Det beror mycket på omgivningen. Familjen tycker att jag är fruktanvärt seg/trög, lever i min egen värld uppe i det blå. Killen å andra sidan tycker att jag är ettrig och hetsig. Det är typ dessa två sidor jag brukar uppvisa, och ibland fruktansvärt explosivt humör, men lika gärna uppfattas jag som att ha enormt tålamod.

Känner mig som två personer! Är en väldigt "svartvit" människa, allt eller inget.

Det beror nog helt på vilka man frågar.. Frågar man mina närmaste vänner uppfattas jag nog på ett sätt, medan frågar man andra jag umgås med uppfattas jag nog på ett helt annat sätt.

Mina närmaste vänner, som jag verkligen trivs med och som tänker på samma sätt som mig, uppfattar mig nog som tänkande, smart, sprallig, pratsam, öppen och allmänt flummig (i meningen alternativtänkande, inte flummig som i sprallig då).
Och det är väl jag väl rätt säker på då vi pratar ibland om det, och det är endel av sakerna som sagts.

Medan andra jag umgås med som absolut inte står mig lika nära uppfattar mig annorlunda. Några saker jag fått höra där är väl nördig, konstig, diskussionslysten, smart, blyg, feg och försiktig.

Och båda sätten att uppfatta mig är ju rätt, det är så jag är, men det beror väl mycket på vilken sida av mig jag visar. Men framförallt så spelar det nog in hur personen tänker, hur lik personen är mig och hur lika tankebanor vi har.

Jag är rätt säker på hur andra uppfattar mig då folk har sagt det till mig, det har kommit upp på tal ibland av nån anledning helt enkelt.
Men sen väljer jag att mest ta till mig det positiva, det får man! :)

För att svara på min egen fråga…

Jag har svårt att få kläm på hur jag uppfattas av min omgivning eftersom jag har problem med att läsa av andra människor, men om jag tillåts att spekulera lite skulle jag misstänka att folk kan ha väldigt spridda uppfattningar om hurudan jag är och förvirras av mina ytterligheter och det faktum att jag är mångsidig och har vissa egenskaper som till viss del går stick i stäv. Mkt av det jag skriver här nedan, baseras alltså på sånt som jag har antingen har fått höra från folk direkt eller via omvägar. Då jag varit intresserad av vad jag gör för intryck på andra människor och samtidigt har svårt för att tolka mina medmänniskors reaktioner på mig, har jag helt enkelt fått fråga dem rakt ut.

Hur jag uppfattas är mkt beroende på sammanhang, situation och de personer jag omger mig med.

I omgivningar där jag känner att jag inte har så mkt gemensamt med de övriga vad gäller intressen eller kunskapsområden, har jag förstått att folk (ngt felaktigt) kan uppfatta mig som avvaktande, tillbakadragen och försiktig. Måhända även lite avståndstagande och svårtillgänglig. Vänlig, men inte särskilt delaktig eller ens inbjudande. Lite ensamvarg, sådär.

I andra sammanhang där jag känner mig uppåt, avslappnad och inte har möjlighet att fokusera på att umgås med en person i taget, brukar jag snarare uppfattas som en sprallig modetjej med glimten i ögat. Lite "dumglad", sådär. Den sociala mingligheten verkar göra folk extra uppmärksamma på hur jag ser ut; hur jag klär mig, att jag ler mkt och vilket kroppsspråk jag har. När jag inte ätit min ADHD-medicin, har jag ett ganska uppseendeväckande kroppsspråk som kan vara förhållandevis ryckigt och även ganska lekfullt/barnsligt för min ålder och detta, i kombination med att jag är en sann modenörd, brukar få folk att rätt snabbt placera mig i facket "ytlig modetjej/bimbo". Detta är ngt jag får se upp med, allra helst nu när jag är blond(erad). Oftast ser jag det som min skyldighet att utmana folk och deras förutfattade meningar, men till vardags har jag inte nog med energi att lägga på detta och tonar därför ofta ned "bimbolooken" genom att visa mig osminkad och med glasögon.

När jag väl ges möjligheten att umgås på tu man hand med en person, har jag dock fått kommentarer på att jag uppfattas som analytisk, rationell, klok, insiktsfull, skarpsint och omtänksam.

Och ibland händer det att folk väljer att tolka mig som trotsig (lite "kärringen mot strömmen"), påstridig, med besserwisser-tendenser och ganska barnslig för min ålder. Detta gäller dock främst min familj, som inte tycks greppa min NPF.

