Det var när jag började jobba inom omsorgen som jag på allvar förstod att något var "fel" med mig, sen störtdök jag in i väggen. Jag lärde mig aldrig att gallra det bruset som du beskriver, det blev bara värre, fick ångest och ansiktena förvreds och försvann, trodde jag höll på att bli galen!

Är det trevliga kollegor du har fått, eller känns alla som miffon?

Det är ett oehört tufft jobb du har fått, hade det inte varit lättare tex på en "piggare" avdelning med äldre där du hade kunnat spela kort med dom tex.

Men du får dra ut gamlingarna så att dom kan få lite luft. Annars kan jag tänka mig att det kan bli jobbigt med stillheten, eller?

#1: Oj.. Nu gör du mig oroad. Jag som hoppades att det bara var så illa för att jag är så ny vid situationen.

#2: Kollegorna verkar jättetrevliga, pratsamma och snälla så det känns bra i alla fall.

Fast jag valde det själv, med dementa så behöver jag inte ha så mycket krav på det sociala, mycket bra för mig med social fobi. Slipper prestationsångesten och hypertänkandet över vad jag ska säga och om jag sagt fel saker. Så dementa är perfekt för mig. :)

Får se vad jag får för uppgifter att göra senare, just nu är det ju mest att lära känna personalen och de boende, och diska då. :)

O vad skönt med trevliga arbetskamrater. Det är ju jätteviktigt. Kommer du att vara öppen och berätta om ditt handikapp för dom när du känner dom?

Då verkar det vara ett klokt beslut du har valt att jobba med dementa. Du kommer att kunna ge dom omtänksamheten på ett annat sätt och närheten. Vad bra att du gjorde detta beslut.

Lycka till

#4: Det har jag inte planerat att berätta, men jag har ju ändå ADHD och noll impulskontroll, så det lär ju hoppa ur mig ändå.. Tur jag har självinsikt i alla fall. :)

Ja, de boende verkar trevliga där. Min farmor är dement, men hon är riktigt tystlåten och man måste dra ur ord ifrån henne, och när man väl lyckats med det hör man ändå inte vad hon säger. Hon var blyg som yngre, social fobi hon med, men de boende här verkar inte vara som henne. Utan jättesociala och pratsamma. :)

Later som du fatt ett trevligt jobb! Att jobba inom aldrevarden tycker jag ocksa ar roligt och trevligt :)

Ang. konversationerna osv sa varierar det for mig. Har jag en bra dag da jag kanner mig lugn och sansad och i kontroll sa fungerar det ok nar folk pratar med mig. Tappar bort mig ibland, men inte mer an att det bara ar att fraga om vad de sa. Ar jag daremot nervos, stressad eller osaker sa hade jag likagarna kunnat sitta i en isolerings-cell med oronproppar. Allt "rinner" liksom igenom och forbi mig, folk som ord.

Konstigt nog sa brukar de forsta dagarna pa ett nytt jobb vara riktigt bra dock. Ar alltid jattefokuserad och gar in till 100% for det, men sen har jag en period pa en vecka eller sa da stressen och osakerheten liksom "hinner ikapp" och da gar jag mest runt som i en dimma och forsoker komma ihag allt det dar som satt som berget bara dagen innan. Haft en del chefer som undrat over hur jag kunnat ga fran prakt-exemplar till knappt kontaktbar och glomsk sa snabbt :P

Men det blir nog battre sa snart du kommer in i det! Nar saker borjar flyta pa av sig sjalva sa brukar det bli lattare att koppla bort dem och fokusera pa konversationerna osv :)

Låter som du har hamnat på rätt plats. Ja det är fantastiskt ibland så tror vi att bara för att gamla människor är dementa så är dom likadana. Men dom har ju också sin personlighet :)