Hej på er!

Det här är min historia om att leva med ADHD.Och en väldigt jobbigt berättelse att berätta. Men jag väljer i dag att dela med mig.

Jag tar det enda från starten av mitt liv. När jag började på dagis vid 2,5 års ålder vr jag vääldigt mammig. Jag hade en extrem separationsångest (vilket jag även har idag, jag har jättesvårt för att kasta saker etc.) Så jag hade en "barnpsykolog" med mig i stort sett hela tiden som liten, annars skrek jag tills jag spydde.

Jag började klara mig "själv" i skolan ungefär vid 4an.. Då fick jag gå i "stjärngruppen" och "obs klassen". Vid det här läget visste ingen att jag hade ADHD.

Jag hade raseriutbrott och kännde mig totalt värdelös. I 5an skadade jag min själv första gången i smyg.. Jag rispade upp hela armen djupt med en nål. Jag skyllde på att jag fastnat när jag klättrat i ett träd. Sen rullade det på med självskadan. Det är nog det värsta.. Jag har varigt extremt deprimerad, vilket jag förstår är vanligt när man har ADHD. Ingen såg mig och så ville jag ha det.

I 6an Vart jag ihop med en kille som var pundare och 22.. Jag vart av med oskulden och började själv med diverse droger ( hasch,e) Jag fick anorexia  ..Och att skada mig själv, ja det blev bara värre, vid det här laget var jag beroende av att skada mig själv, jag kunde inte sluta.

När jag började 7an träffade jag en kille som hjälpte mig väldigt mycket, men han fattade aldrig hur illa det var, han var 18 år då.. Jag försökte ta mitt liv första gången mellan 6-7an.. Men jag misslyckades och kontakten med Bup började ta fart.. Jag vägrade öppna mig, låtsades som att allt var bra. Efter 8 månader fick jag sluta där för då var allt "bra".Vid den här tiden skilde sig mina föräldrar och min bror var ute och slogs hela kvällarna.

Jag ville "sköta mig" såg till att allt skedde utanför mina föräldrars vetskap. För dom hade nog med mammas alkoholism och min bror.

Den nya killen låt oss kalla han A fanns vid min sida och stöttade mig. Jag slutade skada mig själv (bortsett från några "anfall") Jag sluta slåss, var med han på helgerna, försökte fixa skolan osv.

Sen tog det slut mellan oss..  Och jag var tillbaka på ruta 1.

Jag började festa ganska mycket, träffade en kille jag trodde mig va kär i, han våldtog mig en hel natt. Min "bästa" vän sa att ingen skulle tro mig om jag anmälde det. Jag höll tyst.

Ville få slut på allt, jag orkade inte mera. Tillslut bröt jag ihop inför min mamma.. Som hjälpte mig väldigt mycket. LÄkarna började proppa i mig antidep mediciner

I ettan på gymnasiet skadade jag mig lika mycket som innan (fortfarande ingen som kan TÄNKA sig att något är fel på mig) Värst var att jag alltid glömmer allt, alltid sämst på prov trots att jag pluggat som en galning, jag kännde mig så värdelös.

Jag träffade killen jag har än i dag i okt 2006. Han hjälpte mig åter Att lägga av med att skada mig, men det har gått i vågor till och från.. I April 2009 märkte skolsyster att någort var hemskt fel med mig. Jag hade inte sovigt på 3 dygn, jag hade pluggat inför studenten och massa prov. Jag fick remiss till Psykmotagningen. I Juni var det fastställt att jag har ADHD och manodepresivitet.  Så lång tid tog det för den som orkade engagera sig i mig att hitta felet.. Jag fick Concerta redan innan det var helt fastställt

Alla andra 19 år jag mådde som sämst, det är helt sjukt att INGEN lärare har reagerat! Man tycker dom borde vara vana och märka. Mina föräldrar har Dyslexi, så för dom var jag "superduktig" om jag fick ett G på ett prov.

Alla år som jag inte minns något av, alla ärr jag har och alla dumheter jag gjort, det skäms jag för. Men det hade kunnat gjorts annolunda om någon bara "orkat" se mig, eller orkat ta tag i det hela.

Där jag är i dag där är jag lycklig, jag har en underbar familj som jag bor med (pojkvän, iller) Och underbara föräldar som är så lyckliga över att deras dotter funnit en rätt väg i livet.

Jag har inte skadat mig på 1,5 år. För det är inte värt det, jag känner mig  bara sämre som människa efteråt. Jag vaknar varje morgon av en underbar liten illerkille vid namn Max som gör min morgon innan medicinen värkar :) Jag har en underbar sambo som vet och accepterar mina brister och fel.

Jag är bra, precis som jag är Trots att jag har ADHD, jag är inte mindre värd eller osmartare för det.. Jag behöver inte svälta mig eller skada mig. , jag har funnit mitt rätta. Vilket ni också kommer göra, så håll ut! Kämpa vidare.. Inget blir bättre än vad man gör dt till. Väntar du på utredning så ja- se fram emot det, tänk att inget kan bli jävligare än vad det är :)

Ta hand om er!