Känner igen mig delvis. Jag blir lätt så men ibland är jag alldeles för avskärmad för att lägga märke till det. Jag växlar mellan att inte klara at höra någon andas och sitta totalt avtrubbad i min egen lilla värld och inte notera om så himlen skille trilla ner brevid mig.

#0

Jag är oerhört lätt retad av ljud som du beskriver. Vissa dagar är jag mer känslig och vissa dagar tål jag mer precis som Tassy beskrev. Jag har både ADHD och Aspergers

ja men precis så är jag med. men att vara i min egen värld är inte lika jobbig som att störa sig på allt.. ibland förstår jag inte hur jag ska kunna stå ut. detta blir dessutom värre under stress.då lägger jag av helt, för att göra allt ännu jävligare.

är det någon av er som inte klarar av det sociala? under våren & sommaren så fixar jag inte att gå ut överhuvudtaget. jag förstår inte hur jag ska kunna klara av vardagen.. & läkarna är så sega.
när alla andra vill ut för att njuta av solen, så vill jag bara gömma mig under täcket. jag är även bipolär.. men nu när det går bra med concertan, så har jag energi till att göra saker.. jag vill inte ligga under täcket, m e n jag kan inte gå utanför huset. jag kan göra mig iordning i timmar, enbart för att gå ut med hunden. & när det är gjort.. så fortsätter jag med detta.. tills det är dags att gå ut med hunden igen. & då springer jag in i skogen varje gång jag ser någon komma.

jag som vill gömma mig i mössa o stor jacka.. kan inte göra detta under sommaren.

hur länge har ni haft era diagnoser? känner ni att ni får hjälp? & har blivit bättre?

varje vår så hoppar jag av universitetet för att jag inte vågar gå dit. sen till hösten börjar jag igen. det är fortfarande alldeles för sällan jag tar mig dit. & innan har jag inte kunnat plugga eller göra bra ifrån mig. så nu sitter jag här igen.. sagt upp extrajobbet & pausat skolan. pausar mitt liv. pausar vännerna. stänger av hjärtat.

& att vara 24, bo hemma igen, inte våga, irriterar familjen, gör ångesthålet ännu djupare.. & allt blir mer o mer hopplöst. andras tålamod tar slut. & skammen. denna skam.

någon som förstår? det hade varit så skönt. livet känns som ett tivoli, där alla andra karuseller snurrar rätt, alla lampor blinkar fint, blåa moln & sockervadd. & jag är bara en trasig maskin utan en "ur funktion"-lapp på. som alla trycker på & tror ska funka.. men blir besvikna i slutändan. (men det är mitt fel.. för allting ska vara så hysch hysch) för berättar man hur det ligger till så är det ändå ingen som förstår. man kan se ett blåmärke. men det här syns inte. då finns det inte?

Gick faktiskt iväg till hörcentralen för att testa hörseln. Trodde jag typ var stendöv

Men icke sa nicke, hade hur bra hörsel som helst. Bättre än många andra i min ålder. Alltså 40!!!!! ( gud, när blev jag så gammal ? )

men allt beror på att jag har svårt att höra folk som pratar när andra saker pågår som diskmaskin, tv etc

Beror på koncentration inte hörsel. Alltså hjärnan det är fel på inte öronen

#3 jag känner helt igen mig så som du beskriver det. Har det jättesvårt med den sociala biten och vill gärna "gömma mig" som du skrev. På sommaren känns det bra att gömma sig bakom ett par solglasögon.

Nej, jag känner inte att jag får hjälp och att jag blir missförstådd hela tiden. Jag har blivit sämre med åren istället för bättre.

Fick min diagnos i dec förra året.

Jag har svårt för ljud och hela min tillvaro med familjen (nu har jag eget) var jobbig och bestod aav en stängd dörr….musik i öronen eller i stereon jämt….

Nuförtiden stör jag mej på grannarna, jag hör jättebra små skitljud som ingen annan ens lägger märke till, skulle behöva isolera hela lägenheten, eller flytta ut till en stuga som ligger ute i ödemarken.

Den sociala biten är fruktansvärd, rent ut sagt..så du är inte ensam….