Jag har AS och är själv väldigt kräsen vad gäller mat. Iaf kryddor och smaker. Helst ska det inte vara kryddat alls, mer än det obligatiriska saltet. Peppar gillar jag inte alls, Knorrs grillkrydda funkar istället för peppar.

Jag är tvärtom så att allt på tallriken måste smaka likadant, så jag blandar alltid ihop allting till en röra.

Jag vet vilken mat jag tycker är god och jag tycker som din son att det är jobbigt med matlagning, det är svårt och tar viktig tid.

Efter som jag är 29 år och bor själv så fixar ja också maten själv.

Mat får absolut inte vara "torr", då känns det konstigt och gör ont i munnen - ja jag är väldigt beröringskänslig.

Creme Fraice är min räddning eller grädde. Det kan jag ösa på maten i efterhand så jag får "sås". 

Äter din kille grönsaker. Kanske han kan testa grönsaksstavar med OLW/Estrella kryddipp i gräddfil/Creme Fraice till frukost alt mellanmål. Det kör jag med. Och körsbärstomater.

Nej jag har inget bra tips mer än att sätta dig ner med din grabb och fråga vilka matprodukter han tycker är gott? Äter han kräm eller yoghurt eller mjölk och flingor. Vill han inte blanda mjölk och flingor, låt honom dricka mjölken och äta flingorna i skålen.

Följer han med och handlar? Får han vara med och bestämma vad som ska handlas.

Vad är det som gör att han tycker att maten ser äcklig ut? Att det är ihopblandat eller är det någon färg han kanske inte gillar?

Det går att kombinera flera matalternativ med varandra oavsett om  NTs (neurotypiska - normalfungerande) tycker att det inte fungerar. Är det sorter vi tycker är goda funkar de oftast tillsammans också.

Jag känner igen mig så mycket! Jag är väldigt känslig med maten. Jag äter ganska varierat trots allt, men allt måste vara på "rätt sätt". Annars äcklas jag så jag i värsta fall kräks.

Jag tycker om mycket färger, lägger gärna grönsaker på tallriken, men äter dem, njae det händer mer sällan.

Vissa rätter vill jag ha blandade, andra måste vara prydligt sorterade och ätas var för sig.

På detta har jag kronisk magkatarr, IBS och många födoämnesallergier att ta hänsyn till, så ja, jag har ett rent helvete med att hitta mat som passar.

För mig fungerar fryst mat väldigt sällan, jag avskyr det. Matlådor går an i nödfall.

Jag har tyvärr ingen lösning på problemet, jag hankar mig fram dag för dag.

Han är ändå 18 år, man måste ju tids nog lära sig laga mat själv. Nu vet jag iofs inte hur han är eller hur mogen han är, men det känns ändå som ett måste om han ska klara sig.

Kan ni inte sätta er ned, skriva en matlista över en-två veckor, leta recpt på nätet för att hitta nya han kan tänkas gilla och så. Sedan så beslutar ni er för att ta ett par dagar i veckan där han lagar maten tillsammans med dig till en början. Då lär han sig och efter ett tag kanske det inte blir så jobbigt för honom att laga själv.

Och storhandla tillsammans efter ni gjort matlistan, så han får vara med ända från grunden i matlagningen och se det ur ett större perspektiv.

Vägrar han vara med och laga mat eller göra det själv, vänta ut honom. Du kanske får höra ett jäkla liv från honom i ett par dagar, men tillslut så ger han sig, för mat måste han ju ha. Och hjälpa till att laga maten är trots allt inte så betungande.

Jag är och har alltid varit väldigt petig med maten, har aldrig ens smakat på många saker folk äter jämt. Aldrig någonsin ätit eller ens smakat skaldjur,s senap, inlagdgurka och en massa mer. Nu är jag dessutom vegetarian vilket gör det ännu svårare, men nog har jag klarat mig utan sköbjugg. :)

Tack för era svar.

Tyvärr så var det inget nytt som jag inte testat.  Vänta ut honom …han stod ut i 2 veckor, sen var det andra omständigheter som gjorde att jag kände mig tvungen att ge upp.

Jag har försökt att få honom delaktig på alla sätt, inte begärt för mycket…..men vi kommer ingenstans.

Hela mitt liv handlar om saker som har med hans mat att göra, planera, handla, förbereda, laga…..Han kommer hem och skriker - Maaat nuuu!!!

