Bokstavsfolk iFokus

Bokstavsfolk

Etikettverklighetsberättelser
Läst 2120 ggr
NaimaG
0

Hur är det för er?

Kom nyligen ham från affären tillsammans med min man, en upplevelse jag hatar. I och med att jag är funktionshindrad vilket också syns på mig får jag långa blickar efter mig. folk ställer sig och rå glor när de ser hur jag går dvs med fötterna innåtvänt och på ett stelt sätt samt att jag håller armar och händer tätt intill kroppen och handlederna vikta innåt. Sedan går jag oftast med öppen mun också samt att jag kan få tokryck och klappa med händerna, skratta på ett udda vis eller pipa samt studsa upp och ner ifall jag blir glad, vilket jag också gjorde inne på Willys idag när min man kom med en liten choklad kaka som han tyckte jag skulle ha, ja jag älskar choklad. Skrattande

Jag tycker det ibland är rent obehagligt att gå i affärer pga alla blickar. En del personer märker man hyser skam medan lite äldre personer samt mödrar kan få för sig att säga "åh, är du glad, vad söt du är" mot mig och då blir jag ju extra glad. Till och med dagcentret här på andra sidan vägen pratar med mig ibland och säger vilken god person jag är osv fasst jag inte äns går på dagcentret och har aldrig varit där.

Men just dessa stirrande och långa blickar man får efter sig får mig att vilja gräva ner mig själv i jorden och gå i idé. Någon annan som upplever samma sak?

[aspie]
0
#1

Ja jag upplever det hemskt med alla blickar. När folk glor på en. Har alltid gjort det även om jag inte har de synliga sakerna som du beskrver att du har.

Helst vill jag gömma mig bakom stora kläder eller solglasögon för det känns som om jag syns mindre då. Helst vill jag inte gå ut alls när det finns folk i närheten

NaimaG
0
#2

#1 Stora kläder och solglasögon använde jag tidigare men för min del tjänar det ju inget till eftersom att det syns rejält på mig.

JohannaEkroth
0
#3

Jag piper och tii:ar när jag blir glad i affären och kan tyka att blickar är jobbigt ibland men jag har lika stor rätt att vara där som dem. Tänk de vet ju inte bättre. De kanske inte har någon funktionshindrad i sin släkt. Prova att säga hej till dem eller vinka. Tungan ute

Ja jag är en clown. Foten i munnen

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

NaimaG
0
#4

#3 Det är jag för blyg för dessutom har jag problem med talförmågan. Flört

igorflickan
0
#5

Ibland tror jag faktiskt att vi med ADHD tror att folk glor mer än de gör… jag kan känna det också… Det känns inte kul… men alla som "råkar" glo menar inte nåt illa. När jag är ute och går och möter nån ex. gravt förståndshandikappad eller annan där handikappet är uppenbart slår jag ofta ner blicken…. Jag vill inte de ska tycka att jag glor.Men tänker jag sen tänk om de tror att jag tycker så illa om dem att jag inte ens vill se på dem… Glo eller inte glo är ingen lätt fråga.

Folk(jag inräknad) vet inte alltid hur man ska bete sig när man ser nåt annorlunda. Inte bara dåligt annorlunda utan kanske bara nåt annat än det man är van vid och känner igen.

Men sen finns det också idioter som har ögon som nästan trillar ur… och dem ska ingen behöva leva med…. fast vi får ju göra det ändå…. skumt

[Tassy]
0
#6

Jo jag känner igen mig väldigt väl. Som yngre blev jag rejält mobbad och hade diverse öknamn på grund av min udda gångstil. Jag har fått rehablitering i många år nu på grund av detta, och kan gå såpass normalt att det inte är iögonfallande om man inte vet vad man letar efter. Jag går fortfarande som en klumpig hösäck, men de flesta tror nog bara att jag är avslappnad.

Jag piper, kvittrar, kuttrar och har mig också en del, och även pojkvännen gör likadant, så vi drar ganska mycket blickar till oss. Men det är lättare när man är två.

Vad värre är tycker jag, är när jag får mina impulsryck. Då banar jag min väg fram till varje pris och brukar riva med mig killen som flaxar bakom som en vante. Eller så är jag avskärmad i min egen bubbla och svarar knappt på tilltal, stirrar tomt och ger intrycket av att vara väldigt sur trots att jag inte är det.

Jag viker inte in handlederna så ofta, men om jag upplever något riktigt obehagligt så gör jag det. När jag sover så har jag dock händerna invikta pressade emot bröstet. Alltid lika drygt att vakna med två helt bortdomnade blålila händer…

JohannaEkroth
0
#7

#6 WORD!

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else