Sammantaget ger detta en oerhört komplex bild och man kan bli kluven för mindre. Tack och lov, låter jag inte detta inverka alltför mkt på min uppfattning om mig själv. Numera. (Det är jävlar i mig inte dumt att bli äldre och visare!)

Jag kan dock inte låta bli att undra… Ni som har hängt med och läst mina inlägg här på Bokstavsfolk under en längre tid: Hur uppfattar NI mig? Jag föredrar ärlighet framför smicker; upplever ni att jag är en besserwisser utan dess like eller ngt annat negativt så får ni skriva det, jag lovar att jag inte kommer bitas för det. Känner bara att jag behöver stämma av lite med verkligheten och jag inbillar mig att det är bättre att göra det här på forumet där jag slipper brottas med diverse förutfattade meningar som kan förknippas med ett visst utseende. Shoot! 

#2 Jag tycker att ditt svar påminner en hel del om mitt eget och jag förmodar att det inte är särskilt underligt att man uppfattas på olika vis beroende på situation och sammanhang - allra helst inte om man har någon form av NPF. Jag tycker att det verkar förhållandevis logiskt faktiskt, eftersom ett funktionshinder blir mer eller mindre framträdande beroende på den miljö vi för tillfället befinner oss i.

För övrigt, tycker jag att du gör rätt i att suga åt dig av det positiva som sägs! Det är varje människas rättighet. Åt helskotta med Jantelagen! Vi Bokstavsfolk har haft tillräckligt med djävulskap för att låta en fånig oskriven lag diktera villkoren.

Jag är tyvärr ganska duktig på att blanda ihop personer härinne och har därför ingen koll på vilken diagnos du har… Upplys mig gärna!

#4: Tror inte det hör på nåt sätt samman med NPF egentligen, alla uppfattas olika av olika personer, oavsett NPF eller inte, Men sedan att funktionshindret uppträder olika i olika sammanhang är jag helt med på, men det gör ju alla andra egenskaper man har också. :)

Jag tränar mig på att se saker positivt, just nu känns det som om jag mest låtsas, men tids nog blir jag väl van och då blir det förhoppningsvis verkligheten. :)

Har ADHD.

Jag tror inte utan jag vet hur jag uppfattas eftersom folk har en benägenhet att slänga det i ansiktet på mig.

För de som känner mig anses jag vara en tytslåten, blyg och för snäll tjej samt väldigt ofta får jag höra att jag är "pure at heart". Jag är den som inte äns kan, litterärt, slå ihjäl en fluga jag börjar bara gråta då för ha ihjäl ett liv om det så är en fluga, spindel, myra eller dyligt gör bara ont i mig. Jag anses vara i balans med mitt inre och får höra saker som hur guda god jag är. Har även fått höra från en del att de avundas mig på många olika sätt bla för hur jag bor, sakerna jag äger som ingen normal person i min ålder skulle ha en chans att äga samt kunskapen jag har inom olika områden. En del av mina vänner vill ha mitt sinne för att memorera.

Hos de som inte känner mig och inte äns ingår i min umgängeskrets blir jag kallade de ena och det andra och hos dem är jag idiot, dum i huvudet, problem person, kriminell och nu också djurplågare har jag väll fått höra ett par gånger. Vet inte om det är ren avundsjuka från dem eller bara trångsynthet.

Tycker det är så lustigt med skillnaden mellan de som verkligen känner mig och de som inte gör det och inte äns pratat eller träffat mig.

#6 Det är både trist och upprörande när folk skaffar sig en vrångbild av hurudan man är och sedan vägrar göra upp med den eller ifrågasätta huruvida de har uppfattat en korrekt eller ej. En uppfattning är ju som sagt subjektiv och behöver inte nödvändigtvis ha med verkligheten att göra, vilket tyvärr alltför få tycks medvetna om eller ens villiga att medge. :( (Behöver jag inflika att jag är misantropiskt lagd?)

Hur spännande det än må vara att få en inblick i de signaler man sänder ut - medvetet eller ej - och hur stärkande det än är att få höra att man uppfattas positivt av sin omgivning, kan det nog vara viktigt att hålla i minnet att uppfattningar aldrig är rena sanningar. Oavsett om en person yttrar sig i positiv eller negativ bemärkelse om dig som person, säger det oftast mer om personen som yttrat orden (dennes urskiljningsförmåga, medvetenhet om sina medmänniskor, empatiska förmåga/oförmåga, dagens status vad gäller humör etc) än vad det säger om just dig. Det är därför det är så viktigt att skapa sig en egen självbild och -känsla, helt frånkopplad andras eventuella synpunkter och uppfattningar.

