För drygt två månader sen skickade husläkaren äntligen en remiss till NP-teamet på vårt länssjukhus. Jag vågade börja hoppas att äntligen slippa ramla mellan stolarna igen. Hur många stolar det har funnits att ramla mellan kan vi ta en annan gång…

Förra veckan fick jag äntligen svar… "ADHD är en i huvudsak klinisk diagnos, och patienten torde på vårdcentralens öppenpsykiatriska mottagning kunna få viss hjälp gentemot t.ex. arbetsvårdande myndigheter redan efter ett besök hos dessa." Där föreslog man att jag istället ska ha köplats.

Hade jag inte redan för några år sen gått på öppenpsyk i två år, och inte fått "viss hjälp", så hade jag trott på att det var värt ett försök. Nu är jag bara orolig… Orolig att igen enbart erbjudas terapi hos en sjuksköterska, som inte ens var psykolog. Orolig att igen få ett diffust läkarintyg med diagnosen "Anpassningsstörning" som jag fick efter en kollaps, som efter två år i sjukskrivning föreslogs övergå i sjukpension (utan att erbjuda adekvat utredning om vad jag eg. led av). Orolig att igen få klämkäcka kommentarer som "När du får pension kan du köra runt med fina bilen och slipper jobba! Tänk va' skojigt!"

Jag har sällan panikångest, men nu har jag det. Över att risken är överhängande att jag igen hamnar mellan stolarna och inte får utredningen. Som jag väl ska nämna att inte bara jag har krävt, husläkaren tyckte det var relevant. Och både proffs och vänner med egen  erfarenhet i bekantskapskretsen har tyckt att det var på tiden att jag skickades till utredning. Alla har ju sett mina drag av ADD/ADHD ända sen jag var liten…

*suck* Jag kan bara hoppas att det ordnar sig.