Generellt tycker jag personer med AS verkar förstå varandra bättre. Det kanske personer med ADHD gör också, men att leva i ett hem där båda har ADHD är nog ingen dröm. Jag har själv ADHD.

Att utav mina ex hade AS och talsvårigheter, vi förstod varandra ganska bra. Min man jag har nu (som inte har någon diagnos) har ganska svårt att hantera mig i vissa situationer och svårt att sätta sig in i min vardag men samtidigt finns det de som kan det.

Jag tror inte det hänger på specifika diagnoser huruvida man som par har det lättare i ett förhållande utan snarare på hur individerna är. Det finns de som jag också träffat som har exempelvis AS och är helt egocentriska och tänker enbart på sitt eget välbehagande i ett förhållande (been there done that, säger jag bara).

Jag tror inte det spelar någon roll om en eller båda har en diagnos eller ej utan mer på hur personkemin mellan dem är. Människan fungerar likt hundar, en lugn och osäker människa fungerar inte med en energisk och envis hund utan där måste personkemin ligga på samma nivå. Samma sak gäller i förhållanden, en lugn och tystlåten person fungerar inte med en vild och flängig människa oavsett diagnos eller inte.

#1 Personer med AS behöver inte förstå varandra för alla personer med AS är avvikande och är olika i sitt funktionshinder de har dock lättare att sätta sig in i den andres situation.

Jag har ju vetat om min diagnos i ca 1/2 år bara, men innan så drogs jag till folk med bokstavskombin….vet ej varför,om det är att man har en förståelse eller samhörighet på t.o.m. en omedveten nivå, men jag har trivts bättre med Bokstavsfolk än "normala". Jag uppfattar även att vissa har svårt för att förstå mig av dessa normala människor….

Men som #2 säger, person kemin är ju viktig!!

Jag tror personkemin spelar större roll än eventuella diagnoser.

Vad som funkar bäst är ju omöjligt att svara på. Det handlar om personkemi och förståelse samt tålamod och respekt för varandras besvär.

Jag lever (förmodligen) med en bokstavsmänniska just nu, likväl som jag själv förmodligen har diagnos. Det är den bästa relation jag någonsin haft, men vi klaffar lika mycket i personkemin som att vi visar respekt, förstålese och tålamod med varandra.

Visst vissa saker blir galet mycket mer turbulenta, men samtidigt blir andra saker mycket lugnare eftersom vi har liknande problem. Ingen ifrågasätter och tjafsar så man ständigt måste förklara vad det handlar om.

Men jag lovar att våran relation säkerligen ter sig som vilken relation som helst egentligen, bara på ett lite annorlunda vis ibland.

Jag tror också att det handlar om personkemi och vad det är för slags person man blir tillsammans med.

Jag har ju inte fått diagnos än men det jag mistänker själv är ADHD. Min sambo har ingen diagnos men det tycker jag är skönt. Jag behöver hans lugn som han har. Han är väldigt lugn utan att vara tråkig så, väldigt bra för mig. Och han som är så lugn behöver en virvelvind som mig = perfekt match

Däremot har dom mycket ADHD i hans familj så våra eventuella barn kan nog mycket väl bli bokstavsbarn.

#3: Jag har också oftast dragits till människor som är ovanliga, om man nu får säga så. Eller om det är de som dras till mig, jag vet inte riktigt. Ibland har jag vetat, ibland inte, att personen har en bokstavskombination eller t.ex. Borderline. Och det har gällt både nära vänner och förhållanden.

Jag tror väl som flera av er andra mer på personkemin än på ev. diagnoser som förutsättning för ett fungerande förhållande/vänskap. Jag vet att jag behöver nån som både kan lugna ner mig när jag spinner loss, och som inte är tråkig till vardags utan vill följa med på iaf några galenskaper! Det verkar inte vara så gott om folk med den personligheten.

Jag tror ibland det kan vara bra att ha någon som inte har nån diagnos, för att ha en motpol till sig själv om man själv har det. Men samtidigt kräver det massor av tålamod och vilja att lära sig saker om personen som har det, för att det ska funka. Men det gäller ju alla med eller utan bokstäver i personligheten. T.ex. om en aktiv idrottsman blir förälskad i en poet som vill sitta framför spisen och filosofera med diktblocket, medan han själv vill ut i löpspåret.

framförallt så tror jag att man mår bättre med sådana vänner. men inte generellt.

när det gäller partnerskap så är jag kluven. men det är som du säger, viktigt att partnern förstår.

min man har inte och vi har varit tillsammans i 22 år !!!!!

tror också att det hjälper mig att strukturera upp mig själv, skulle ju ha betydligt stökigare utan honom tror jag. tar mig i kragen mer när det gäller ekonomin mm

så tror att förståelse är viktigt.

och att partnern älskar dig