En del människor verkar inte vilja försöka förstå, eller förstå hur viktigt det är att dom försöker. Det är alltid lika tråkigt när det är människor som på ett eller annat sätt står en nära.

Vad får du ut av kontakten med din pappa?

Kan du inte minska ned kontakten, inte avsluta helt, men minska rejält?

Av det du skriver så verkar du ju bara må dåligt av er relation just nu, så jag skulle minska ned kontakten tills du mår bättre och har energi till att ta tag i det igen.

Man ska inte må dåligt av relationer, oavsett om det är ens föräldrar eller inte.

#2 Jag har bett honom ringa mindre men lik förbannat ringer han 3-4 ggr om dagen och svarar jag inte får jag jordens utskällning så snart jag har svarat.

Jag förstår dig, men jag förstår inte honom. Jag försöker skapa en bra och lugn tillvaro för din skull så att du blir mindre stressad och känna dig trygg. Men varje gång jag har kommit en bit på vägen så river han allt och jag måste börja om från början på allt. Jag vet inte vad man ska säga för att han ska fatta.

Jag hade tagit mig en allvarlig funderare, och sedan förmodligen klippt kontakten om någon betedde sig så mot mig, far eller ej.

#5 Jo visserligen en klok idé men min far och min farmor är det enda jag har och har haft från min släkt.

#6 Är det värt att få sota för att de är de enda du har av släkten? Är det värt att lida för den sakens skull?

#7 Absolut inte men frågan är ifall jag inte skulle lida mer av att helt plötsligt inte ha någon familj alls. Det jag vill är att få min far att förstå men jag vet inte hur.

#8 Tror du han skulle lyssna mer om det var någon med utbildning som berättade? Att någon som jobbar på habilitering eller med att utreda NPF skulle träffa honom, eller er tillsammans?

#3: Strunta i att svara i telefonen när han ringer när du känner att du inte har energi till det.

När du känner att du mår okej, eller åtminstone har mer energi, svara när han ringer. Skäller han ut dig, försök vara lugn och se det ur ett annat perspektiv. Se det som en "människostudie", att du ser det med ett litet barns nyfikenhet, lite "Jaha, vad intressant och spännande att du säger så, men jag tycker såhär..". Alltså att verkligen försöka vara öppen och nyfiken på det han säger. Inte avbryta honom, utan låta honom prata till punkt, och sedan lugnt och stillsamt säga vad du tycker.
Börjar han sedan skälla igen så är det ju jättespännande att höra på, väldigt intressant att höra vad han säger. Men du tycker annorlunda, vilket du lungt och stillsamt förklarar efter han skällt färdigt.

Det viktiga är att du lyssnar, eller åtminstone låtsas att lyssna, och inte argumentera emot honom. Men att du istället efter att han är färdig uttrycker vad du tycker, inte anklaga honom, utan bara berätta ur ditt perspektiv hur du ser på saker.

Försök helt enkelt att ändra inställning till det hela. Ta det inte personligt, utan se det som ett tillfälle att utforska hur människor fungerar och hur människors srgumentationsteknik går till.
Det är verkligen mindre lätt att göra det, så börja med någon annan är just din pappa. Kanske om du har en diskussion med in make så du kan testa det nya synsättet, eller en diskussion med en kompis eller annan. Någon diskussion som inte drar upp lika starka känslor helt enkelt.
Eller om det också är mindre lätt, börja se småsaker på det sättet. Tappar du ett glas vatten på golvet "Vad intressant, att jag kan glömma att stänga handen om glaset när jag koncentrerar mig på andra saker" till exempel. Eller liknande saker..

Efter att du haft en diskussion med någon, eller observerat andra spännande saker, ta upp det med din make och resonera om det tillsammans. Då kanske du upptäcker varför din pappa är som han är och beter sig som han gör och då är det lättare att acceptera det och slippa tjafs.

Nu har jag flummat iväg igen.. Men för att sammanfatta:

1. Tänk som ett nyfiket barn och observera.

2. Acceptera att han har en annan åsikt än dig, för det är helt okej att han har.

3. Berätta sedan lugnt och stilla hur du uppfattar diskussionen, utan att anklaga honom.

Typ så brukar jag göra när folk irriterar mig iaf. :)

#9 Nu bor ju min far 100 mil ifrån mig så träffa oss tillsammans är uteslutet. Och vad gäller att min kontaktperson exempelvis skulle ringa till han och prata så skulle han enbart komma med bortförklaringar och få personen att se hans syn på det hela. Det försökte han med kuratorerna när jag bodde med honom. Min man har till och med skrivit ihop ett häfte om Aspergers syndrom och skickat en kopia till honom men läste han det tro? Nej, det blev underlag för hans snuspåsar och sedan åkte det i sopporna/vedpannan.