Det är väl svårt att vara stenhård, får han inte mat är hans humör aggressivt. Mat är en sådan bas grej som mammor ska ge sina barn. Jag vill honom bara väl men han verkar inte förstå det.

Om jag har provat allt ni föreslagit vad tycker ni då att jag ska lägga krutet på. Hur kände ni för era föräldrar, förstod ni eller hur tog ni det??

#4: Fast han är inget barn längre, han är nästan vuxen. Nån gång vill han väl flytta hemifrån, då behöver han ju kunna laga mat.

Jag får lite känslan av att du är för snäll och visst det trevligr för stunden, men i långa loppet behöver han ju kunna laga mat själv.

Tar han ansvar för andra saker hemma, städa, tvätta? Städar han sitt eget rum?

Hur skulle det gå om du åkte bort en helg och han är ensam? Äter han inte alls då?

Förlåt om jag låter hård, är inte alls meningen isf.

Hej är mamma till en son med AS. Har faktiskt aldrig lagat särskild mat till honom. Fast han är väldigt kräsen. Och det är jag med och var det i min barndom också.

Tror att min ADHD slår igenom i min matlagning då jag älskar nya recept, är ofta inne på olika matsidor på nätet och fixar till olika rätter.

Det enda som jag har gjort är att utesluta vissa saker. Som ananas och lök som han hatade som barn. Nu när han är 17 frågade han mig en dag varför jag inte har lök i köttfärssåsen. Han sa att han saknade det.

Är din son idrottsintresserad eller utseendeintresserad, min son är det och det har gjort att han börjat tänka själv på ett smart sätt.

Vårt största problem var allt man kunde slänga i sig emellan måltiderna när han var yngre. Så chips eller choklad låg väl gömt i skåp högt upp och på varierande platser då sådant blev över sedan  helgen.

Sa min son att han inte var hungrig, att man mat var döäcklig osv så sa jag att maten serverades nu men att det inte blir något annat.

Skulle faktiskt aldrig göra särskild mat till någon i familjen. Tror att man hamnar i en ond cirkel då. Men tex gjorde jag en paj med pakrika så  och han inte gillar varm paprika så finns det bara på halva pajen.

Fungerar inget sådant för dig??

Helt OT men wow… Har inte ens tänkt på detta innan, läter som jag med undantag att jag inte är såå kinkig som han värkar.

Oerhört jobbigt för er båda två. har inga tipps men ska fundera lite.

# 5, 6.

Visst har ni rätt!!

Kan jag vara tuffare då?

Har ju mycket försökt med att bestämma tillsammans, inköp, rätter, mm. Ta små steg och hjälpa till mycket……..men jag gör ju allt.

Själv är jag vegetarian, så oftast lagar jag bara till honom. Orkar inte med mera mat när alla hans mål är avklarade. Det får bli knäckemacka…Jag har verkligen alltid hatat att laga mat så detta är et litet helvete. Men man är ju mamma…..så jag tar ansvar och vill ju ta hänsyn till hans diagnoser.

Han har hand om sitt rum själv vilket funkar sidådär, jag får blunda och intala mig tålamod…..ibland känns det som sanitär olägenhet där inne.

Fåfäng är han, helst håret, kläderna ska vara fina men ändå lägger han dem på golvet…..

Helt krasst sa hade jag provat att aka pa semester i en vecka eller tva. Lata honom ta hand om sig sjalv och ta ansvar for att han far mat i magen utan att du finns dar. Ar du inte hemma sa kan du heller inte ge efter och fixa hans mat bara for att han ar jobbig. Dessutom later det som att du behover ta hand om dig sjalv lite ocksa, och fa lite vettig mat i magen! Later hart kanske, men det ar sa vi blev "uppfostrade" i min familj nar vi var for lata for att hjalpa till och bara gnallde. Det blir ett litet uppvaknande, och jag larde mig att det var ganska roligt att laga mat nar det blev precis som jag ville ha det :)

#8: Börja med att laga samma mat som du själv äter till honom också. Vill han äta din mat, då blir det vegetariskt, annars är det fritt fram att laga mat själv. Och var benhård på det, då har han alternativ, vill han inte svälta behöver han inte.

Bra att han tar hand om sitt eget rum! :)

Och visst ska du ta hänsyn till hans diagnoser, men det är ändå så att han har AS, han är inte AS. Även AS-personer kan utveckla sina färdigheter.

