Att kunna tala om sitt ämne hur mycket som helst och "skit samma vem/vilka som lyssnar" är kanske typisk aspieskt. Många aspies utvecklar nog också ett originellt och - som det kan uppfattas - sinnrikt och vältaligt språk. Man blir med tiden ett slags virtuos på det man egentligen är urusel på - genom att lära sig att använda språket på ett annat sätt än vad nt gör. Därav originaliteten.

Men också det, att man som autistisk har tvingats lära sig ett övertydligt sätt att uttrycka sig för att få fram sitt budskap (nt har ju andra trix till detta, som vi inte är delaktiga av), kan göra, att vårt språk upplevs som distinkt, redigt och klart.

Många ytliga vänner men inga riktigt nära vänner? Nja - borde det inte vara tvärt om egentligen? Man kan måla upp bilden framför sig med den isolerade aspien på skolgården, ståendes utanför gängklungan (vari alla [nt] är ytliga kompisar med varann), men som kanske finner en eller ett par mera nära vänner som den kan resonera med. Dessa går sedan hem till nåns gillestuga, där de tillbringar eftermiddagen och halva natten framför datorn, konstruerande något nytt fantastiskt dataprogram… allt medan nt-kiddsen spelar fotboll, busar, skränar och "har roligt" (enligt schablonbilden!).

Ytliga vänner i mängd men inga nära relationer… där ser jag framför mig en Woody Allen som vimsar runt. - Men var/är inte också han aspie…?

Ja så som du beskriver nära vänskap som aspie, så var det för mig då jag var liten/ung, men de där nära vännerna har fösvunnit. Kvar har jag bara en massa ytliga bekanta. Men å andra sidan så vågar jag inte släppa någon nära inpå livet igen så det kanske inte är så konstigt?

Du kan ha helt rätt. När man är ung, då är det ofta så, som jag beskrev - men genom åren blir man luttrad, mest på grund av alla (ibland hel- men mestadels) halvpsykopater som tar tillfället i akt att utnyttja situationen. Man inser det allt mer - och drar sig undan allt mer.

- Vad är att göra??

#3 Precis lika som du skriver tycker jag men vad man gör åt saken vet jag inte. Hel och halvpsykopater har jag i varje fall fått nog av

Därför ser jag det som ett viktigt mål för oss aspies att lära känna - och genomskåda - psykopaten. Det är inte precis en lätt uppgift! Men vi bör nog ge oss i kast med den, tror jag.

#5 Ja du har nog rätt i det varulv. Jag har faktisk köpt hem en del böcker i ämnet men har än så länge inte läst dom. Får väl ta mig i kragen och börja läsa

Yeats var ett geni! Jag älskar hans poesi.

Apropå det som sägs om excentricitet och geni, jag tror att en stor del av min fördragsamhet med udda människor kommer sig av min gamla idoldyrkan. Så många av mina husgudar - Brahms, Fröding, Södergran, Bourgeois, Schubert - levde långt ifrån vanliga liv med vanliga val. Så jag förväntar mig nästan att människor som beter sig… lite olämpligt eller bara oförväntat är djupt intelligenta och begåvade.

Som ni alla på den här sajten?

#7 det låter kanonbra Lena

Oj.. ja. JAg har under alla mina år bara haft bekanta, ytliga vänner. Ingen riktig vän. Jo en. Men bara en. Tom mina föräldrar hade sett och uppmärksammat det, sa de vid vår gemensamma utredningsdag med psykologen.