#10 Det är så jag gör. Jag lyssnar på honom och jag grälar aldrig med honom i telefonen. Men när jag sedan berättar för honom hur jag fungerar, hur det är för mig att leva med Aspergers syndrom samt viktiga saker som läkarna och psykologerna sagt till mig så kommer han med undanflykter. Läkarna och psykologerna anser han ha totalt fel, medicin anser han att jag kan leva utan.

Igår förklarade jag exempelvis för honom i lugn ton att jag konstant är stressad hans kommentar "Det kan du väll leva med, gå nu tillbaka till jobbet". När jag också berätta igår att när jag får raseriutbrott så tappar jag minnet så blev hans kommentar "Det där är ren skitsnack, sluta vara så barnslig". Även läkarna har noterat att jag åker på minnesförlust vid utbrott plus att blodtrycket sjunker med stormsteg.

Min far anser att jag kan arbeta och att jag enbart inbillar mig att jag inte mår bra.

Jag skulle ha avslutat kontakten, det låter inte som en hälsosam ralation så..

Jag har gjort detsamma med min pappa, fast vi bor i samma stad men har inte setts o pratat med varandra på 20 år.

Kan dom inte förstå så är det bättre att avsluta och ta vara på dom relationer som ger dig något ist.

#13 Önska jag kunde om det inte vora så att jag älskade min far högt. Ibland undrar jag faktiskt ifall han själv inte har ett handikapp med tanke på mycket utav de symptomen jag har, har även han. Min mamma har ADHD men vart min AS kommer ifrån är en gåta.

Jag älskar min pappa oxå, men nånstans var jag tvungen för min egen överlevnad dra en gräns. Han är välkommen in i min familj den dag han accepterar mig för den JAG är.

Jag tror inte att det kommer att ske, men det är liksom hans val i hans liv, inte mitt.

Försök att leva ditt liv så att DU mår bra

Ja jag tror att din pappa har stora egna problem och att hans projektion till dig gör att han mår bättre.  Att du har problem gör att han känner sig misslyckad och då blir han förbannad.  Vilket du naturligtvis inte ska bry dig om.

Du berättar att du har en farmor, tar hon ditt eller sin sons parti?

Varför inte skicka papperen till din farmor och berätta om att du har AS?

Jag hoppas inte du har behovet av att lyckas inför din pappa med saker och ting utan att du bara kan vara den du är och vara nöjd med det.

Situationen du lever i med din far är jobbig och blir totalt ohållbar den dagen du och din sambo vill ha barn. Blanda inte in nästa generation i detta. Din pappa måste rätta sig och sluta bete sig så barnsligt som han gör

Tyvärr finns ju dessa människor som inte förstår sig på problematiken med ADHD eller AS, som bara tror att det är att ta sig i kragen mm mm

Gör det som är rätt för dig själv, att sluta prata med honom kan faktiskt leda till två saker

1. Han kommer att sakna dig och må bättre och bete sig bättre

2. Du kommer att ha det jobbigt men det kommer att bli bättre, är ju som att sluta att röka eller käka godis. Jobbigt i början men man står ut med tiden.

#16 Min farmor har aldrig tagit hans parti men när det gäller mina problem lyssnar hon på honom.

Jag hade gärna skickat papprena till farmor problemet är det att hon inte kan svenska, jag måste alltså hitta text om Aspergers syndrom på finska.

aha, men det måste väl finnas eller? Vi är ju en mångkulturellt land och AS finns ju i hela världen ;)

o så tråkigt att hon just är du behöver henne som mest lyssnar på sin son. Varför tar hon hans parti emot dig då? sorry

#18 För hon är helt inställd på att jag går att bota.

Det är tufft när man har släkt o vänner som inte förstår lr inte VILL förstå.

Men precis som timmelin säger så behöver DU leva ditt liv, det låter hårt men är kanske det enda rätta att göra för att du ska fungera nu och i framtiden

Du har ju en underbar sambo och hans familj. Du kan väl bli som ett barn till dom, verkar ju redan kunna prata med dom om allt.

Lycka till

#21 Jag pratar inte med mina svärföräldrar eftersom de lätt drar skämt som jag antingen inte förstår eller som jag kan ta illa vid. Sedan har dem ganska svårt att förstå mig i tal eftersom jag inte kan prata så himla bra.

