Ja jag har ju fått uppmaning från min kontaktperson att be hyresföreningen om en ny bostad på markplan då trappen i lägenheten är livsfarligt för mig. Men innan ny bostad skaffas skall jag få gulsvarta markeringar utav kommun som gör att jag ser trappstegen bättre och ser vart de smalnar av ska även få sådana markeringar på den enormt höga badrumströskeln. När vi sedan flyttar till ny bostad måste handikappsramp installeras på trallen utanför dörren så att jag inte snubblar över den.  Dörrkarmar och annat jag slår mig på kan de inte göra något åt mer än att låta min personliga assistent ha koll på mig.

Jag slår mig och snubblar på allt.

#1 Okej! Det låter inge vidare, men bra att kommunen kan fixa med såna markeringar.

Jag tycker det är jätte svårt att gå i stillastående rulltrappor, tycker du också det? Det är hemskt, snubblar varje gång!

Jag kan göra listan lång med jobbiga klantigheter eller oförmågor sanrare.:

Jag springer också in i allt och det gör jätteont, jag snubblar i rulltrappor som står stilla och vet inte heller när jag ska kliva på en åkande rulltrappa.

Har ingen kroppskontroll över vart jag sätter armar och ben. Min exkille fick ont lite överallt  bara för att jag inte hade någon koll.

Har även dålig balans. Sitter gärna på golvet när jag ska ta på mig skor och dyligt.

Ramlar med cykeln allt som oftast.  Har kört in i stenar X antal gånger och flugit över sturet.  Men sen kör jag ju som en dåre också.

Tappar brickan om jag inte koncentrarar mig på vad jag gör dvs att hålla upp den.

 Har även lite problem med att hålla mig och känner mig inte alltid kissnödig förrän det är försent.  Särskilt om jag är koncentrarad på något annat. Jaja, nu vet hela internet det också.

Måste helatiden kolla och koncentrera mig till 100% när jag gör saker annars vet jag inte hur jag gör med kroppen.

Alltid roar jag någon…

"Sitter gärna på golvet när jag ska ta på mig skor och dyligt."

Jag sittter oftast på golvet när jag ska ta på mig skorna!

Jag går alltid in i saker, fast det är väl inte det stora problemet, det stora problemet är att jag går ner i saker!

Gropar i marken är ett helsike för mig, går jag ned i en grop, oavsett hur pytteliten den än är, så lyckas jag alltid göra illa mig. Ramlar oftast, stuka fotlederna utan groparna är också vanligt för mig.

Jag ser dom inte, jag tänker inte på dom. Känns så dumt, kan gå i en hage som har ordentligt kuperad terräng, går bra så länge jag har fullt fokus på vart jag sätter fötterna. Men tittar jag upp för att min uppmärksamhet dras till annat, så glömmer jag bort terrängen och faller ned i gropar..

Nu sitter jag med stukad fot som jag stukade på till synes plan mark. Men min fot lyckades självklart hitta en pytteliten grop att hamna snett i..

Nu har jag beställt stödskenor till fotlederna att ha i stallet i alla fall. :)

Jag ramlar, snubblar över saker, går in i saker, tappar saker och hela köret. Alltid är jag blåslagen eller stukad någonstans skitkul när man i ett okoncentrerat ögonblick tapper eltandborsten så skiten vibrerar iväg över badrumsgolvet… eller råka riva ett halvt rum bara för att man råkade välta EN sak, och då börjar flaxa runt.. Eller om det typ kliar i bakhuvudet och man skyndar sig och kör ett finger, eller för all del halva handen, rakt i ögat..

#2 Stillastående eller rörliga, spelar ingen rull jag snubblar ändå. I rörlig trappor tar det även lång stund när jag kliver på den så dem bakom får vänta.

Jag ler och skrattar om vartannat medan jag läser tråden och känner igen mig. Och känner mig plötsligt lite mindre galen! Redan när jag var liten undrade mamma var jag fick alla blåmärken ifrån, men det visste jag sällan. Nu, som vuxen, har det hänt ibland att min bästis har undrat "VA? Han har väl inte gett dej stryk?" ett antal gånger om en kille jag hade ihop det med. Ibland har jag inte ens vetat, men ibland har jag kommit på att jag gick ju rakt in i bordet hemma, såg mig inte för o slog i dörren på bilen eller vad det nu kan vara… Och jag vet inte hur många gånger jag har stukat fotlederna eller ramlat och tagit emot och brutit ett finger..

Mamma sa att det fanns nåt som inom häxkonsten kallas olycksfåglar, människor som var mer eller mindre predestinerade att råka ut för saker utan att kunna hjälpa det. Hon sa att jag antagligen var en sån!