Förbisedd
Är ni många som känner er förbisedda i vården trots att ni hintat om era problem?
Själv känner jag att det är så. Har varit hos psykolog och hon har ställt mig i en ADHD utrednings kö och sa även att jag skulle få prata med någon inom kort. Detta var ett år sedan och jag har inte fått prata med någon. Har inte hört något alls…
Dock fick jag komma till en kurator pgr av en helt annan händelse, jag hade sån kraftig panikångest inför läkarbesök (Har problem med knäet som jag varit tvungen att gå på många läkarbesök för)
Jag har berättat för kuratorn om hur jag fungerar annars också förutom läkarskräcken och jag har även sagt att jag står i kö för ADHD utredning men nu skall jag tydligen inte gå dit längre utan skall anmäla mig till en KBT behandling på nätet själv.
Nu efteråt så känns det som hon bara ville bli av med mig. Jag vill ju få ordning på dom andra problemen och inte bara läkarskräcken. Borde hon inte hjälpt mig med det också. Jag borde sagt till men jag tänkte helt enkelt inte på det när jag var där.
Usch jag har snart inte energi till att tjata och ringa runt för att någon skall förstå mig. Har lite svårt att säga rätt ut att HJÄLP MIG! Jag blir liksom matt av att ingen förstår att jag behöver stöd i form av samtal och sen få göra utredningen.
Usch jag känner mig så ensam just i det här 
även om min underbara sambo och vänner förstår mig och stöttar mig.
Jag förstår dig rätt väl tror jag.
Jag har inte bara hintat om mina problem utan dels fått utredning och diagnos och därefter krävt att få KBT-behandling och en läkarkontakt. INGENTING har hänt. De skickar remisser som mottagande öppenpsyk tackat nej till. Det lovas ny remiss men ingen skickas. Jag är så trött och s har man försäkringskassan som kräver en plan för hur allt skall bli bra, och jag kan bara säga att min plan är att få vård… typ… på nåt sätt.
Det känns som att vården är uppbyggd kring att man helt enkelt struntar i patienten och gör det man känner för som behandlare.
Jag är utredd men mer än så blev det inte. Visst, erbjudande om piller men i övrigt ingenting alls. Inget stöd i hur jag ska lära mig hantera mina svårigheter. Så jag är på precis samma nivå som innan med allt som varit problem under mitt liv. Enda skillnaden är att jag numera vet varför.
Jag har bara bra erfarenhegter av vården, även fast jag bor i Sveriges sämsta landsting just nu.
Har fått jättemycket hjälp av både läkare, sjuksköterska och KBT-terapeut.
Jag tror att jag haft sån tur för att mina föräldrar varit duktiga på att ringa och pusha på. Tyvärr kräcs nog det i vissa fall. :\
# 1
Men usch det där låter inte roligt du hamnar liksom i kläm med tanke på att försäkringskassan är ju hårda och har oftast ingen bra människor syn heller.
Jag håller tummarna att dom hjälper dig snart!
# 2
Ajdå. Men varför? Vore det inte bättre att hjälpa dig så att du kan fungera bättre. Visst det måste ju vara skönt att veta varför man har sina svårigheter men man måste ju få stöd och hjälpa att hantera sin känslor och stöd i att helt enkelt förstå och få prata av sig om sitt handikapp.
# 3
Va skönt för dig att du fått den hjälp du behöver. Men som du säger så har det säkert hjälpt mycket att dina föräldrar ringt och tjatat. Jag kanske hade fått mer hjälp om jag hade sagt allt jag tänker rätt ut om mina svårigheter och känslostormar men det är inte alltid det lättaste att erkänna sina svaga sidor.
Kan berätta för er om ni redan inte läst min andra tråd att jag ringde psyk idag och undrade när dom tänkte hjälpa mig och det visade sig att min remiss var borttappad. Stod i min journal att jag varit där och skulle stå i kö för utredning men remissen var inte skickad 
Nu skrev hon en ny remiss from det datumet jag var där och jag fick en tid 14 juni för att få en eventell remiss om samtalsstöd.
Hoppas verkligen att jag får det nu. Känner ju att jag behöver verkligen prata med någon psykolog. Tyvärr verkar det oftast som att är man inte djupt deprimerad så får man sällan psykolog utan i stället en kurator. Jag upplever att kuratorer sällan har tillräckligt stor kunskap om psykiska problem för att vara bra att prata med och kunna förstå vad man snackar om. Senaste kuratorn jag var hos upplevde jag att jag hade mer koll på psykiska åkommor än hon.
#4 Man kan må rätt kasst och ändå inte få en psykolog. Jag har en mentalskötare som samtalsstöd. Då är jag ändå en av dom som skadar sig mycket och har stora ångestproblem och rätt mycket nedstämdhet och livsleda.
Håller massa tummar för att det löser sig fort för dig.
#5
Va lessen jag blir när jag hör sånt här
Du skulle ju verkligen behövaen psykolog.
Psykvården är ju helt koko bäng! Vem har rätt till psykolog egentligen?
Starta ny diskussion