Jag har funderat mkt på detta och jag tycker att man kan betrakta komplimanger och negativ kritik som två sidor av samma mynt. Det sägs ju att vi skall ta till oss av den positiva kritiken och förkasta det negativa som sägs till oss, men jag tror att det är rentav omöjligt att göra denna distinktion. Min personliga uppfattning och erfarenhet, är att det ligger i människans natur att ta till sig av den negativa kritiken så länge som man väljer att definiera sig själv med hjälp av andras åsikter. Mao tror jag inte att det är realistiskt att enbart ta till sig av det positiva som sägs. Ngt sådant filter finns inte.

Du får helt enkelt försöka skapa dig en egen bild av vem du är och förlita dig till den. När andra människor har synpunkter på vem du är, gör du dock bäst i att tyst påminna dig själv om att detta är åsikter och ingen sanning. Din sanning vet du bäst själv och så skall det förbli. (Oja, jag vet att det är svårare än jag gör sken av.)

#5 Det var väl kontentan av det även jag skrev, dock nog krångligare formulerat.

Jag delar alltså din uppfattning om att detta att uppfattas olika av olika personer och i olika miljöer inte är förbehållet NPF utan snarare ngt allmängiltigt - även om jag också anser att ett NPF förstärker en sådan effekt eftersom den påverkar oss på en kognitiv nivå. *förtydligar lite*

De människor jag frågar, brukar hålla med om att jag är "speciell"! Men allmänt så uppfattas jag som intelligent, snäll och godtrogen. Och lat och initiativlös om det inte är fråga om nåt jag tycker är roligt! Men samvetsgrann och gör mitt bästa när det krävs däremot.

De som inte känner mig tror jag däremot uppfattar mig som lite naiv eller bakom flötet. Men ibland spelar jag rollen som naiv, för att det är effektivt om jag vill nå en sak som folk inte tror om mig. T.ex. trycka till en försäljare med att använda hans egen reklam som motargument, när jag först har sett intresserad och lite dum ut! Det är såååå kul!

#9 Yes! Det där med att spela dum och naiv är ngt jag också brukar använda till min fördel.

det e olika tror jag… men ofta ofta får jag höra:

du e allt lite galen,tokig osv..

snäll får jag oxå höra..

Trött är nog det största och mest beståendeintrycket folk har av mig. Är i alla fall vad jag hört.

Alla som känner mig säger "Du är alltid så lugn!"

Och jag tycker det är helt absurt.

Jag är aldrig lugn. Aldrig! Inte på insidan. Men jag kan vara hur nervös, arg, extatisk, rädd, genomförälskad, irriterad eller entusiastisk som helst, det syns inte. Alla säger bara, "Du är så lugn!"

Det är mycket retsamt.

Folk uppfattar mig som en blyg, rädd, tillbakadragen, skygg, försynt, tystlåten och asocial människa. Det har de sagt eller skrivit till mina föräldrar.

Glad, trevlig, spontan, tokig, rolig, snäll, omtänksam. Det är vad jag fått höra i varje fall.

tror att jag uppfattas som en väldigt speedad person. hör oftast att jag bara kan tänka positivt. visst jag har mått skitdåligt men har en förmåga att kunna hitta lösningar hur jag ska kunna ta mig upp igen och det är väl det som gör mig positivt lagd även under mina allra svåraste stunder.

kan nog ses som ganska mycket egocentriker, eftersom jag bryr mig om mig själv och mina närmaste.

jag gillar att ha kul, att det händer saker mm

är väldigt initiativrik, idésprutande mm

har hittat riktigt goa vänner, som är likadana som jag

och mår skitdåligt i sällskap av "vuxna" tråkmånsar

kan också tillägga att jag är mycket svartvitt jag också i mitt tänkande.

tror att många hatar mig, men försöker skita i dom och älska dom som jag tycker om.

ses nog ibland som ganska barnslig då jag älskar att spela minigolf, sällskapslekar, snorkla och dyka med mina älskade ungar

ja allmänt knäpp men det bjuder jag på