Hur ska jag göra?
Jag har ett enormt problem och det är att öppna upp mig. Min kontaktperson vill veta alla problem jag har och lära känna mig för att kunna hjälpa mig på bästa sätt men det går inte. Hon kommer liksom inte igenom min tjocka is.
Det är nämligen så att jag varken kan cykla eller köra bil vilket då lämnar mig med ett alternativ vilket är färdtjänstkort. Då kommer vi till problematiken över att jag inte kan sitta still i en bil och kan utan vidare öppna dörren och hoppa ut under en utav mina dåligare dagar. Jag kan heller inte hålla mig i styr när jag är på jobbet. Detta medför att jag behöver både ledsagare och assistent.
Men för min del känns det som att jag aldrig kommer få det, jag är rädd att min kontaktperson skall bedömma mig så pass frisk att jag klarar mig själv när både jag, min far och min man vet att jag inte kan hantera min egen vardag mer än mina intressen. Hell, jag kan inte äns laga mat, sist jag försökte höll köket på att brinna upp just för att jag glömde bort maten.
Hur skall jag göra? Jag är liksom inte mig själv när jag sitter och pratar med dem på psyket, jag har en jädra tendens att kopiera personer och inte vara den jag är.
Jag vet inte hur jag skall bära mig åt för att vara jag och öppna upp för min kontaktperson.
Egentligen är ju allt uppdukat för henne, du behöver bara sätta ord på det tror jag.
Vore jag dig så tror jag att jag hade printat ut det inlägg du just har skrivit, och lämna fram det. Du har beskrivit bra vad du har problem med, och vad som oroar dig. Det är en tråd att dra i.
Ursäkta om jag är otydlig eller så, är för närvarande helt väck i skallen. Har en sån där dag då jag lever helt i min egen värld, då ingen når innanför min bubbla. Kan inte tänka klart, allt är bara drömmar.
tilläggas ska också att samtliga läkare och sjuksköterskor jag träffat har alltid hävdat efter 5 minuters samtal att absolut alla mina problem beror enbart på min depression. Min depression i sin tur beror på att jag inte längre vet vem jag är. Jag är så ostadig i min egen tillvaro och i mig själv.
Men fasen alla säger hela tiden "din folkskygghet beror på depression, dina kontaktsvårigheter beror på depression, dina minnesförluster beror på depression, dina koncentrationssvårigheter beror på depression, din förmåga av att bara kunna hålla ett intresse beror på depression osv"
Jag är SÅ förbannat trött på att höra det av varenda jävla person jag träffat. Det enda de koncentrerar sig på är min depression och min stress allt annat skiter de fullkomligt i. Kanske inte så konstigt att jag inte öppnar upp mig, jag har inte förtroende för någon. Än har min kontaktperson inte sagt ett smack men på Måndag klockan 10.00 ska jag och min man träffa henne för första gången personligen så jag märker väll då ifall hon kör samma race som alla andra. Via telefon gör hon inte det dock.
Jag har sagt till min man att jag gett upp allt, jag orkar inte mer, jag orkar helt enkelt inte hålla på. Under desa månader har jag träffat 30 olika personer och varenda jäkel har sagt samma saker. En av dem sa till och med att allt är min fars fel. Den läkaren blev däremot portförbjuden av psykiatrin att handskas med mig eftersom han bröt ner mig totalt och blev orsaken till att jag cirka 3 veckor sedan tog en överdos i medicin och hamna på akuten där jag till sist fick prata med en riktig psykolog.
Jag vet inte vad jag skall göra för att få dem att förstå att min depression och min stress inte är det enda jädra problemet jag har. Jag sa alla mina problem från day one men efter det har de bara varit stressen och depressionen som hållits i fokus, ingen har äns nämnt det andra och alla läkare jag träffat har bara skummat igenom min journal.
Hur ska jag göra? Hur ska jag kunna ta mig igenom detta?
#2 Känner igen att man vill skylla allt på depressioner.
Jag fick en flyktig tanke, blir du dömd på grund av din klädstil? Om jag inte minns fel så är du gothare(?). Jag fick höra samma sak dagarna i ända när jag hade en liknande stil. Folk lyssnade inte på mig ett skvatt, allt man såg var min svarta stil, och det var tydligen samma sak som att vara deppig i deras värld. Det gjorde mig ursinnig. Andra problem existerade inte, om jag så hade magknip så var det depression man skyllde på.
Kan det vara så?
#3 På måndag går jag dit i mjukisbyxor och t-shirt. Gothare är jag enbart när jag skall ner på stan eller hänga med mina polare i annat fall går jag i någelunda ledig stil. Jag har bara gått till psykiatrin en gång gothiskt klädd alla andra gånger har det inte varit något märkvärdigt.
Jag har nu suttit och skrivit ihop en hel lista med mina problem som jag tänker lämna in så den finns i min journal.
#4 Listor är bra! 
Jag håller tummarna för att de lyssnar och läser.
Skönt att det inte verkar vara stilen iallafall.
Skriva ner är väl en bra grej när man inte klarar av att prata. Jag mailar ofta till min samtalskontakt när det är saker jag har svårt att ta upp spontant öga mot öga.
#6 Jag har så svårt att förklara saker och fastnar lätt i samma spår eller så håller jag tyst så listan lär nog hjälpa en del.
skriva är bra.det har jag gjort till mitt boendestöd och jag har kommit igenom henne.. dvs hon börjar att förstå mig å varför jag ej kan själv samt arför jag ej kan förklara så bra.samtidigt öppnar mina mail å lappar för en dialog mellan oss så jag på köpet lär mig att berätta om mig själv,sätta ord på saker å ting å stå på mig,hävda mig helt enklet.lycka till.'kram
Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartendaste dugg.
Starta ny diskussion