Jag har ADHD och min bror har AS. I vår familt har vi bråkat otroligt mycket när vi var yngre. Taket lyftes av pappas och mina skrik på varandra, han är otroligt tjurig och jag var otroligt tjurig. Men nog sjutton fick han rätt, när han hotade med datorförbud/utegångsförbud/ingen månadspeng då plockade jag ur diskmaskinen, tvättade, städade.

Jag var ett väldigt besvärligt barn som bråkade förjämnan om allt och inget, och visst lessnade väl pappa emellan varven och tog till våld. Inget jag tycker var rätt, men jag har förståelse för det nu för tiden.

Men det jag menar är väl att hårt mot hårt faktiskt fungerar i många fall, nu är jag en välartad tjej (hyfsat iaf..) som bor ensam, lagar mat och klarar mig själv.
Så hade det inte varit ifall inte mina föräldrar tvingade mig att hjälpa till hemma för att lära mig vara självständig.

Tack för era svar

 Känner att jag fått lite kraft att stå på mig mer. Tack vare er.

Har nu sagt upp mig som hushållerska och hoppas få mer kraft till att vara mamma. När jag talade om detta med honom blev han inte vansinnig, och slängde möbler som han gör ibland, utan oerhört "sårad" Det är såååå synd om honom, han har det ju sååå svårt. Och jag vill ju bara förstöra hans liv som redan är helt kass…

Talar verkligen med honom i positiva ordalag, att han ska se det som att han kommer att ha nytta av detta. Påpekar hur duktig han är på andra saker han kämpat med.

Håll nu tummarna för att jag ska orka rida ut stormen som kommer..

#11 Håll bara fast när stormen kommer, en regel är en regel.

Jag har själv haft rejäla vredesutbrott och verkligen varit utåtagerande mot främst min mor som har fått mycket skit igenom åren, men idag tackar jag henne. Utan hennes vilja av stål och regler hade jag förmodligen aldrig stått på egna ben, inser jag i efterhand.

Även om han inte inser det nu, så håll det inom dig och hämta styrka ur det, han har igen det sen, jag lovar.

Kanske göra typ 14 matlådor på en gång med olika saker. Och så är det bara för han att ta en av dom varje dag.

Då slipper du stå varje dag vid spisen och han får ta något av det som finns.

Är inte detta ett bra förslag? Hihi

Låt honom vara delaktig i matlagningen till en början, så att han tids nog ta över den helt och hållet på egen hand. På så vis, får han maten precis så som han önskar. Så, i stället för att servera honom mat på bestämda tider, planerar du in matlagning på schemat och låter honom ta en aktiv roll här.

# 14,15.

Tack för råden, bra, men detta har jag försökt med de senaste åren.

Det finns i frysen flera rätter att välja på. Ofta färdig mat i kylskåpet.

Han får vara med vid inköps planering. Men det finns alltid en anledning att han inte kan vara med vid matlagninge. Även om han fått bestämma rätt, tid, ja allt på hans vilkor. Påminner jag, tjatar, blir han arg.

Känns som en återvändsgränd

#15

Det kan vara svårt att veta vad som är "vanlig tonårstrots" och var Aspergern tar vid, men dessvärre har jag inget annat råd än att du står fast vid ditt beslut om att låta honom vara delaktig i matlagningen.

Orsak och verkan - lagar man ingen mat, finns det ingenting att äta. Vad lever han på om du reser iväg ett tag? Var konsekvent. Ge honom ett schema med matlagningstider som han har att förhålla sig till och ha samma tider alla dagar. Pränta in i honom att detta är vad som gäller nu. Var vänlig men principfast och säg att du är villig att hjälpa honom när han kör fast. Men laga maten skall han göra på egen hand.

Jag är autistisk och äter när jag känner för det. För mig måste maten innehålla rätt saker, jag vägrar exempelvis stoppa i mig köttfärs, köttbullar, korv, vitlök, tomat o.dyl.  Jag kan inte laga mat själv och har aldrig kunnat och jag är 23 år gammal. När jag levde med min far försökte han lära mig men jag tvärvägrade jag satt heller aldrig vid matbordet och åt utan tog min tallrik och satte mig framför tv-spelet. Nu när jag bor med min man kan jag fortfarande sätta mig framför tv-spelet eller datorn med tallriken men det sker sällan däremot gå ifrån maten mitt i är jag specialist på och det sker titt som tätt.

