Kaka söker maka?
Nu måste jag fråga om ni andra har samma erfarenheter som jag!
Tror ni att jag omedvetet söker mig till partners/vänner som inte är mainstream, eftersom jag själv aldrig har varit just mainstream? Det brukar inte ta lång tid när jag möter en medmänniska innan igenkännandet finns, och ofta säger hon/han (oftast är det en hon) själv efter ett tag att h*n har en np-diagnos, eller misstanke om det. Eller att h*n är maskrosunge, har PTSD eller Borderline, eller nåt trauma bakom sig… Igenkännandet är instinktivt, och oftast ömsesidigt. Hittills har jag aldrig blivit förvånad när någon har berättat, bara konstaterat att min instinkt än en gång haft rätt! 
Fattar ni hur jag menar? Nu vill jag höra era erfarenheter!
Jodå….så har det varit för mig…..dras till de som inte är mainstream,har alltid gjort!
![[Fiction]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Yes, samma här!
Samma här och så har jag alltid varit
Vadå mainstream?? 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#4 Följer strömmen, är som alla andra "normala".
Och japp, samma här.
I så fall - Samma här. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Så är det för mig också.
Samma här, utan tvekan.
Absolut!
Anser inte att det ger något att umgås med folk som bara småpratar om triviala saker. Och bara använder standardsvar. Inte vågar gå på djupet. Rädda att sticka ut… 
Jag väljer att vara mig själv och ingen annan. Har aldrig i mitt liv varit mainstream vilket jag också fick god kritik för när jag gick i skolan och kommer aldrig börja bli en. Väljer också mitt umgänge därefter. Jag backar för modet på personlighet, samtalsämnen, tv shower, kläder, parfymer, väskor, smink osv som väldigt många följer där de hamnar i en så kallad mainstream.
O herregud vad jag känner igen mig i detta att dras till likasinnade.
och har alltid gjort
att umgås med " folk som är normala" får det att göra ont bokstavligt. jag börjar koka med tiden. Irriterar mig på deras präktighet, vilket dom naturligtvis inte har enligt andra som själva är "normala".
så dom fall jag har haft med sådana människor har inte varit långa.
nä jag söker väl mina tvillingsjälar, där jag kan vara mig själv
den enda "normala" människa jag umgås med är min make. men kanske han har något utan att han vet om det. 
Starta ny diskussion