Äldst… av två bara men äldst ändå. Tror inte den teorin stämmer men jag har ju inga motbevis mer än mig själv=)

#1 Håller med Han na, tror inte heller den teorin stämmer. Jag är också äldst.

Meh, förstör inte min fina illusion! ;)

Jag är äldst i en syskonskara på tre och har den kombinerade varianten av ADHD.

Iom att jag var det första barnet, blev jag på så vis även en "försökskanin" för mina föräldrars uppfostringsmetoder och på det hela taget har de varit väldigt hårdare mot mig än mot mina småsyskon. Jag har dessutom haft pressen på mig att agera föredömligt och "storasysteraktigt". Än i dag har jag skyhöga krav på mig själv - vilket jag ser som ett direkt resultat av min uppväxt.

#4: Intressant!

Har hört om många äldre syskon som har fått lite tvivelaktika uppfostringsmetoder just för att de är först och då är föräldrarna nybörjare.
Spännande att höra hur deras "misstag" format dig och håller sig kvar.

Annars verkar det ju variera väldigt om det äldsta syskonet har mer krav på sig själv än de andra. Upplever det som att många yngre syskon, både mellanbarn och minsta ha höga krav på sig själv för att leva upp till den standard som det äldre syskonet har satt upp. Menb det bereor väl mycket på just vilken standard det äldre syskonet har satt upp, och hur föräldrarna hanterar det.

Men även mig storebror har "utsatts för misstag" i sin uppfostran, men det har mest varit småsaker. Mamma berättade häromdagen om ett "misstag" hon hade gjort med min bror, hon hade när han varit liten alltid sprungit efter honom med en trasa. Så fort han kladdade ned sig eller blev lite smutsig så var hon snabbt där och torkade honom ren.
Det resulterade i att när min bror började på dagis (vi gick på en Montessori-influerad förskola med mycket målande och skapande) så vågade han inte ens ta i fingerfärgen. Utan personalen fick lära honom att det inte var så farligt. :)

Då insåg mamma att hon inte skulle vara så noga med det, så med mig gjorde hon inte så. Jag var (är) istället mästare på att smutsa ned mig,
Det var väl ett väldigt oskyldigt "misstag", varit mycket annat också, men bara som exempel. :)

Men jag har i alla fall haft "tur", min bror har inte satt någon speciellt hög standard för mig att leva upp till, så mina föräldrar har blivit glad för minsta lilla framsteg jag gjort.

Mittenbarn, men uppvuxen som äldst då syster bodde själv redan då jag kom till världen. Sedan var jag ju mammas första, men pappas andra barn.. så jag vet inte riktigt vart jag hamnar ;)

#6: Jag skulle klassa dig som äldsta syskon om du har småsyskon, annars ensambarn.

Blir ju lite annorlunda med sladdbarn, syskonrelationen bli ju inte alls på samma sätt som om man vore i ungefär samma ålder.

Jag har tre yngre bröder, varav den ena har Tourettes syndrom. Mig har det inte påverkat så värst, vi har inte direkt "rangordningen" i familjen. jag har aldrig bråkat med mina bröder och de har aldrig gett sig på mig utan vi mer hjälper varandra, disskuterar och håller oss alla på samma nivå för vi är alla individer med skillda åsikter.

#5 True! Jag har själv noterat detsamma som du; att det kan slå lite olika ut för det äldsta barnet i syskonskaran.

Min s k "standard" har nog inte varit så svår att leva upp till. Visserligen är jag högutbildad och "duktig" på mga sätt och vis, men jag har ju även en ADHD-diagnos och tydliga Aspergerdrag som satt käppar i hjulet för mig under trettio långa år. Så, även om jag utåt sett har alla förutsättningar för att leva gott och är förhållandevis högpresterande tack vare höga krav på mig själv, hög intelligens och ett stort mått av envishet, är det alltför ofta jag upplever att sådant som andra tar förgivet och som går av bara farten för andra är problematiskt för mig. Det krävs att jag ständigt kämpar med mina svårigheter och mot omgivningen och jag lever inte ett vad som anses vara "normalt" liv för en 30-årig kvinna.

Min tre år yngre syster har både universitetsutbildning, man, hus, fast jobb, en tvåårig son och ett andra barn som är redo att möta världen om nästan exakt en månad. Själv har jag haft enorma svårigheter med såväl vardagsgöromål som att bygga en stabil grund. Mina högskolestudier tog mig åtskilliga år, orsakade stor möda och eskalerade i en utmattningsdepression. Mina förhållanden var en kamp från början till slut. Boende och jobb är ngt jag försöker komma tillrätta med än i dag. Barn? Jag har inte ens hunnit tänka tanken, då den känns så fjärran. På det stora hela, är min lillasyster den "lyckade" och jag har väl mer och mer funnit mig tillrätta i rollen som familjens svarta får. Trots att jag både är "duktigare" och har fler styrkor än min syster - åtminstone om man ser till det som jag faktiskt har presterat. Det jag gör blir oftast sjuhelsikes bra och lovordat från alla möjliga håll, men det är bara det att jag inte åstadkommer särskilt mkt. Det blir hur som helst sällan avslutat, vilket tycks vara det som verkligen betyder ngt i samhället.

I det stora hela, är jag ganska obekväm med min "storasysterroll" eftersom den per automatik medför en förväntan på att jag ligger steget före mina (neurotypiska) småsyskon, vilket nu inte är fallet. Just därför brukar jag tycka att det är förbaskat skönt när folk förutsätter att jag är den yngsta i syskonskaran - det brukar dämpa min känsla av misslyckande ngt och jag upplever inte heller att jag måste förklara/försvara mig och mitt leverne.

(Förlåt om jag spårat ur ngt, men jag har uppenbarligen ett uppdämt behov av att skriva av mig…)

Jag är äldst i syskonskaran!

ensambarn här

till unga föräldrar

Mellan barn i min biologiska familj och yngst i min adoptivfamilj. Att vara yngst gav mig inte någon som helst fördel, snarare nackdel. Önskar ingen det helvete jag fick gå igenom i min adoptivfamilj