Det du kan göra är att tala med din sons kontaktperson kring detta så kommer ni få hjälp att gå tillväga med det.

Det var klyftiga ord som naima G skrev tycker jag. Hon beskriver ju på ett ypperligt sätt sin egna situation och det ger ju en enorm förståelse.

Måste faktiskt tala om att min man som inte har det minsta typ av neuropsykiatriskt handikapp åt väl maten när han var tonåring men sa alltid till sin mamma att han hade önskat att det fanns ett piller att stoppa i sig istället. För han var inte det minsta matintresserad.

Så som sagt, mat ointresset kan också vara vanlig tonåring

Han suger verkligen musten ur mig och undviker allt vad "arbete" heter. Som en vanlig tonåring x 10 som Bup uttryckte det…

#18 Vill också ha ett piller eller pengar nog att köpa färdig mat. Jag tycker själv att matlagning är det tråkigaste som finns……jag har ingen diagnos.

#17 Jag har talat med både skola och kontaktperson om mat problemet, de vill gärna hjälpa honom lära men han vägrar…..

Tålamod, tålamod………….

#0

Vill bara berätta lite om mitt förhållande till mat då jag växte upp. Under hela skoltiden åt jag i princip bara ett antal Wasa husmans med smör på, doppade i choklad. Det skulle vara Ergo och inte Mazetti, vars smak inte dög. "Substansen" skulle röras ut på ett speciellt sätt - i kaffegrädde; absolut inte i vanlig mjölk! Vispgrädde gick an, men inte varje dag. Sedan skulle mjölken kokas upp i kastrull och tas av spisen just då den höll på att koka över - det gav det rätta skummet - och därefter direkt och hastigt hällas på "röran". En viss skummighet på ytan i koppen blev resultatet, och en speciell simmighet i brytningen mellan chokladen och mjölken, vilken blev godkänd (av mig). Så vidtog doppandet av smörgåsarna. De doppades exakt så länge som de höll ihop utan att kollapsa - och smöret smälte lagom för att till hälften ungefär stanna kvar på mackan.

Mums!

Jag kunde äta sex stycken Wasa husmans på raken, eller fler, eller så många, att det bara blev cirka en tredjedels mängd choklad kvar i koppen att dricka. Och då var vätskan också perfekt lagom varm.

Detta levde jag på från första klass i småskolan till tredje ring i gymnasiet. Skolmat åt jag ytterst lite av. Och av middagsmålet hemma åt jag endast då och då, när jag kände att det var någon föda som jag kunde tvinga i mig åtminstone en symbolisk mängd av.

Undernärd var jag nog ständigt under mina första tjugo år. Men därefter har jag lagt på hullet! Jag tror faktiskt inte att jag tog någon större skada av min svältkost som uppväxande - så oroa dig inte alltför mycket för din telning, är mitt råd till dig.

# 20

Tack för ditt inlägg.

Har sagt till honom att om han lär sig göra maten själv, då får han ju den precis som han vill………men nej……..

Det hade varit lättare om han ätit husman, men här ska det bara vara lagad mat och han är hungrig hela tiden….och blir på dåligt humör som går ut över mig……

Oro för undernäring har jag inte….mer att jag känner mig som en slav som ska lyda på sekunden annars blir han förbannad.Jobbar på att kunna slå dövörat till, men han låter mig inte vara ifred.

Alla era inlägg betyder mycket, min lilla bubbla är inte unik, på något sätt tar man sig igenom dag för dag.

Kära #20!

Jag förstår dig ganska bra, liksom jag nu i efterhand (alldeles försent!) förstår min stackars mamma. Men jag tror ändå att vi lyckades finna ett slags symbios hemma hos mig.

Nu ett erbjudande. Jag kommer gärna hem till er och försöker få med mig din son. Jag kan berätta för honom precis och sant hur det var för mig, och kanske ringer det då några klockor för honom…? Samtidigt kan jag eventuellt få ett vidgat perspektiv på den här saken - som jag dessutom kan förmedla vidare, bland annat till din son, kanske. Kan vara värt ett försök? Mitt erbjudande gäller så länge ni inte säger nej.

Jätteempatiska hälsningar från aspergaren Varulv!

