor kram*

Vet du när jag publicerade inlägget igår tänkte jag att jag skulle avsltat med just den meningen att jag ser ljuset i tunneln nu. =)

Ja har fått en kallelse till psykiatrin nu. 5/3, NÄSTA FREDAG ALLTSÅ.

Känns helt sjukt att det är dags. Har gått så fruktansvärt lång tid. Mer än 3 år. Är riktigt rädd nu för vad som kommer att hända. Eftersom det har blivit så laddat för mig med den här utredniungen. Har väntat och längtat så länge!

Har gått ett par gånger nu på NEP-utredningen och är snart klar med ADHD/ADD-delen. Hon tror att jag har ADHD men med mest inslag av ADD och troligtvis bipolär typ 2. Har konstaterat också att jag har stora problem med dissociation. plus att jag tydligen är väldigt intellektuellt begåvad, smart alltså. Inte bara över genomsnittet utan över det "normala" eller hur jag ska beskriva. det breda genomsnittet. Kändes otroligt skönt att höra då jag annars går omkring och känner mig korkad för att jag inte fattar vad folk säger till mig och tar sån tid på mig med allt.

Vad roligt Pernilla! Tänk att äntligen få veta och då få hjälp!

Nu kan du snart också äntligen landa (sluta fundera).

Hur känns det då, känner du igen dig i diagnoserna?

*styrkekram*

*lämnar ett avtryck*

Fy vad skönt för dig att det kommit igång! :D:D Är superglad för din skull!

Skulle behövt hjälp själv men ingen har tagit mig på allvar än sålänge :/ så fort jag slutat skolan nu till sommaren ska jag ta kontakt med vården igen.
Vill också få ordning på min röra :(

*KRAMA!*

Tack! =)

Ja det tar tid sånt här men jag känner att det varit värt alla års väntan. Jag känner absolut igen mig i det hon säger.

Ser framförallt fram emot eventuall medicinering. Men samtidigt fasar jag för den. är rädd att jag ska tappa mina positiva känslobitar. Men diagnos först.