#22 i hela den situationen så behöver du kanske titta på vad är det i DITT liv som gör dig lycklig/glad/nöjd, lägg din kraft där du får mest tillbaka, ovavsett om det är från ett djur lr om det är från människor lr nåt annat.

Det är inte lätt att göra så men det betalar sig i slutändan.

Ja lyssna på helisa det är något som stärker din självkänsla

Gör sådan som du tycker är roligt och som du njuter av i livet. Du ska ju inte leva åt någon annan.

#23 Jo jag har ju mina forskningsstudier jag sitter med varje dag och det är något jag absolut älskar.

O kul. Får man fråga vad det är du forskar i ?

#26 Katter, vild som tama.

O häftigt. Drar parareller emellan tam och vildkatten då antar jag. Lycka till med forskningsarbetet. Var det därför du hamnade uppe i norrland ?

#27 Hamnade i norrland fär att min far vuxit upp här och att det går snabbt att åka över till finland härifrån där jag har mina rötter.

Nej jag drar inte paralleler mellan vild och tam även om det kan uppkomma utan studien bygger på de stora katternas liv och anatomi samt vildkatternas och tamkatternas liv och anatomi samt alla lagar. Reser mycket också pga mina studier just för att studera tigern på nära håll osv. Hela studien kommer finnas i bokhandeln så snart den är klar.

coolt

låter hur spännade som hellst, njut av det din forskning, den verkar ju ge dig en hel del. Skit i det andra det ger ju inget iaf utom sorg o smärta.

Jag förstår att det är ett jättejobbigt dilemma. Kom bara ihåg att du kan förändra dig själv, men aldrig någon annan. Din pappa kan förändra sig själv och sin attityd om han vill, men du kan inte göra det åt honom. Tyvärr.

Vill han inte förstå så beror det inte på att du och/eller din sambo misslyckas med att förklara på "rätt sätt" utan på att han väljer den inställningen. Kanske behöver han mer tid att vänja sig vid tanken, eller så kommer han aldrig förstå och acceptera dig.

När det gäller översättningf till finska så kanske du kan använda google translate eller nicetranslator och översätta texten och sedan be någon som kan både finska och svenska att kontrolläsa och formulera det på ett korrekt sätt!? Känner du ingen kanske du kan hitta någon på internet som kan hjälpa dig?

Lycka till, det måste vara en jättejobbig situation du befinner dig i.

Snygga avatarer ni har förresten, du och din kille NaimaG!

#32 Jag kan finska själv men stavningen är lite si och så med.

Jag tänkte på en sak. Jag tror det kan vara svårt för föräldrar att erkänna att barnen har NPF av något slag, eftersom ärftligheten är så hög. Som förälder dras man säkert med en del skuld.

Ett sätt för din far att erkänna din AS är kanske att lista fördelarna med Aspergers? (Jag vet att någon har skrivit om dem här på Bokstavsfolk.) Sen kanske han har lättare att acceptera svårigheterna också?

Bara ett infall, utifrån hur jag själv skulle tänka som förälder.

#35 Jo möjligen men han vet inte äns vad Aspergers syndrom är, enda han vet är att en med AS har ett special intresse och han vill inte lära sig om AS heller. Han slängde häftet min man skickade honom där allt om AS stog och skulle göra samma sak med en lista.

För honom så existerar inte handikapp som AS, ADHD, OCD, Borderline, damp o.dyl utan i hans värld är det antagligen personen själv som intalar sig att den är sjuk eller så beror det på miljön. Han försökte ju intala mig att "ifall du skulle ha Aspergers syndrom så skulle det synas på röntgen resultaten när hjärnan röntgades".

Han liksom tillhör hållet av att "syns det inte så finns det inte".

I såna fall kan jag bara säga som alla andra i den här tråden - ta hand om dig själv! Ägna tid åt det som ger dig något, om det nu är arbete eller pojkvännen eller vännerna. Lycka till!

Varför inte bryta helt med din far?

#38 Jag har skrivit varför i ett par inlägg ovanför.

Jag tycker synd om din pappa, han har givetvis ingen rätt att behandla dig på det viset som han gör men han bär antagligen på skuld/skam känslor och mår skit.

Kanske kommer en del av dina problem från honom och antagligen tror han att han "HAR FÖRSTÖRT" dig. Ibland är det svårt för föräldrar att förstå att AS är något man fötts med och inte fått pga. sin uppväxt.