Har du fått hjälp av dietist genom psykiatrin?

Nej, men det hade jag säkert behövt. Tror faktiskt inte att yrket dietist fanns på den tiden.

Jag fasade för maten i lumpen, men märkligt nog så lärde jag mig att uppskatta mat mera efter att ha ryckt in i lumpen.

En del av problematiken kvarstod dock, och gick inte helt över förrän i säg 25-30-årsåldern. Därefter har jag blivit en riktig gourmand - men finsmakare trots allt, och jag äter fortfarande inte all slags mat, ej heller all slags tillagning. Men i princip så betraktar jag det hela som "bortväxt".

Jag är också kräsen. Vad man nu menar med kräsen. Men menas det att man inte äter husmanskost så är jag väl det.

Har alltid gillat konstiga saker, som musslor, bäckfisk och sniglar!!

äter inte kalvsylta, blodpudding, kåldolmar mm

Men älskar libanesisk mat, quinoa. Har ett stort matintresse så hemma just nu ligger svartrötter, palsernacka mm som jag ska ha tillsammans med potatisen imorgon i ugnen och till det så blir det grillat. :)

Tips på en bok som kanske kan ge lite tips när det gäller maten och annat för en autistisk person.

Den heter "Autism från insidan" och är skriven av Hilde De Clercq

Jag förstår inte hur du orkar hålla på så där år efter år.

Jag har själv alltid varit kräsen(enligt många) då jag inte kan förmå mej till att äta kött,eller något som är gjort av djur. Redan som barn,när jag fick reda på att "mat" gjordes av döda djur fick jag avsmak och kunde inte äta sånt. Min mamma började då laga vegetarisk mat till mej istället. Det funkade och jag äter fortfarande veg-mat. Fast nu är jag inte autistisk,det är säkert mycket mer komplicerat även om  matproblem nog offta brukar finnasi vilka familjer som helst.

Jag har alltid haft förståelse för att man inte tycker om allt och aldrig tvingat mina barn att äta något,eftersom jag själv har traumatiska minnan sedan lågstadiet i skolan. Där blev man tvingad att äta,vilket i sin tur ledde till att jag inte ville gå till skolan.

När barnen växte upp tog jag alltid hänsyn till vad var och en av familjemedlemmarna åt och inte åt,gubben tex åt inte ägg  svamp ost brockolli spenat blomkål och liknande. sonen åt inte fisk,men i stort sett allt annat.Min dotter har varit petig med olika saker,var inne i en risperiod ett par år då hon inte åt varken pasta eller potatis. Så jag kokade alltid ris extra till henne till all mat,hur opassande det än var enligt andra. Många gånger åt hon hellre av min vegetariska mat än den vanliga maten,hon hade ju möjlighet att välja.

Eftersom det fanns många viljor och även allergi att ta hänsyn till,så blandade jag aldrig ihop så många saker i en rätt. Istället försökte laga maten mer rent och hålla isär olika ingredienser som jag la på olika fat var för sej ,eller på ett stort fat/skål tillsammans men i högar utan att röra ihop. På så sätt kunde var och en ta vad den ville ha. Nu har jag oxå brukat ha ganska stor fantasi med att laga mat,så det gjorde det lättare att hitta lösningar. Min dotter ville inte ha gårdagens eller fryssta rätter värmda i mikro,men om hon inte såg när jag tog från frysen så kunde jag piffa till det och lägga upp snyggt så det inte såg kladdigt och grötigt ut.

Jag gillar inte själv allt att kleta ihop för mycket,tex gröt ,kräm ,musli ,flingor o gryn har jag aldrig kunnat äta med mjölk eller liknande på. Så när jag var barn trodde vissa vuxna att jag inte åt tex flingor o gryn,eftersom dom inte hade fantasi nog att begripa att sånt går att äta torrt eller med sylt bär , frukt och glass till om man inte kladdar ihop det.

I ert fall borde ni ha rätt att få profesionell hjälp,jag tror att problemet är svårt att lösa annars. Det verkar som att ni sitter fast i det och att det är så djupt inkört,då behöver man få hjälp att jobba med det. Du behöver oxå få avlastning,någon annan vuxen som hjälper till och inte ger efter så lätt när ni sätter regler som ska följas. Det brukar ju offtast vara lättare att få "mamma" att släppa efter än någon annan.

.