Har tittat runt en liten stund här innan jag bestämde mig för att skriva några rader och presentera mig. Kändes lite upplyftande att hitta ngt som har lite med mig att göra. Har vänner som har AS och ADHD och bipolära sjukdommar..Antar att vi dras till varandra ??

Själv har jag ADHD,Aspergers och En Hypro Bipolär( Vet inte om jag skrivit rätt nu). Utredningen är klar så har precis fått det diagnotiserat!

Jag vet inte om jag alls håller med dem om diagnoserna alls, ialla fall inte hur dem har förklarat dem och inte heller det jag har läst om just kvinnor under dessa diagnoser( och int emän för den delen heller) ? Och just nu är det en massa tjat om LSS och Aktivitets stöd ( skicka så tidigt som möjligt för att få det godkänt inom ngt år) . Jag är passivt rädd för dessa diagnoser, då jag inte riktigt kan se det från någon ljus sida just nu, för är orolig vad det kan påverka i framtiden trots att alla försäkrar att det inte är några som helst problem iför framtiden att ha dessa diagnoser med mera.

Men mest irreterad är jag nog för hur dem förklarade för mig hur dessa diagnoser funkar, och alla dessa problem dem anser jag har som jag faktiskt inte har ?? Den bipolära delen kan jag godkänna och problematiken från dem andra är också godkända men inte diagnoserna och hur dem visar sig ?? JAg tror faktiskt jag har fått det via miljö hemmifrån då allt det jag läser om dessa diagnoser stämmer in på min mamma mer än vad det gör av mig, så mistänker att jag har ärvt det viamiljö inte via arv ( genetiskt). Då jag endast har problematiken man får av dessa!

Sen under själva mötet jag hade med  läkarna,en psykolog, och min kurator så förklarade den ena läkaren att jag alltid har känt mig annorlunda och hur det tillhörde ngn av mina diagnoser…. Men tjena e dem friska själv ?? Vilken 8-10 åring känner sig normal i ett omkläddnings rum med Plankor när man själv har basookas ?? ( va tidig att få bröst och menstration) Så jag anser att det är helt klart normalt för mig att jag kände mig annorlunda, och har inga svårigheter att va social, jag låter bli sen dem senaste åren då jag inte litar på människor, eller tjejer snarare vilket för mig är helt naturligt också med tanke på hur alla tonårstjejer i min umgängeskrets va vid 14 - 18 år, valde själv att inte umgås med "vänner" för ville ha riktiga vänner inga falska vänner, även om detta inte rörde mig mer än att jag hörde att dem alltid skulle snacka skit om varandra!?

Och är snart 23 år idag, och är inte rädd för att ha dem är diagnoserna i dagsläget då jag tror dem kan ge mig en skjuts på vägen mot att få hjälp med dem problemen jag har som givetvis har med diagnoserna att göra ( säger inte att jag inte har dem, men dem förklarade så korkat och brydde sig inte om min gamla hem miljö eller andra faktorer) och det jage  rädd för är LSS för i min värld så kan jag inte se något bra med det i framtiden, att ha haft med dem att göra ?? Och andra myndigheter heller, har med sociala och öppenpsyk att göra nu!! Vägrar Mediciner och finns ärligt talat ingen som kan få mig på andra tankar då jag inte är ngn fara för varken mig själv eller någon annan!  Det finns andra alternativ för än att ta droger ! ( Pga erfarenheter så anser jag att mediciner är droger Så ta inte illa upp utan har haft familje meddlemmar som har fått problem med mediciner)

Nu babblar jag nästan i nattmössan tror jag men har ialla fall fått skriva av mig, och bli inte allt för arga eller ta inte illa upp utan jag är bara orolig vad som kommer att ske i framtiden, ifall man får barn och familj i framtiden och jobb och så vidare.. Och irreterad för att dem har hoppat över viktiga delar i mitt liv som lika gärna kunnat ge mig dessa problematik som jag har! ?

Phuuu va ganska skönt att skriva av sig lite mer live än på papper , så tack tack.